Historien om Nisrin

- Jag hoppas att mina barn ska kunna bo här. Kunna leva utan hot om förflyttning och utan hot om rivningar. River de skolan finns det inget som hindrar att de också river våra tält. Alla föräldrar vill sina barn det bästa. Att de ska leva i säkerhet och trygghet. Det är allt jag vill.

Det var en gång ett folk som levde ett seminomadliv i Negevöknen med och av sina djur. Getter, kameler och åsnor. Efter ett krig 1948 [1] blev de flyktingar [2] och flyttade till ett område en mil utanför Jerusalem i Jordandalens öken.

Till en början kunde de leva ett någorlunda normalt liv, så som deras traditionella levnadssätt påbjuder. Fortfarande valla sina djur, om än på en mer begränsad och bestämd yta. Deras rörelsefrihet begränsades, men samtidigt tilläts de inte rota sig i det nya området. De fick inte bygga några permanenta byggnader. [3] De fick ingen tillgång till elektricitet. De fick begränsad tillgång till vatten. [4]  Så småningom begränsades deras rörelsefrihet ytterligare, från att de kunde nyttja en större del av den omgivande öknen till att de i princip endast kunde använda den yta där de byggt sina tält och skjul. En del av marken gjordes otillgänglig för dem genom att den märktes som militärt område. Resten gick till byggandet av en bosättning. [5]

De nya grannarna visade sig vara av en särskild sort. I alla fall en del av dem. Under åren som kom och gick stal de många djur, trakasserade kvinnorna och barnen när de försökte valla getterna på den begränsade ytan, gjorde sönder byns vattenledning [6] och såg till att folket nästan dagligen fick erfara att deras närvaro på platsen inte var välkommen. [7]

Varje dag levde de hundra byborna dessutom under hotet om tvångsförflyttning. Flytten planerades till ett område trehundra meter från en soptipp utanför Jerusalem. En soptipp som varje dag tog emot upp till 1100 ton sopor och som blivit klassad som miljöfarlig ur många aspekter. Bland annat misstänktes grundvattenföroreningar. [8]

Det finns idag en flicka som heter Nisrin. Hon är nio år gammal och har som vilken nioåring som helst väldigt mycket spring i benen. Enligt hennes mening finns det mycket vettigare saker för en vuxen att göra än att sitta i skuggan under ett träd i eftermiddagshettan, dricka kaffe och prata. Att flyga drake till exempel.Nisrin har många identiteter. Hon är beduin. Hon är barn i klanen Jahalin. Hon är palestinier. Hon är flykting. Hon är nio år men samtidigt är hennes historia många gånger äldre än hon själv. Historien ovan är hennes historia.- Det bästa jag vet är att gå i skolan, säger Nisrin. Hon längtar efter hösten och terminsstarten, tycker att det finns för lite att göra under de långa sommarmånaderna.- Bäst är historia och arabiska. Jag tycker om att berätta historier och att skriva. När jag blir stor vill jag bli lärare i min skola.

Skolan som Nisrin och 84 andra barn från fyra näraliggande beduinbyar går i är speciell. Speciell för att det är den enda fasta byggnaden i någon av byarna. Speciell för att den är byggd av lera och gamla bildäck. Speciell för att den är belagd med  rivningsorder. [9] Jag frågar Nisrins pappa, Abu Khamis, vad det skulle innebära om skolan skulle rivas. Han pekar på motorvägen som ligger endast tjugo meter från beduinernas tält. Innan skolan byggdes förolyckades fyra av byns barn på den tungt trafikerade vägen som går mellan Jerusalem och Jeriko. [10]

– Pojkarna kan promenera eller rida till Jeriko och gå i skolan där. Det är två mil. Det är otänkbart att flickorna skulle kunna göra detsamma. De måste stanna hemma.

Jag frågar Nisrins mamma vad hon har för förhoppningar om Nisrins och hennes syskons fram-tid.

– Det här är vårt hem nu, säger hon.

– Jag hoppas att mina barn ska kunna bo här. Kunna leva utan hot om förflyttning och utan hot om rivningar. River de skolan finns det inget som hindrar att de också river våra tält. Alla föräldrar vill sina barn det bästa. Att de ska leva i säkerhet och trygghet. Det är allt jag vill.

Jag hinner inte fråga Nisrin något mer. Att prata är överskattat. Hon är upptagen av viktigare saker — som vilket annat barn som helst. Nisrin tar sats och springer så fort hon kan. Himlen är klarblå och kantad av några sällsynta vita molntussar. En regnbågsfärgad drake fladdrar högt ovanför marken.

 

Källor

1 I Israel kallas det frihetskriget, i Palestina al-Naqba – ”den stora katastrofen”.

2 Registrerade flyktingar hos UNRWA, FNs speciella organ för palestinska flyktingar. Se www.unrwa.org/etemplate.php?id=165

3 www.ochaopt.org/documents/ochaopt_press_release_21_07_2011_english.pdf Läs även mer på www.haaretz.com/news/old-tires-and-mud-used-to-build-school-for-west-bank-bedouin-1.279768

4  Området tillhör det så kallade Area C som, enligt Osloavtalet, innebär att Israel ansvarar för såväl militär som civil kontroll.

5 Bosättningen Kfar Adumin med ungefär 2500 invånare. Se www.oxfam.org/sites/www.oxfam.org/files/bp160-jordan-valley-settlements-050712-en_1.pdf s 9 Det är förbjudet enligt IV Genévekonventionen artikel 49 för en ockupationsmakt att förflytta sin civilbefolkning till det ockuperat området.

6 www.haaretz.com/news/national/four-men-arrested-on-suspicion-of-sabotaging-west-bank-bedouin-water-supply-1.435534

7 www.oxfam.org/sites/www.oxfam.org/files/bp160-jordan-valley-settlements-050712-en_1.pdf s 9

8 www.amnesty.org/en/news/israel-cancel-plan-forcibly-displace-jahalin-bedouin-communities-2012-02-08 I slutet av juni 2012 beslöt israeliska myndighter att frysa tvångsförflyttningsplanerna. Läs mer på www.haaretz.com/news/national/israel-freezes-plan-to-move-east-jerusalem-bedouin-to-site-near-garbage-dump.premium-1.444793

9 www.unrwa.org/etemplate.php?id=1298 10 www.haaretz.com/news/old-tires-and-mud-used-to-build-school-for-west-bank-bedouin-1.279768

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.