Hon står utan enkla svar

På alla sidor om muren och storpolitiken hamnar människor i kläm. Nomika Zion, från den israeliska staden Sderot nära Gazaremsan, är en av många israeler som kämpar för en fredlig lösning av konflikten. Hon har kallats förrädare av sina egna landsmän men ser själv offer på alla fronter.

Situationen för invånarna i Sderot är svår, både när Israel har förklarat krig och i så kallad fredstid. Nomika Zion är fredsaktivist och bor här tillsammans med familj och vänner i kibbutzen Migvan, jämnårig med första intifadan.

Nomika Zion i staden Sderot, nära Gazaremsan.

Bomber från Gazaremsan började skjutas över Sderot från och med den andra intifadan år 2000, ibland så många som 50-60 stycken på en dag. Fram till idag handlar det om totalt tiotusentals raketer, med som längst några månaders uppehåll. Av den ständiga stressen och oron har många i grannskapet blivit såväl deprimerade som hatiska och misstroende mot grannarna i Gaza tre kilometer bort. En konsekvens har blivit att en femtedel av invånarna, många av dem med goda ekonomiska förutsättningar, valt att flytta från staden. Samtidigt finns också de som fortsatt kämpa mot de ständiga krigen, de som försöker förbättra situationen i området runt Gaza och Sderot.

– Mitt liv har gått från ett krig till ett annat – det är paradigmet här i Israel: Nästa krig, nästa krig, nästa krig. Frågan är inte om men när nästa krig mot Gaza ska ske, säger Nomika Zion.

Tillsammans med några vänner från grannskapet startade Nomika Zion gräsrotsorganisationen The other voice för att försöka göra andra röster hörda än de våldsromantiska och militaristiska. Organisationen arbetar för att stoppa blockaden av Gaza och för att få ett stopp på attackerna från båda håll.

Samtidigt känner Nomika Zion solidaritet med så många olika grupper involverade i konflikterna att de ”inte kan ta plats runt ett bord”, som hon säger. Det har gjort att hon förklarats förrädare av vissa grupper i sitt eget land Israel, liksom att hon blivit ifrågasatt av Gazabor för att vara infiltratör.

Hon står nära sina grannar i kibbutzen; familj och vänner i staden Sderot. De startade ettliv tillsammans här i samband med den första intifadan, med hopp om en ny värld och en rättvis samhällsordning. De har gått igenom så mycket tillsammans att hon i dag säger sig knappt kunna förstå allt de faktiskt har överlevt.

Soldaterna i den israeliska armén är en annan grupp som har hennes solidaritet. Militären kan vara hennes släktingar, vänners barn eller någon hon kände som barn. Vanliga människor som växt upp i ett totalt militariserat samhälle.

– Du vet, det är omöjligt att komma tillbaka från krig utan att vara psykologiskt skadad, säger hon.

– Alla i det israeliska samhället känner garanterat någon som skadats i krigen, antingen fysiskt eller psykiskt.

Vännerna i Gaza har också hennes starka solidaritet, de människor hon lärt känna genom sitt arbete – folket som hon säger lever i ”världens största fängelse”. Tillsammans har deorganiserat konferenser för förståelse över gränserna, försökt skapa samtal och möten. En dag under kriget 2008-2009 fick hon ett brev från en 14-årig flicka i Gaza. ”Hjälp oss!” stod det med stora bokstäver. ”Kommer ni inte ihåg att vi också är människor?”. Nomika Zion börjar nästan gråta över minnet.

– Det var som om hon skrek rakt mot mig. Det spelar ingen roll hur många gånger jag berättar om det. Jag blir alltid lika berörd.

Samtidigt känner hon också med den genomsyrande attityden i Israel, den som gör att majoriteten av israeler stöder krigen. Hon kan förstå dem efter år efter år av raketattacker. Nomika Zion minns hur hon hörde en man i Sderot kalla oväsendet från kriget, ”the music of war; den vackraste musiken han visste”.

– Våra väggar skakade av husen som krossades i Gaza. Det är den mest deprimerande och paralyserande musik jag någonsin hört, säger Nomika Zion.

– Men när du säger något tillräckligt många gånger, som att ”gör Gaza till en golfbana”eller ”alla araber är terrorister”, blir det till slut en del av agendan. Det blir sanning.

Hon säger att många har förlorat förmågan att se ”den andra sidan”, förlorat förmågan att se palestinierna som människor. Under kriget 2008-2009, eller Operation Cast Lead som Israel kallar det, såg hon Sderot-bor samlas på kvällarna vid en utkiksplats mot Gaza. Där satt de och hurrade och skålade till bomberna, som fyrverkerier.

– Det är en lång process där du först blir blind, avdomnad och sen bryr du dig inte längre. När du slutar se andra som människor slutar du att vara mänsklig själv. Freden har blivit folkets fiende. Den är nu farligare än raketerna själva.

Hon beskriver samtidigt den ständiga stressen som Sderotborna fortfarande lever under, hotet att en raket kan skjutas mot dem när som helst. Tretton personer har dött här sedan 2001 som konsekvens av attackerna och fortfarande idag skjuts raketer då och då över staden. Vid varje busshållplats och skolgård finns nu skyddsrum, vid lekplatsen en lång orm i betong sombarnen kanspringa in i om bombsirenen går igång. Den är målad grön och gul och gör en lustig grimas frampå. Men i takt med att raketerna utvecklats är målen idag oftast större och längre bort, i städer som Ashkelon och Tel Aviv.

Till vardags lever de flesta invånarna i Sderot precis som i någon annan medelklasstad i världen. Skillnaden från rusningstrafiken i Göteborg eller i Hamburg är att när Nomika sitter i en bil med sina barn plus tre till för att samåka till skolan, hör de ibland ”den röda sirenen” som betyder att en raket har sänts från Gaza. De har då fem, tio eller 15 sekunder på sig att ta skydd innan den landar. Hon har ingen chans att hinna hoppa ut, öppna dörrarna, knäppa upp bältena och sätta alla barnen i skydd.

– Det dagliga dilemmat blir därför vilket barn jag ska rädda. Vilka barn ska jag lämna i bilen?

Karta över Gaza och Sderot

Bildtext: ”Om jag ska säga någonting till omvärlden så är det sätt press på Israel! Det är det enda sättet att stoppa ockupationen”, säger Nomika Zion. Foto: Sandra Ahlqvist

Källor

The other voice är en volontärledd organisation som arbetar för ett slut på blockaden av Gaza. De har kontakt med Gazabor och manar till ett slut på attackerna från båda sidor.

Som en protest skrev Nomika Zion ett uttalande mot Gazakriget 2008. Texten blev översatt till flera språk och publicerades i bland annat Huffington Post. Hon kallade den ”Krigsdagbok från Sderot”.

Gazaremsan är 41 km lång och 6 till 12 km bred med en befolkning på ca 1,7 miljoner människor, varav 80 % är i behov av humanitär hjälp. Israel ockuperar inte längre formellt Gaza men tillsammans med Egypten bestämmer man genom en blockad vad som får införas och utföras och vilka som får komma in respektive lämna Gazaremsan. Israel införde Gazablockaden för vad som kallades säkerhetsorsaker, efter att Hamas, som inte erkänner Israels rätt att existera, drev ut Fatah-rörelsen från Gazaremsan år 2007. År 2005 avvecklades områdets israeliska bosättningar och israeliska trupper lämnade Gazaremsan. Israel behöll kontrollen över luftrum, territorialvatten, gränsövergångar, skattesystem, befolkningsregistrering och handel.

Den första intifadan, det folkliga upproret på Västbanken och i Gaza, startade 1987 och bestod till stor del av ickevåldsmetoder som civil olydnad, generalstrejker och bojkotter av israeliska produkter.

Med andra intifadan menas det andra folkliga upproret på Västbanken och i Gaza. Det startade år 2000 och blev början på en längre våldsspiral.

Den här reserapporten skrevs i . Bokmärk permalänken.