Ilska och beundran

Nu har jag varit en dryg månad på Västbanken och de känslor som far genom mig varje dag spänner från ilska till djup beundran. Ilska känner jag över muren, ockupationen och vad som dagligen pågår långt från massmedias ögon. Djup beundran känner jag för de människor som trots de vidriga förhållanden de lever under lyckas behålla sin värdighet och kämpar för sin rättvisa sak utan att förfalla till hat.

På UD:s hemsida avråds från alla resor på Västbanken utom till Bethlehem, Jeriko och Ramallah. Till dessa orter avråds från alla icke nödvändiga resor. Jag vet inte vilka källor UD baserar sin information på. Har de rest runt till några av de byar vi som följeslagare besöker? Säkert var rekommendationerna relevanta under den mer våldsamma tiden i början av 2000-talet, men idag förstår jag inte det farliga i att resa till byn Wad Rahal, som ligger lite sydöst om Betlehem, dit vi inbjudits.

Vi ska, som en protesthandling mot ockupationen och den planerade utbyggnaden av muren, hjälpa en bonde att röja hans mark från stenar så att han kan bruka den. Bonden, en envis man vid namn Ahmed Saed, vars hus ligger uppe på en höjd cirka en och en halv kilometer från byn, vägrar att flytta trots att en demoleringsorder hotar hans hus och övriga byggnader där han hyser några kor, höns och getter. Hans hus ligger alldeles nära den planerade sträckningen av muren och israeliska myndigheter vill röja väg. Det ligger också nära bosättningen Efrat.

Vi, cirka 15 utländska aktivister och några bybor, kommer till Wad Rahal på seneftermiddagen då den värsta hettan har lagt sig. Ahmed välkomnar oss vänligt och vi visas till åkermarken som ligger strax nedanför huset. Det är väldigt mycket stenar som ligger där och jag tänker att det här är ett sisyfos-arbete. Men vi hugger i och hivar stenar för glatta livet. När mörkret faller inbjuds vi till kvällsmat. Ahmed och hans familj bjuder på bröd, oliver, yoghurt och annat smått och gott. Alla låter sig väl smaka.

När taxin kommer för att hämta oss följeslagare visar det sig att vi nu måste ta en annan väg hem. Det beror på att palestinierna inte får använda huvudvägen efter klockan sju på kvällen. Vi är hänvisade till en smal, kurvig och inte helt ofarlig väg som gör resan åtminstone dubbelt så lång. Taxichauffören muttrar något om att han inte gillar Wad Rahal.  Bosättningen Efrat, som ligger nära Wad Rahal, ingår i bosättningsblocket Gush Etzion [1] som består av nio bosättningar sydväst om Betlehem. De flesta av dem ligger långt inne på palestinskt område och tillsammans hyser de omkring 60 000 invånare.

Utbyggnaden av bosättningarna hotar många kringliggande byar genom att de dels tar bit för bit av marken, dels genom de vägar som byggs för att binda samman bosättningarna, vägar som palestinierna inte får använda. Många byar riskerar att isoleras helt då de blir kringbyggda av bosättningarna och muren. Deras enda väg ut blir genom en vägspärr, vilket gör deras rörelsefrihet mycket begränsad.

Överallt i de byar vi kommer till hälsas vi mycket vänligt välkomna och den palestinska gästfriheten är slående. Vi erbjuds nästan alltid något att äta och dricka, även nu under Ramadan, då de flesta muslimer varken äter eller dricker mellan första morgonbönen omkring klockan tre på morgonen och solnedgången. Inte någon gång har jag hittills känt mig hotad eller osäker. Jag är väldigt väl medveten om att det finns grupper i det palestinska samhället som har helt andra avsikter med sitt motstånd, men genomgående hos dem vi träffat är en tro på att ickevåldsmotstånd är den enda vägen.  Det är inte helt sant att jag aldrig känt mig hotad eller osäker — men det är i närheten av de beväpnade israeliska soldaterna och säkerhetsvakterna. Men frågan är om det är det UD avser i sin varning.

Andrea Bodekull
Betlehem september 2010

[1] http://en.wikipedia.org/wiki/Gush_Etzion Enligt Gush Etzions egen hemsida (http://www.gush-etzion.org.il/) ingår ett mycket större antal bosättningar, eller communities som de själva föredrar att kalla dem, i området Gush Etzion. Jag har utgått från kartor utgivna av ARIJ — Applied Research Institute — Jerusalem och Wikipedia då deras uppgifter överensstämmer.

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.