Inte ens fåren går säkra

Bir al-Id är en by på Västbanken som har stått övergiven i tio år. Övergiven eftersom invånarna tvångsförflyttades därifrån. För ett par veckor sedan började återflytten till Bir al-Id, men bara fyra familjer har än så länge vågat sig tillbaka. När vi besöker byn förstår vi varför de lever med ständig rädsla.

Bussen kör oss inte ända fram. Istället blir vi avsläppta mitt i ett bergslandskap för att sluta upp med tre palestinska herdar som ska valla sina får till byn Bir al-Id. Det är lördag och just denna veckodag på Västbanken innebär ofta mer problem än andra eftersom bosättare är lediga.

Konflikt och våld känns avlägset när vi går med fåren i det öppna, varma bergslandskapet söder om Hebron. Men när en bosättare går mot oss med raska steg byts lugnet ut mot vaksamhet. Det är en ensam man som kommer från en närliggande bosättning och han gestikulerar och ropar. Inte mot oss, utan mot fåren. Han kastar sten framför flera små lamm i syfte att skrämma dem. Trots att vi är många som gör vårt bästa för att leda fåren i rätt riktning lyckas han skapa frustration i flocken. Vägen blir krokigare än nödvändigt, men till sist kommer vi fram till Bir Al-Id med alla fåren oskadda och bosättaren lämnar oss.

Byn vi har kommit fram till är inte vilken by som helst. I november för tio år sedan tvångsförflyttades alla invånarna i Bir al-Id. Förklaringen från Israel var att området skulle användas som militär övningsskjutplats[1]. För bara ett par veckor sedan — efter tio års rättsprocess – kom ett domstolsbeslut som ger byinvånarna rätt att återvända. Än så länge har fyra familjer flyttat tillbaka, men de är rädda för trakasserier från bosättare som inte välkomnar domstolsbeslutet. Ett annat problem är att armén har stängt av bilvägen till byn och det gör det betydligt svårare att få fram vatten och andra förnödenheter.

Vi är fyra följeslagare och ett tiotal israeliska hjälparbetare som besöker Bir al-Id denna lördag. Utsikten är stillsam med ett mjukt kullandskap som kuliss och det är en märklig kontrast att se flera patronhylsor efter militärens skjutövningar ligga på marken vid oss. Vi hinner inte sitta ner länge förrän vi ser en stor grupp bosättare komma mot byn. Israelisk militär och polis är också på väg och stämningen blir återigen laddad.

Bosättarna håller sig på avstånd den här gången, men militären kommer ner till byn och ger order om att platsen är militärt skyddsområde de kommande 24 timmarna. Det betyder att alla måste lämna området, förutom byinvånarna som är de enda som har rätt att vara kvar. Amiel Vardi från den israeliska gräsrotsorganisationen Taayush är kritisk till militärens order och förklarar varför: ”Det smidigaste sättet för militären att få bort oss är att skapa ett militärt skyddsområde och det händer ofta. Problemet idag är att när vi går härifrån blir byinvånarna lämnade kvar ensamma och bosättarna kan komma tillbaka trots att de inte har rätt att vara här.”

Amiel Vardi är israel och en av dem som arbetat flitigt med att se till att de palestinska byinvånarna kan återvända. Bir al-Id får idag stöd från FN och flera andra internationella hjälporganisationer, men än så länge kan ingen garantera byinvånarna det som de saknar mest av allt. Säkerhet.

Källor

[1] The Villages Group: Cooperation in Israel-Palestine: www.villagesgroup.wordpress.com, 2009-11-30

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.