Idag förstår vi inte hur det kunde vara så

Att Avner Wishnitzer och Ahmed Helou sitter bredvid varandra och berättar sin livshistoria är egentligen helt otroligt. Avner tjänstgjorde på Västbanken i en prestigefylld elitstyrka inom den israeliska militären. Ahmed gick med i Hamas efter ett liv fyllt av hat. Idag arbetar de tillsammans för fred. Vi fick höra deras livshistoria och vad som ledde upp till att de idag inte kan förstå hur de kunde vara så intensiva fiender.

”Vi var slagskämpar på det mest bokstavliga sättet du kan tänka dig. Idag kan vi inte förstå hur det kunde vara så” säger Avner Wishnitzer och Ahmed Helou. Foto: T. Thunander

– När man närmar sig 18 år ser man bara militären, berättar Avner. Det är som en stor horisont framför dig, man ser inte bortom det. Vid 17 års ålder börjar man prata om var man ska tjänstgöra och liknande. Man ska inte reducera viljan att gå in i militären till bara en nationalistisk ideologi. Det handlar mycket om prestige, social status, klass, att vara cool, vad tjejerna ska tycka, och mycket mer. Man är bara 17-18 år.

– Av någon anledning ville jag göra militären i en av de mest prestigefyllda och svåraste grupperna i militären. Detta gjorde jag i tre och ett halvt år, fortsätter Avner.

När första intifadan [1] bröt ut insåg Avner hur fel ockupationen var. Avner var vid det här tillfället 26 år, och hade redan innan känt att han ville göra något, men visste inte vad. Genom en kontaktperson blev han och några vänner inbjudna till att träffa en grupp palestinier.

– Vi var rädda och nervösa. Det var en märklig situation att sitta där tillsammans med dem, när vi bara två år tidigare hade kunnat skjuta varandra, helt bokstavligt talat. Vi var fiender på det mest konkreta och bokstavliga sätt du kan tänka dig. Vi började berätta våra personliga historier om våra liv. Då visste vi inte att vi höll på att starta någonting. 13 år senare jobbar jag fortfarande i organisationen, och är fortfarande stolt. Inte för att situationen har blivit bättre utan för att vi åtminstone kämpar.

Ahmed växte upp i Jeriko. Hans farföräldrar och föräldrar behövde fly 1948 och 1967. Han växte upp med att höra berättelserna från sina mor- och farföräldrar – hur de drevs från sina hem, hur de såg döda kroppar på vägen där de gick under flykten. Han hatade alla judar. Redan vid tioårsåldern tänkte han på hämnd och att han måste vara fysiskt stark för att kunna slå tillbaka. Han samlade bildäck och brände mitt på gatan. När första intifadan bröt ut gick han med i Hamas. Han har suttit i fängelse och blivit skjuten i ryggen av militären. Mirakulöst nog klarade han sig.

Det var hans före detta flickvän som började prata om en organisation med israeler och palestinier som Ahmed borde träffa.

Medlemmar från Combatants for peace i en fredsdemonstration. På skyltarna står det: ”Följ en annan väg för att nå fred.” Foto: cfpeace.org [2]

– Jag kunde inte förstå hur hon hade mage att ens be mig om detta. Jag blev upprörd, men hon fortsatte att tjata. Till slut gick jag med på att ansöka om tillstånd för att få åka till Jerusalem, eftersom jag var övertygad om att jag aldrig skulle få det. När tillståndet väl kom var min första tanke: ’Fan också’.

– När jag kom till Jerusalem och träffade dessa personer var jag tvungen att fråga om de var helt säkra på att de verkligen var judar. Jag hade tidigare bara träffat soldater och bosättare som jag uppfattade var emot palestiniers rättigheter. Det var inte de här, och jag kunde inte tro det.

Efter några år gick Ahmed med i Combatants for peace.

Combatants for peace’s vision är att få ett slut på konflikten genom att bygga tillit och förståelse för varandra.

– Vi måste arbeta tillsammans, inte ensamma. Enbart palestinier kan inte fixa det här, enbart israeler kan inte fixa det här. Vi behöver fred lika mycket som israelerna behöver fred, säger Ahmed.

Organisationen vill få palestinier och israeler att mötas och berätta deras synvinkel. För någon som inte varit i Israel och Palestina är det kanske svårt att förstå hur ovanligt det är att israeler och palestinier möts. Till och med inom Avners och Ahmeds närmsta familj finns det rädsla och skepsis på båda sidor, då en del fortfarande tror att de skulle kunna bli knivhuggna på natten eller förgiftade av maten. Att få en större förståelse för varandra är därför den största byggstenen i organisationens arbete för att få slut på konflikten.

– Jag och min familj bodde hos Avner i Israel i tre dagar. Min son blev upprörd över något jag sa till honom och gick in i ett rum och grät. När jag en stund senare gick in för att fråga vad det var, såg jag Avners äldsta dotter klappa honom i håret och trösta honom. Det fick mig att börja gråta. Det var en sådan mänsklig ögonblicksbild som jag aldrig kommer att glömma, säger Ahmed.

 

 

 

 

Källor

Fotnot:
[1] Första intifadan var ett palestinskt uppror (intifada) mot den israeliska ockupationen som utbröt 1987.
”The first Intifada and Palestinian consciousness”, BBC   Hämtad: 2018-11-05.

[2] Foto: Combatants for Peace. För mer information om organisationen se Combatants for Peace Hämtad: 2018-11-07

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page