Hebron – grannar utan att mötas

Lördag 14.45. Jag och min schweiziska kollega Alexandra vandrar genom Hebrons gamla stadskärna. Det är lätt att bli uppfylld av de vackra bazargatorna i vit kalksten, det pulserande stadslivet och luften som doftar av kryddor. Försäljarna försöker fånga vårt intresse, ”Welcome, welcome!” Det är inte många internationella besökare i Hebron och förutom att vi är välbehövliga potentiella kunder, så är vi även varmt välkomna gäster överallt vi kommer.

Just nu hinner vi dock inte stanna för te i någon av butikerna. ”Shukran”, tack på arabiska får vi ur oss samtidigt som vi signalerar att vi har bråttom vidare. Te erbjuds alla vänner, nya som gamla. Eftersom det är oartigt att tacka nej så lovar vi att komma förbi igen på vägen hem. Vi är på väg till en av våra regelbundna arbetsuppgifter, att övervaka den veckovisa stadsguidning som arrangeras av de israeliska bosättarna i Hebron. Besökarna är oftast bosättare från andra delar av Västbanken, besökare från Israel eller judiska internationella besökare.

Hebron ligger på Västbanken som är en del av det ockuperade palestinska området sedan 1967. Idag är Hebron med sina 170 000 invånare Västbankens största stad och en viktig handelsplats. [1] Hebron är även känt som patriarkernas stad och är en helig plats för judar, muslimer och kristna. Enligt Första Mosebok ska bland annat Abraham och Sara vara begravda här. [2] Men vad som kanske framför allt kännetecknar Hebron är att det är en delad stad, där palestinier och israeler lever nära varandra men utan att mötas.  Sedan fredsförhandlingarna 1997 ska större delen av Hebron kontrolleras av palestinska myndigheten medan stadskärnan, Gamla stan, är under israelisk kontroll. I Gamla stan bor cirka 40 000 palestinier och cirka 500 bosättare. De sistnämnda är fördelade på fyra bosättningar. [3] Utöver detta är mellan 500-2000 israeliska soldater stationerade i staden för att behålla israelisk kontroll och säkerhet i området. Hebron är därmed den enda staden på Västbanken (bortsett från östra Jerusalem) där israeliska bosättare och soldater lever i hjärtat av en palestinsk stad. Detta är inte oproblematiskt och det är därför vi som följeslagare är baserade i Hebron.

Klockan är strax tre och telefonen ringer. Det är min tredje kollega Gerry från Irland som ringer. Hon befinner sig vid entrén till en av bosättningarna, en militärt bevakad stålgrind. När vi kommer dit är bosättarna precis på väg ut, först kommer dock 18 beväpnade soldater som likt en gående mur förflyttar sig för att ständigt omringa gruppen och därmed skydda bosättarna. Soldaterna är vaksamma och även om läget är lugnt så känner i alla fall inte jag mig särskilt säker av 18 beväpnade militärer i 19-årsåldern. Bosättarna och soldaterna rör sig genom gränderna och stannar med jämna mellanrum för att guiden vill berätta något för gruppen. Soldaterna följer hela tiden tätt inpå och några meter bakom går vi. EAPPI är inte de enda på plats, andra organisationer och några journalister är också där för att övervaka situationen och rapportera om det som sker.

Anledningarna till att vi finns på plats är flera. Dessa bosättarturer är inte alltid lugna, förra veckan rapporterade dåvarande EAPPI-team att en palestinsk butikägerska blivit spottad i ansiktet av en bosättare från turen vartefter han demonstrativt drog fingret över halsen likt en kniv. För palestinierna är det provocerande att bosättarna och soldaterna tillåts patrullera med sina vapen och blockera framkomligheten i staden. Vår roll är att verka lugnande på situationen, vårt vittnesmål och våra kameror gör att bosättare och soldater drar sig för att agera på ett sätt som strider mot internationella konventioner och mänskliga rättigheter. Vi finns även på plats för att visa solidaritet med palestinierna som får hela sin levnadssituation försvårad på grund av bosättningarna i staden. Dessa bosättarturer är bara ett exempel på detta. Exempelvis har stora delar av staden helt stängts av för palestinier, flertalet viktiga gator och marknadsplatser är nu reserverade för israeler och därmed har hela stadslivet dött ut. Totalt 1 800 palestinska butiker har blivit tvingade att stänga till följd av dessa avstängningar, vissa butiksägare har blivit vräkta och andra har slagit igen eftersom kunderna inte längre kan nå butikerna. [4]Vi som internationella har dock rätt att vistas på dessa gator och det är en sorglig syn man möts av. Vackra gamla byggnader som helt förfallit, överallt syns spår av tidigare strider, skotthål, trasiga rutor och framförallt en obehaglig tomhet.

De enda som rör sig på dessa gator numera är soldater och ibland israeliska bosättare som använder dessa gator för att ta sig till och från sina bosättningar. Bosättningarna i Hebron, precis som på resten av det ockuperade palestinska området strider mot internationell humanitär rätt. [5]  Efter knappt två timmar är bosättarturen över och gruppen återvänder in bakom de bevakade stålgrindarna. Jag undrar hur de upplevde guidningen, väl medveten om att det alltid finns flera versioner av en historia. Vi är dock glada att allt har gått lugnt till när vi sakta strosar hemåt genom staden för en utlovad kopp te.

Källor

1. TIPH, Temporary International Presence in Hebron. http://www.tiph.org/en/About_Hebron/

2. Första Mosebok 49:25. http://www.bibeln.se/las/2k/1_mos#ch_25

3. TIPH, Temporary International Presence in Hebron. http://www.tiph.org/en/About_Hebron/

4. http://www.btselem.org/english/Hebron/

5. Genèvekonventionen artikel 49 säger bland annat att ”The Occupying Power shall not deport or transfer parts of its own civilian population into the territory it occupies.” http://www.icrc.org/ihl.nsf/WebART/380-600056?OpenDocument

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.