I hemmets lugna vrå

I dag har jag en sådan dag då jag egentligen bara skulle vilja vara hemma. Ni vet — krypa ned i soffan med en filt, en kopp te och en god bok. Ta det lite lugnt, skriva mina rapporter, varva ner, pausa från det hektiska livet utanför hemmets dörr. Men istället för att vara hemma går jag tillsammans med mina följeslagarkollegor på en gata i Sheikh Jarrah, ett palestinskt bostadsområde i östra Jerusalem.

Klockan är runt fem på eftermiddagen och vi har varit hemifrån sedan imorse. Medan jag går gatan ned med kameran på axeln och anteckningsblocket i fickan slår det mig vart jag är på väg och jag skäms lite.

En del av de människor som jag ska träffa har inte något hem och har inte haft det sedan över ett år tillbaka. Istället flyttar de runt hos vänner och bekanta, samtidigt som någon alltid är närvarande i det protesttält som man rest utanför ett av de hus som förlorats till israeliska bosättare.I Sheikh Jarrah vräktes 2009 fyra familjer och 52 personer blev därmed hemlösa. Av dessa är 24 barn mellan två och femton år. [1] Samtliga familjer tvingades 1948 att lämna sina hem i det som idag är Israel och 1956 slöt Jordanien, som då kontrollerade östra Jerusalem, ett avtal med UNWRA [2] som tillät flyktingarna att slå sig ner här i Sheikh Jarrah. Enligt den uppgörelse som fanns skulle familjerna få hyra hus de fick sig tilldelade för en symbolisk summa för att sedan, efter tre år, få äganderätten till dem. [3]

Detta hände emellertid aldrig och i dag hävdar israeliska bosättarorganisationer äganderätten till marken som de menar ägdes av judar som innan 1948 bodde i området. Frågan om äganderätten behandlas sedan 30 år tillbaka i israelisk domstol.En av de familjer som vräktes var familjen al-Kurd. På den mark som tilldelades dem 1956 har familjen gjort en utbyggnad på det ursprungliga huset. I östra Jerusalem är det extremt svårt att få bygglov.

Familjen al-Kurd lyckades inte få något sådant, men familjen växte och som många andra i östra Jerusalem kände de sig tvungna att bygga ändå. Under en av många turer i domstolen bestämdes det att utbyggnaden skulle rivas. Med andra ord vann i teorin varken bosättarna eller familjen al-Kurd rätten till den nya delen av huset. Verkligheten är dock en annan. Rivningen har ännu inte skett och för något år sedan gavs nyckeln till utbyggnaden till bosättarna. Hitintills har lägenheten inte använts som bostad, utan olika medlemmar i bosättarorganisationen turas om att befinna sig i huset. I det ursprungliga huset, vägg i vägg med utbyggnaden, bor familjen al-Kurd kvar och familjen delar tillsammans med bosättarna den gemensamma ingången till tomten. Så gott som varje dag sker det någon form av sammandrabbning och för ett tag sedan tvingades en av kvinnorna i familjen att köras till sjukhus. En av bosättarna hade knuffat henne så hårt att hon ramlade och bröt armen. Kvinnan är över 70 år.

När vi nu börjar vi närma oss familjen al-Kurds hus möts vi av en syn som påminner om en gatufest; barn, föräldrar, mor- och farföräldrar, grannar till familjen al-Kurd, familjemedlemmar från de andra familjerna som också blivit vräkta och israeliska fredsaktivister. Men när jag kommer närmare hör jag upprörda diskussioner. Det visar sig att bosättarna dagen innan har flyttat in möbler, frys, kyl och tvättmaskin. Med andra ord verkar det som att de förbereder sig för att flytta in på riktigt. En av kvinnorna i familjen gråter.

– Det är mitt hus! ropar hon. Mitt hus! De tänker flytta in i mitt hus!

Hon är inte den enda som är upprörd och när bosättarna öppnar dörren för att lämna det ockuperade huset för att inleda sabbaten vid någon av de många heliga judiska platserna i Jerusalem släpps de inte ut ur trädgården. Utgången blockeras av några unga palestinska män som trotsigt stirrar på bosättarna. Plötsligt hör vi sirenerna. Polisen är på väg. Nu är alla upprörda och hetsiga diskussioner pågår mellan palestinierna och den israeliska polisen. Diskussionerna resulterar inte i någonting och efter ett tag lämnar polisen området.

Bosättarna, som nu har lyckats komma ut på gatan, går av någon anledning tillbaka in i trädgården. De är knappt tio stycken och de ställer sig på rad och börjar be. Som svar på det börjar kvinnan som vi tidigare såg i tårar och hennes två söner slå på grytlock för att överrösta bönerna. Det hela pågår ett bra tag och slutar inte förrän bosättarna ger upp och lämnar huset och trädgården. Slamret från grytlocken upphör och allt känns plötsligt väldigt tyst. Konfrontationen är över för den här gången. Jag ser hur kvinnan som slagit på grytlocken trött lyfter upp ett av barnen och börjar gå hemåt, till huset som fortfarande är kvar i familjens ägo. Jag tänker att hon säkert också skulle uppskatta en lugn stund i sitt eget hem, men de tillfällen som ges för det är förmodligen få.

Aster Boberg Menghestu
Jerusalem december 2010

[1] http://www.dn.se/nyheter/varlden/vrakta-familjer-i-ostra-jerusalem-fortsatter-demonstrera-1.1149664

[2] United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East

[3] “Dispossession and Evition in Jerusalem: A summary of the story of Sheikh Jarrah”, The Civic Coalition for Defending Palestinian Rights in Jerusalem, 2009

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.