Gryning vid Qalandiya

- It is four o’clock and it is time to get up! It is four o’clock and it is time to get up, skränar alarmsignalen på min mobil-telefon. Det är mörkt ute och det är dags att gå upp för ”checkpoint duty”. Helst skulle jag vilja stanna kvar i sängen.

Jag stapplar upp och går in i duschen för att vakna till liv. Jag hinner få i mig lite bröd och en kopp te innan taxin ska plocka upp oss tjugo i fem. För en månad sedan var det riktigt kallt så här dags på morgonen. Då hade jag långkalsonger och en tjock långarmad tröja på mig. Jag är glad att slippa bylta på mig en massa kläder idag. Taxin tar oss på en kvart till Qalandiya checkpoint som ligger norr om Jerusalem. En checkpoint är en typ av vägspärr där man måste visa upp för militären eller polisen att man har tillstånd att passera. På det av Israel ockuperade Västbanken finns det drygt 500 vägspärrar. Allt från enklare rörelsehinder till stora terminaler av typ Qalandiya checkpoint, där det passerar upp mot 2000 människor under de tre timmar vi står där mellan kl 5 och 8 på morgonen. Solen har ännu inte börjat gå upp. Vi går igenom spärrarna för att komma till andra sidan terminalen.

Det är inga problem att komma till Västbanken. På vägen dit är det ingen som kontrollerar. Det är värre att komma därifrån. Israel hävdar att det är av säkerhetsskäl. Många andra, till exempel organisationen Machsom Watch, hävdar att det är för att minska rörelsfriheten för palestinier. När vi anländer är det cirka 300 personer som står i kö. Mer än vanligt. Många åker hemifrån redan vid tvåtiden på natten från byar och städer runt omkring för att vara säkra på att komma i tid till jobben, skolan eller sjukhusbesöken i Jerusalem. Det är i Jerusalem jobben finns om du har fått arbetstillstånd. Och det måste man ha för att få komma igenom kontrollen. ”Man kan aldrig veta hur lång tid det tar att komma igenom”, säger Ahmed, en 36-årig palestinier som åker till Jerusalem sex dagar i veckan för att jobba. Ibland kan det ta ett par timmar, fortsätter han.

Den första spärren man måste ta sig igenom består av tre långa bås av galler som ser ut att vara gjorda för boskap. De slutar i grindar gjorda som svängdörrar som öppnas av en vakt som sitter i en vaktkur som verkar vara både skott- och bombsäker. Idag sitter vakten och sover mellan varven, och öppnar grindarna lite då och då. Därför är det långa köer och det skapar osäkerhet och irritation. Spänningen stiger mer och mer och köerna bara växer.

”Soldaterna leker med oss, de skriker och förolämpar oss och beordrar oss att byta köer ofta”, säger Raseem, en 53-årig man som har rest in och ut från Jerusalem dagligen sedan 2004. När det blir för många människor i kön blir det mycket trängsel och en hel del knuffande, fortsätter han. Och det är precis vad som händer en liten stund senare. Plötsligt brakar hela kösystemet samman och det uppstår kalabalik. Folk trängs upp mot gallren och en del börjar till och med klättra på varandra av rädsla för att hamna utanför. Det är enorma krafter som det handlar om när alla trycker på bakifrån. Det är lätt att få revbenen brutna eller att få andra skador.

Halv sju är det meningen att den så kallade ”humanitära kön” ska öppna (vad säger det om de andra köerna när denna kallas för ”humanitär”?). Där är det meningen att bland annat skolbarn och sjuka ska kunna passera. Idag är det en mycket mager cancersjuk man i rullstol som kommer i sällskap med sin son till denna kö. Klockan blir närmare sju och inga vakter har ännu kommit. Jag ringer till Humanitarian Hotline för att anmäla detta och hoppas på att det skall hända något. För det mesta hjälper det inte, men idag dyker det upp fyra vakter, iklädda skottsäkra västar med maskingevären i beredskap, och släpper igenom de köande. Två av dem är inhyrda från ett privat vaktbolag.

Efter ytterligare en halvtimma har det återigen blivit en lång kö och vakterna dyker upp igen. En av dem pekar på en pojke i 17-årsåldern, säger något  jag inte förstår och ger honom ett tecken att gå därifrån. Men han står kvar. Proceduren upprepas, men pojken står fortfarande stillsamt kvar. Vakterna öppnar grindarna och när pojken kommer ut på andra sidan ser jag hur de för hans armar bakom hans rygg, sätter på honom handbojor och för iväg honom. Det är inte första gången det inträffar. ”Antagligen tar de honom till häktet och misshandlar honom och om ett par dygn blir han släppt”, berättade en kille för mig vid ett tidigare tillfälle vid en annan vägspärr. Det händer hela tiden, menade han. Det enda jag kan göra är att försöka få reda på hans namn och sedan ringa Humanitarian Hotline igen och anmäla det inträffade.

Senare försöker jag fråga en av vakterna om anledningen till bortförandet: ”Sorry, I don’t speak English”, är det enda jag får som svar.  Klockan har blivit åtta och det är dags för oss att sluta vår ”checkpoint duty” för denna gång. Vi ställer oss i den vanliga kön som vid det här laget har minskat ganska mycket. Det tar oss bara tjugo minuter att komma igenom första anhalten. Sen är det dags att gå igenom ID-kontrollen. Som utlänning behöver jag bara visa upp mitt pass och visum när jag passerat metalldetektorn. Palestinierna måste förutom en grundlig genomgång av alla papper, även få sina fingeravtryck kontrollerade vid en skanner. Idag tog det tjugo minuter vid denna kontroll. Ovanligt snabbt. Men som vanligt känns det lika förnedrande. Hur ska det då kännas för de palestinier som måste ta sig igenom här varje morgon, tänker jag? Eller för de som inte ens har fått tillstånd? Och som vanligt känner jag mig lika ledsen och desillusionerad efter en morgon på Qalandiya. Hur kan människor behandla andra människor så här? Hur ska det någonsin kunna bli en fred i detta område när människor förnedras på detta sätt? ”Vi är tacksamma att ni är här”, säger en man i kön. ”Ni måste berätta för världen hur vi har det.”

Jerusalem, juni 2010

Peter Roth

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.