Hängande från klippan

Solen med allt sin härlighet värmer en bit in i eftermiddagen. Det är försommar i South Hebron Hills och vi är tacksamma för de kvarvarande vårvindar som jagar varandra mellan stenar och buskar med smekande svalkande intensitet. Till fots är vi på väg till byn Khirbet Bir al-’Idd för att hälsa på Ziad Mahmad Younis och hans fru, byns enda kvarvarande invånare, för att lyssna på en berättelse om våld och orättvisa, en berättelse om ståndaktighet och en bön om hjälp.

Bakom oss lämnas Mitzpe Yair [1] och framför oss ser vi silhuetten av Nof Nesher [2]. Dessa samhällen kallas för utposter [3] och de är bosättningar, illegala enligt israelisk lag. Det är invånare från dessa två utposter som tillsammans med israeliska militär och en tredje komponent smitt händelsekedjan som lett till att Ziad och hans fru är de enda invånarna i Khirbet Bir al- ’Idd.

Några meter åt höger ser vi toppen av den kulle vi går på; mjuk, grönt och ointressant, eftersom vyn till vänster om oss är storartad.

Vi tittar ner på mil efter mil av böljande trädlösa kullar, förbi Döda havet och vidare till Jordanien. Detta är vad israelisk militär kallar för ”Fire Zone 918” [4] den tredje komponenten i händelsekedjan. Vi fortsätter neråt, hojtar och vinkar från långt håll för att inte bli tagna för israeliska bosättare som kommer i betydligt mindre fredliga åsikter.

Ziad Mahmad Younis bakom honom Abed Nawajah. FÄntligen framme välkomnas vi mycket varmt och hjärtligt. Ziad tar fram madrasser som han slänger i skuggan och hans fru serverar te och vi ligger där alla tre: Ziad, Abed Nawajah som skall agera tolk och jag.

Jag frågar Ziad hur länge har han bott i byn. Han säger att han föddes här i byn 1957 och beskriver med hes röst, nästan som en stark viskning, om livet i byn på den tiden, om fåren, bergen och om grottan han har som bostad.

Dryg någon kilometer längre ner ligger Jinba, grannbyn.1985 revs hela byn av israelisk militär eftersom den befann sig inom den nämnda Fire Zone 918 [5] och några bybor flyttade upp till bergen till Bir al-’Idd med sina får.

En dag i mars 1986 tog Ziads bror och andra herdar, beslutet att gå ner till dalen nära Jinba med sina får. De omringades av israeliska soldater.

En av soldaterna slog Ziad i magen med baksidan av geväret. Han vek sig dubbel av smärta och blev tillsagd att gå till baksidan av soldaternas fordon. Han stod kvar, kippande efter luft, oförmögen att ta ett enda steg på grund av smärtan och när han till slut lyckades med att resa överkroppen, säger att han blev han skjutet i ansiktet med ett handvapen.

Ziad tittar ner på sina händer, gnuggar vänstra handflatan med sin högerhands tumme och efter en kort stund tittar han på mig och fortsätter;

– Kulan gick in här (en centimeter till höger om näsan, 2 cm ner från ögat) och gick ut här-, han vänder på huvudet och pekar på baksidan av halsen lite till höger.

– Jag fick äta med hjälp av en sond genom munnen under ett år och jag kunde inte prata.

Under vintern 1999 rev israelisk militär hela Bir al-’Idd tillsammans med 12 andra byar [6]. Även om Bir al-’Idd inte ligger inom Fire Zones gränser, ansåg militärerna att den låg tillräcklig nära zonen, och därmed inkluderades byn i den massiva nerrivningen som lämnade Ziads familj tillsammans med 700 andra personer, de flesta barn, utan hem.

Ziad flyttade till den närmaste staden Yatta och bodde där i cirka 10 år. Först efter ansträngningar från organisationen The Association for Civil Rights in Israel kunde han flytta tillbaka till sin älskade Bir al-’Idd. [7]

Han fick ett domstolsbeslut som gav honom rätt till att bruka 20 dunams (20 hektar). Trots det, var det bara Ziad och två familjer till som flyttade tillbaka till byn. Men Ziad hade fått andra grannar, invånare i de israeliska bosättningarna Mitzpe Yair och Nof Neser som ofta med mycket aggressiva medel, försöker få Ziad att flytta från sitt land.

– De kommer under nätterna och kastar döda djur i vår brun och stenar på vara solpaneler. De skördar vårt gräs och de stjäl våra får, utan att israelisk polis eller militär griper in. De andra familjerna fick nog och flyttade från byn ett och ett halvår sedan, men jag kommer att stanna. Jag kan inte bo någon annanstans och det här är mitt land.

Ziad gnuggar tumme mot handflatan igen.

– Enda hjälp jag får är er närvaro, det är hårt att bli lämnad ensam.

Devils-nest

Bilder

1. Ziad Mahmad Younis bakom honom Abed Nawajah. Foto: Nelson Rivera

2. Ner till vänster byn Bir al-’Idd. Upp till höger utposten Nof Nesher. Foto: Nelson Rivera

Källor

1. Mitzp Yair, Wikipedia. Hämtad 2015-04-22.

2. Nof Nesher Lucifer Farm. Peace Now. Hämtad 2015-04-22.

3. Israeli Outpost, Wikipedia. Hämtad 2015-04-22.

4. Massafer Yatta Case Study, OCHA 2013-05-23. Hämtad 2015-04-22.

5. Institute for Palestine Studies, Journal of Palestine Studies. Hämtad 2015-04-22.

6. The 12 Villages of Fire Zone 918 in the South Hebron Hills, The Association of Civil Rights in Israel. Hämtad 2015-04-22.

7. The Association for Civil Rights In Israel. Hämtad 2015 -04-22.

Den här reserapporten skrevs i Yatta. Bokmärk permalänken.