I väntan på en husrivning

Familjen som bor i Wadi Joz, ett arabiskt bostadsområde mitt i Jerusalem, väcktes klockan halv sex på morgonen av att soldaterna bankade på dörren med en rivningsorder i handen…

Klockan är tolv och vi är på väg till holocaustmuseet Yad Vashem när vi får ett sms från ICAHD (Israeli Committee Against House Demolitions): Ett hus är på väg att rivas i närheten av Gamla stan. Kan vi hinna dit och stödja? Inget snack. Vi reser dit med en gång.

Vid foten av Olivberget ligger huset. Arik Ascherman, ledare för Rabbiner för mänskliga rättigheter (RHR), möter oss tillsammans med representanter för flera andra israeliska fredsorganisationer, internationella aktivister och lokala journalister. Bara några hundra meter från var vi befinner oss går turister runt i Gamla stan ovetandes om vad som håller på att ske.

Runt huset och på gården är det fullt av poliser och soldater samt byggnadsarbetare i gula västar som är redo att göra sitt jobb. Det är de som ska riva huset. På den bortre delen av innergården sitter en livrädd palestinsk familj. Men vi får inte komma in och prata med dem, soldaterna spärrar vägen för oss när vi försöker. Vi väntar. Inget händer.

Efter en halvtimme kommer mannen i familjen springandes. Han visar fram ett kvitto från posten på att han betalt en böter på ca 50 000 kronor för att huset inte ska rivas idag. Soldater, poliser och arbetare ger sig av. Vi stannar med familjen. Nu kan vi äntligen mötas och tala med varandra. Familjen berättar att de nu har några få dagar på sig att skaffa det byggnadstillstånd från myndigheterna som de behöver för att huset ska få stå kvar. Advokaten från RHR verkar skeptisk. Det vore högst osannolikt att de som palestinier utfärdas med ett tillstånd. Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem hävdar att det är en del av Israels politik att säkra en judisk majoritet i Jerusalem genom att bland annat hindra utbyggnad av palestinska bostadsområden. Allt eftersom befolkningen har ökat har därför många palestinier tvingats att bygga hus på sina egna tomter utan tillåtelse. Annars hade de inte haft möjlighet att finna en bostad för sina familjer. Men detta innebär att de lever under ett ständigt hot att huset ska rivas. Ett hot som höll på att bli verklighet för familjen i Wadi Joz denna dag.

De visar oss runt i huset. Det är tomt i alla rum. Utanför ligger mat, möbler, kläder, leksaker och andra ägodelar slängda i en stor hög. En av kvinnorna tar oss med ut på terrassen. Hon slår uppgivet ut med armarna. Jag glömmer inte uttrycket i hennes ansikte. Plötsligt bryter hon samman och börjar gråta. Jag kramar om henne och gråter med henne. Då berättar hon:

– Barnen var så rädda att de skakade när soldaterna kom in i huset och rev ut alla våra ägodelar. De gick och gömde sig i hörnen av rummen.

Hennes man kommer in och vill visa oss en hög med papper, beviset på att de i alla år har betalt mycket höga skatter för huset. För även om de inte fått byggnadstillstånd krävs de regelbundet på skatt av de israeliska myndigheterna. Andra familjemedlemmar kommer ut med läsk till oss i solen. Mitt i all gråt känner vi en stor samhörighet med dessa vänliga människor. Den palestinska gästfriheten ödeläggs inte så lätt. Även i tider av kris tar man väl hand om sina gäster.

Källor

Fotnot: En månad senare står familjens hus fortfarande kvar. Flera av barnen lider av sympton på stress såsom sängvätning och överdriven rädsla för mörker.

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.