Hemma igen

Jag är hemma igen. Åker ut till havet och badar, lyssnar på Sommar i P1 och träffar vänner på uteserveringar. Och läser notoriskt nyheter om Palestina och Israel. Palestinska vänner delar bilder av ihjälskjutna barn i Gaza och mina kollegor som är kvar över sommaren berättar om bomblarm i Jerusalem. Där är de, kvar mitt i allt och här är jag, tillbaka i mitt lugna och trygga.

En israelisk kvinna vid en demonstration som Women in Black organiserar i västra Jerusalem varje fredag. Foto:Under min sista natt i Jerusalem hörde jag sammandrabbningarna från mitt hotellrum. Jag kan inte höra skillnad på tårgas, gummiklädda kulor och skarp ammunition men jag hörde skott och polissirener. Innan jag gick och lade mig gick jag ner till gamla staden trots att jag visste att det kunde vara oroligt. Jag ville se hur läget var men också titta på den vackra gatubelysningen som satts upp för att fira ramadan. Nere vid Damaskusporten var stämningen rejält spänd även om ingenting hände för tillfället. Kvällen var fortfarande inte så sen. Mängder av israeliska poliser och militärer och unga palestinska män tittade med vaksamma ögon på varandra och omgivningen. Jag stod kvar en stund med en sorgsen klump växande i magen och gick sedan istället ner till den mindre Herodesporten. Situationen var liknande där men lugnare och jag såg några familjer och andra promenera omkring så jag bestämde mig för att gå in en sväng i gamla staden ändå. Direkt efter porten får jag stanna upp för att inte behöva gå precis bredvid en soldats dragna vapen men när jag svänger in på första mindre gata är det helt tyst, lugnt och vackert. Jag möter en äldre man och får ett varmt leende. Och det är just så jag har upplevt mina tre månader här; allting händer samtidigt och mitt i allt finns det utrymme för värme, leenden och skratt.

Även om jag tror att det utrymmet är minimalt i Gaza idag. Efter att jag varit hemma en dryg vecka åker jag upp till Orust och fortsätter njuta av mina lata, lediga dagar. Jag försöker ta lite pauser från nyheterna men tänker på att Gaza och Orust är till ytan lika stora. Men till skillnad från Orusts befolkning på cirka 15 000 bor det i Gaza 1,8 miljoner människor, vilket är något fler än i hela Västra Götalandsregionen. Att tänka mig att 400 personer här skulle dödas på en dryg vecka är väldigt svårt. Och att världens stater och det internationella samfundet skulle vara så tysta och endast komma med ett och annat välbalanserat, urvattnat uttalande är en omöjlig tanke. Men så skulle det förstås inte bli om det gällde Orust och inte Gaza, vilket är den vidrigaste tanken. Det känns som att artiklarna 1 och 2 i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter behöver upprepas:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet. [1]

Möte med några palestinska ungdomar vid en demonstration som organiseras varje tisdag för fångars rättigheter i Tulkarem, Palestina.Efter tre månader har vissa saker blivit mycket enklare för mig och många andra långt mer komplicerade. När jag nu hemma i Sverige funderar över vad vi kan göra här hemma tror jag vi har mycket att hämta just i den kombinationen. Vi kan tydligt och kraftfullt sätta ner foten mot ockupationen och alla andra brott mot folkrätten utan att kompromissa, bland annat genom att trycka på våra politiker. Men vi måste också samtidigt fortsätta göra frågor mångfacetterade och komplicerade, bland annat genom att anstränga oss att lyssna till olika människor och perspektiv. Alla människor är lika mycket värda men inte likadana. Palestinier, israeler, muslimer, judar, ateister, kvinnor eller vilken grupp det än må vara är givetvis inte homogen och varje gång vi orkar ifrågasätta en förenkling eller en fördom har vi kommit en bra bit på väg. Att få träffa människor med så många olika perspektiv under de här tre månaderna har varit väldigt lärorikt men givetvis också ibland riktigt frustrerande. Jag har träffat palestinier som tror på enstatslösning, tvåstatslösning och ingen lösning alls. Jag har träffat israeler som ser bosättningar som ett fredsprojekt och de som ägnar all sin energi åt att häva ockupationen. Jag har träffat både palestinier och israeler som förespråkar våld respektive ickevåld. Jag har träffat palestinska kvinnor som berättar om hur deras liv inskränks av såväl ockupationen som av de patriarkala strukturerna i det palestinska samhället. Jag skriver självklarheter men vi verkar leva i en tid då självklarheter behöver upprepas.

Bilder

1. En israelisk kvinna vid en demonstration som Women in Black organiserar i västra Jerusalem varje fredag. Foto: K Österblom
2. Möte med några palestinska ungdomar vid en demonstration som organiseras varje tisdag för fångars rättigheter i Tulkarem, Palestina. Foto: H Fontyn

Källor

1. Svenska FN-förbundet: http://www.fn.se/fn-info/vad-gor-fn/manskliga-rattigheter-och-demokrati/fns-allmana-forklaring-om-de-manskliga-rattigheterna-/

Den här reserapporten skrevs i . Bokmärk permalänken.