I skuggan av en bosättning

”Bosättarna gör allt för att driva bort oss från vårt hem. Bort från Wadi al-Hussein. Bort från platsen där de bott i generationer. Allt för att kunna utvidga bosättningen”, förklarar Kayed.

I förgrunden syns familjen Danas hus. Bakom det syns den israeliska bosättningen Kiryat Arba.

I utkanten av Hebron finns en liten dal, Wadi al-Hussein. Den är bara ett par hundra meter bred och kanske en kilometer lång. Öster om Wadi al-Hussein, uppe på en kulle, ligger Kiryat Arba. Detta är den största och äldsta av bosättningarna i Hebron. Den har funnits sedan slutet av 1960-talet och här bor drygt 7 000 israeliska bosättare, bakom ett högt staket, strategiskt placerat på en höjd. [1]

Bosättningar är områden i Palestina som israeler tagit i besittning och flyttat in på. Sedan 1967 har över hundra bosättningar byggts i Palestina och man beräknade i slutet av 2012 att det då fanns runt en halv miljon israeliska bosättare på palestinsk mark. Allt detta sker i strid med internationell humanitär rätt. [2]

I Wadi al-Hussein finns några dussin olivträd och ett antal hus. Här har palestinska familjer bott i generationer, sedan långt innan Kiryat Arba byggdes.

Vi är på besök hemma hos den palestinska familjen Dana. Den israeliska bosättningen Kiryat Arba har byggt ett staket som går rakt igenom deras bakgård. Vi är här för att lyssna på deras berättelse, för att höra om deras vardag och vad de tror att vi kanske kan hjälpa dem med.

Kayed, familjens äldsta man, börjar berätta om sitt liv och sin vardag. En tragisk historia, en berättelse om våld, förnedring och rädsla. En berättelse om hur trakasserier från bosättare och soldater har blivit vanligare och vanligare.

Han berättar hur det kastas sten och sopor från bosättningen ner på hans hus, där hans barn leker. Han berättar om bosättare som gått rakt in i hans hus, in i hans vardagsrum. Skrämt hans fru, hans barn och honom.

Han berättar att familjen alltid håller sig två meter från Kiryat Arbas staket som går genom deras bakgård i rädsla för soldaterna. Kommer de för nära staket kommer soldaterna inom någon minut och vill veta vad de håller på med. Från Kiryat Arba ser de familjen Dana som ett hot mot bosättningen. [3]

”Bosättarna gör allt för att driva bort oss från vårt hem. Bort från Wadi al-Hussein. Bort från platsen där de bott i generationer. Allt för att kunna utvidga bosättningen”, förklarar Kayed.

Men vad skulle hända om Kayed kastade tillbaka den där stenen? Palestinier kan dömas till fängelsestraff för stenkastning. [4]

Vad skulle de göra om Kayed gick in genom grindarna till Kiryat Arba bara hundra meter från sitt eget hus?

”Om jag går in där skulle de troligen skjuta mig”, säger han.

”Mitt hus har blivit mitt eget fängelse”, fortsätter Kayed. Han lämnar det sällan, kanske en eller två gånger i månaden. Han är rädd för vad som ska hända om han inte är där.

”Jag har blivit min egen fångvaktare.”

Han avslutar vårt samtal genom att lära oss en ny definition av ordet pragmatisk när han säger, ”Mina två barn som går i samma skola får aldrig gå till eller från skolan tillsammans. På det viset drabbas bara en av dem om bosättarna skulle göra något mot dem.”

Vi lämnar familjen Dana där i skuggan av Kiryat Arba. Vi lämnar dem i förhoppningen att vår närvaro i Wadi al-Hussein kan stävja våldet något.

Man kan alltid hoppas.

Och det gör vi.

I förgrunden syns familjen Danas hus. Bakom det syns den israeliska bosättningen Kiryat Arba.

Bilder

1. I förgrunden syns familjen Danas hus. Bakom det syns den israeliska bosättningen Kiryat Arba. Foto: Johan Håkansson

2. Till vänster baksidan av familjen Danas hus och till höger staketet framför Kiryat Arba. Foto : EAPPI/A. Holmström.

Källor

1. Om Kiryat Arba från Wikipedia (Hämtad 2014-11-30)

2. Settlements. B’Tselem. (Hämtad 2014-11-30)

3. Settler Violence. B’Tselem.  (Hämtad 2014-11-30)

4. No Minor matter. B’Tselem. (Hämtad 2014-11-30)

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.