I israeliskt fängelse

Jayyous är en by på det av Israel ockuperade Västbanken. Från den lilla byn, med ca 3 500 invånare, finns just nu 37 personer i israeliska fängelser. Det är alltså mer än en på 100. (Invånarantalet har vi fått från borgmästaren liksom en lista på alla de som för närvarande finns fängslade i Israel). Skulle man räkna med alla som någon gång suttit i fängsligt förvar hos de israeliska myndigheterna skulle siffran bli skyhögt mycket högre. Flera av de fängslade är barn. Antalet i fängelse har ökat sedan 2002, då byggnationen av den mur som skiljer byn från dess jordbruksmark, påbörjades i trakten.

Sonen Omar leder oss till Abdul och hans fru Amni i utkanten på Jayyous. Vi sätter oss utomhus. Det är mörkt då det är ett av de ofta förekommande strömavbrotten. Samhällena i Israel och de israeliska bosättningarna runtom badar i ljus. Efter några inledningsfraser börja Abdul berätta sin tragedi. ”Jag är 57 och jobbade på en mekanisk verkstad i Israel dit jag pendlade varje dag. Första dagen på den första Intifadan fick jag sparken. Några år tidigare hade jag köpt ett stycke land av min farbror. Jordplätten ligger i Jayyous och innehöll ett antal fruktträd. Jag tog ett lån på banken för att genomföra köpet och för att plantera nya olivträd bland de andra, vissa av dem över 500 år gamla. Där jobbade jag på kvällar och helger. När stängslet uppfördes hamnade all mark i det breda stängselområdet och träden rycktes upp med bulldozrar.”

Abdul hade alltså på kort tid förlorat sitt jobb, sin mark och står nu utan tillgångar men med stora lån på banken. Banken hotar med fängelse om Abdul inte sköter inbetalningarna. ”Allt förstördes med muren”, säger Abdul. Men inte nog med det. I januari 2007 drabbades familjen av en ny katastrof.

Den 23:e klockan 02 på morgonen slog israeliska soldater in dörren och tvingade ut alla i huset i nattkläderna på gården. Ljudbomber sprängdes i och utanför huset. På besök hade Abdul sina barn med familjer. Flera av barnen som tvingades ut i det kalla regnet var inte två år fyllda. Abdul själv fick en gevärspipa uppkörd mot halsen och en strålkastare i ansiktet när han protesterade. Han utsattes för okvädningsord av ett 50-tal soldater (antalet som han uppfattade det). En av sönerna på besök var 26-årige Mahmoud. Han jobbade i Ramallah. Soldaterna tog med sig Mahmoud. Föräldrarna fick inte ta adjö eller skicka med mat eller kläder.

En enda gång har de fått besöka honom i fängelset utanför Haifa. Det var efter tre månader. Vid besöken pratar man med varandra i en telefon och med en glasruta emellan. Besöken varar ca 40 minuter. Abdul säger att han har sömnsvårigheter och att frun, Amni, ständigt gråter. ”Varje dag är en evighet.” Abdul håller ett foto på Mahmoud i knät. Sedan tar Amni fotot och torkar tårar mest hela tiden. Hon säger ingenting. Vi avbryts av motorbullret från en israelisk militärhelikopter som flyger över på låg höjd, med ljusen släckta. Abdul nämner, som i förbigående, att hans bror varit tre gånger i israeliskt fängelse, 1988, 1994 och 2000.

Familjens ekonomi är nu så dålig att man har tvingats ta ut de två yngsta barnen från universitetet. Huset är i stort behov av underhåll, men Abdul har inget jobb och inga pengar. Abdul avslutar: ”Detta är min historia, men det finns tusentals liknande i Palestina.”

16-årige Kemal Muhammed Jaber hör till de minderåriga från Jayyous som sitter i israeliskt fängelse. Hans pappa är en kraftfull man i 60-årsåldern. Han berättar: ”IDF (Israeli Defense Forces) kom klockan 03 på natten den 8 januari 2007 till mitt hus. Där bor jag med min familj och mina två äldsta söner och deras familjer. Huset ligger vid huvudgatan. Fyra fönster och ingången vetter ut mot gatan. Dörren och rutorna krossades och sedan ringde de på. Vi låg och sov. Jag vaknade förstås och ropade att jag kommer strax, lugna ner er. Soldaterna skrek åt oss att alla måste gå ut ur huset. När jag kom till dörren var jag tvungen att dra upp skjortan och visa att jag inte bar på någon bomb. Jag sa att det är kallt och ni kan inte tvinga ut alla i kylan. Jag bad att få tala med befälet och jag fortsatte att vägra att skicka ut småbarnen i kylan.

Det var ca 30 soldater vid huset. Sex av dem började slå mig med gevärskolvarna. Jag försökte värja mig, men det gjorde dem ännu galnare. De slog, gapade och skrek. Den ansvarige pratade på hebreiska, ett språk jag inte förstår. Jag bad att få ha en av mina söner, Taher, som tolk. Befälet frågade Taher varför jag inte lydde. Befälet sa att om pappan inte lydde så hade de rätt att skjuta honom. Ännu en gång befalldes vi ut och jag fortsatte att vägra. Befälet gick slutligen med på att samla alla i hallen istället. Några soldater genomsökte huset men de hittade varken vapen eller något annat. En soldat tog tag i min 16-årige son Kemal och sa att han skulle ta med honom. Jag förklarade att pojken är minderårig och inte har något ID. De svarade att det var dem som bestämde. Kamal försågs med ögonbindel och handbojor och fördes bort.

Efter några dagar fick vi genom Röda Korset veta att han förts till Ofar i Israel. 1 juli var fallet uppe i israelisk domstol. Åklagaren krävde 3 år och två månader samt 2 000 schekel (ca 3 700 kr) i böter. Men min son har inte gjort något och det finns inga bevis mot honom. De påstår att han skjutit på stängslet. Men det finns varken skador på stängslet eller skadade. De påstår vidare att han är medlem i en förbjuden organisation. Det är inte sant. Som bevis använde de två häktade som vittnen. Det är allmänt känt att israelerna tvingar fram bekännelser och vittnesmål. Domen kommer eventuellt den 16 september.

Vid ett senare tillfälle får vi veta att en ny rättegång planeras till december. Pojken Kemal har då suttit nästan ett år i fängelse. Pappan vägrar att be om tillstånd för att besöka sin son (liksom han vägrat att söka tillstånd för att gå till sin egen åkermark). Det är något han anser sig ha rätt till och inte tänker be israelerna om. Mamman fick vänta i tre månader innan hon fick träffa sin son. Historier som dessa är mycket vanliga. Många vi träffar har suttit i fängelse och många har en bror, en son eller far där just nu. När man frågar vad de gjort eller vad de anklagas för, är svaret nästan alltid: ”Han är palestinier!”

Källor

Addamer, en organisation som tillvaratar palestinska fångars rättigheter, uppger följande (www.addameer.org) : Sedan 1967 har Israel hållit drygt 600 000 palestinier i fängsligt förvar. Idag finns fler än 8 000 politiska fångar (då räknar man inte med kriminella och inte ens de palestinier som fängslats för att de uppehållit sig där de inte har tillstånd att vara). Av de politiska fångarna är 344 minderåriga. Sedan september 2000 har 2 500 barn arresterats av Israel 119 av de politiska fångarna är kvinnor. 750 hålls i ”administrativt förvar”, dvs de fängslas sex månader i taget (som kan upprepas gång på gång) utan att några anklagelser riktas mot dem. ”Tortyr i israeliska fängelser är rutin”, säger en rapport baserad på 80 vittnesmål och rättsfall.  Amnesty International uppger på sin webbsida www.amnestyusa.org/By_Country/Israel/page.do?id=1011175&n1=3&n2=30&n3=925 samma siffra, fler än 8 000, som samvetsfångar i Israel. De allra flesta utan att ha haft rättegångar som håller godtagbar standard. AI säger också att situationen för de mänskliga rättigheterna blir allt sämre.

Den här reserapporten skrevs i . Bokmärk permalänken.