I onsdags åkte vi ut med några CPT-are till landet. (CPT: Christian Peacemaker Teams, har arbetat i Hebron sedan 1995). Det var bara fem minuter med taxi från Hebron, men plötsligt var vi bland kullar och dalgångar med odlingar av olika slag: fruktträd, olivträd och vinstockar. CPT-aren Rich, jordbrukare från Indiana, var med oss. Han hade bott med en familj i det här området 1998, och ville gärna besöka dem. På vägen berättade han om familjens öde.
Familjen Al-Atrash har bott i generationer vid Al-Sendas berget. De har papper på sin mark till och med från det Ottomanska riket. Men deras hus har inte fått stå i fred. Mellan 1988 och 1998 var de med om tre husrivningar. De har aldrig förstått riktigt varför de inte skulle få bo kvar här, varför den israeliska militären vill få bort dem. Kanske är en förklaring att deras mark ligger mellan en olaglig israelisk bosättning och en militärförläggning.
Deras första hus revs 1988. När Oslo-avtalet skrevs under kände Yousef och Zuhoor hopp om framtiden och 1995 byggde de upp sitt hus igen, på samma plats. I mars 1998, när bara Zuhoor och de yngsta barnen var hemma, kom en grupp soldater med en bulldozer, tvingade dem ur huset, och jämnade det med marken. Den här gången började de omedelbart att bygga på ett nytt hus. Genom CPT fick de stöd och kontakt med israeliska fredsaktivister. En dag när de jobbade med huset kom en stor grupp bosättare dit, tillsammans med en grupp soldater, och hotade med att spränga deras maskiner om de fortsatte att bygga. Det var nu som Rich flyttade in hos familjen. Han hoppades att hans närvaro skulle vara ett skydd för dem. Men några månader senare, när ingen utomstående var på plats, kom soldaterna och mejade ned huset igen. Efter det bodde de en längre tid i ett tält de fick av Röda Korset. Så småningom byggde de upp sitt fjärde hus.
Vi välkomnas av familjen och slår oss ned på verandan. Yousef säger att han glömt bort telefonsamtalet från Rich ett par timmar tidigare, att det var en ren händelse att han just kommit hem från jobbet. Han tycker att han är tankspridd nu för tiden. Yousef ser ut att vara i femtioårsåldern, med gråsprängt hår. Några av barnen kommer ut och lyssnar på samtalet.
– Vad har ni lyckats åstadkomma egentligen? frågar Yousef. Ni försökte skydda mitt hus, ni från CPT kedjade fast er vid det, men hindrade det israelerna från att riva huset?
– Nej, svarar Rich. De kom en annan dag.
– Vad är då meningen med ert arbete?”
– Om Gud ber dig göra något svarar du då att du inte tänker göra det för att du inte ser några resultat? frågar Rich honom stillsamt.
Efter någon timme reser vi oss för att gå vidare mot nästa hem vi ska besöka. Vi går förbi en stor hög med sten och byggnadsmaterial, resterna av ett av familjens tidigare hem. Pelle (min man som också är följeslagare i Hebron) tar upp en bit av en tegelsten.”
– Den där kan du lägga på altaret hemma i din församling och säga ”This is the body of Christ ” broken” (Det här är Kristi sönderbrutna kropp), säger Rich.
De israeliska myndigheterna river mellan 150 och 250 hus på Västbanken varje år. Det vanligaste argumentet för rivningarna är att huset har byggts utan tillstånd. Många palestinier bygger hus på sin mark utan tillstånd; dels kostar det mycket att ansöka om ett tillstånd, dels är chanserna väldigt små att få ett. Jeff Halper, universitetsprofessor och aktiv i Den israeliska kommittén mot husrivningar, skriver i sin bok ”Obstacles to Peace” att syftet med denna politik är att föra samman palestinierna i mindre, tätbefolkade områden som är lätta att kontrollera. För de familjer som drabbas är det ett trauma som det ofta tar många år att komma över.
