“Inte i mitt namn och inte för min säkerhet”

“Jag var rädd för att gå ut och slänga soporna på gatan. Jag var rädd för de palestinska raketerna och jag var rädd för mina grannar.” Hon skakar på huvudet och tar ett djupt andetag. “Jag var rädd för att grannarna skulle hoppa på mig eller slå sönder vårt hus.”

Nomika bor i den israeliska staden Sderot nära gränsen till Gaza. Hon är en av de israeler som uttalade sig mot kriget i Gaza förra året.[1] Detta gjorde henne snabbt impopulär. Sderot har varit utsatt för raketattacker från Gaza sedan år 2001. I början var det några raketer om dagen, för att sedan öka markant till 25-30 om dagen under 2006 till 2008. De mest intensiva dagarna landade 60 raketer i Sderot. “Man kan inte leva ett normalt liv under dessa tider, vi levde i våra skyddsrum.” Ljudet från bomberna som föll över Gazaremsan hördes tydligt i Sderot som bara ligger 2-3 kilometer bort. “Det var fruktansvärt. Folk firade på gatorna i Sderot. Centrum var täckt av flaggor.” Detta är vad som händer med folk efter flera år av ständiga raketattacker, säger hon. “Sderot är en traumatiserad stad.”

När raketalarmet ljuder i Sderot har invånarna 15 sekunder på sig att söka skydd. 50 procent av alla byggnader i staden har nu skyddsrum som små tillbyggnader på sina hus, små vita “lådor” med förstärkta väggar och tak. Alla offentliga byggnader – även biografen – har försetts med en slags skyddsskärm. Bredvid varje busskur finns ett skyddsrum. “När man är utomhus tittar man alltid efter närmsta bunker ifall larmet går. ”90-95 procent av tiden fungerar larmet men ibland så utlöses det inte. Det är oftast då skadorna inträffar.

Ett tiotal människor i Sderot har dödats av raketerna. Trots att bara några få kilometer skiljer Gaza från Sderot är avståndet mellan dessa två platser stort. Men det har inte alltid varit så. För bara några år sedan brukade folk från Sderot åka till frisören i Gaza för att det var billigare. Nästan hälften av Sderots marknad utgjordes av bönder från Gaza som sålde sina varor där. Nu omges Gaza av en hög mur och dess gränsövergångar har varit stängda i över två år. Nästan ingenting kommer in och lika lite släpps ut från den 360 kvadratkilometert lilla landremsan (ungefär stort som Malmö stad).

“Vad händer med folk efter två år av isolering?” frågar Nomika uppgivet. Nomika är en av samordnarna av den icke-politiska organisationen The Other Voice. Hon och hennes kolleger försöker upprätthålla kontakten så gott det går med folket i Gaza. “Det är viktigt att fortsätta prata trots att vi är avskurna från varandra. Annars glömmer folk att det är människor som bor på andra sidan.” Det kan handla om små gester som att skicka sms. “Nu senast skickade jag ut 30 meddelanden för att önska en glad Aid al-Adha (muslimernas viktigaste högtid). Folk glömmer bort att vi faktiskt kan lyfta luren och ringa till Gaza, det är ett lokalt nummer” säger hon och sätter ner tekoppen på bordet med en duns.

“Mitt hjärta gick sönder under kriget. Det var för mycket att bära, för komplext, att försöka hålla ihop allt”, hennes röst skälver. “Jag kände med min familj och mina vänner i Sderot som ständigt lever med raketerna. Jag kände med de israeliska soldaterna. Att delta i krig förändrar människor. Soldaterna är bara pojkar och de tvingas se saker, göra saker mot andra människor. Och så kände jag med familjerna i Gaza, de som led mest av alla. Det var outhärdligt.” På krigets tredje dag fick Nomika ett email från Gaza. Det var skrivet av en 14-årig flicka som de ofta har kontakt med. “Hon bad oss om hjälp, ‘vi är trots allt människor´ skrev hon. Hon bad oss säga till vår regering att sluta skjuta, de hade ingenstans att ta vägen.” Nomika tar en paus, hon blundar bakom de mörka solglasögonen.

Åtta år av raketer i Sderot och två år av isolering i Gaza har lett till extremism på båda sidor. “När folk i Israel hör Gaza tänker de på terrorister, Hamas och mödrar som använder sina barn som levande bomber. Men vi vet att de är som oss, de är familjer som försöker överleva.” Det var fruktansvärt att se reaktionerna i Sderot, fortsätter Nomika. Folk som brukade handla av de palestinska bönderna stod plötsligt och jublade på gatoran i Sderot när de såg flygplanen över Gaza. “Det israeliska samhället har blivit hårdare och mer aggressivt. Det har förlorat en del av sin medmänsklighet.”

När Nomika och hennes kollega Eric intervjuades av israelisk tv under kriget hoppade invånare i Sderot på dem. “Vi kunde inte uttala oss mot kriget. De kallade oss förrädare.” Eric förklarar, “I det här militariserade samhället där alla har en son, man eller dotter som är militär går det inte att motsätta sig ett krig som förs ‘för vår säkerhet.’ ”

Precis som namnet antyder så försöker The Other Voice göra en annan röst hörd — för en fredlig lösning. “Klimatet i Israel är sådant att den dominerande mediabilden dränker alla avvikande röster. Det går överhuvudtaget inte att diskutera. Vi försöker ändra på det.” I artikeln “Sderot War Diary” som publicerades under kriget skrev Nomika “det pågående kriget i Gaza är inte i mitt namn och inte för min säkerhet.” Och svaren strömmade in. “Det var så många människor inte vågade säga något men som höll med oss. Plötsligt kände vi oss inte så ensamma längre. Vi fick kraft att fortsätta.”

En lång tid av lugn och ro är vad som behövs nu, säger Nomika. “Det krävs tid för att folk ska kunna återvända till det normala och aggressiviteten mattas av.” Hennes kollega Eric är mer optimistisk. “Redan nu, bara några månader efter kriget säger många i Sderot att de saknar tiden då de hade täta kontakter med folket i Gaza.” Men blockaden av Gaza fortsätter och situationen där har inte förbättrats.“Vi behöver yttre press på våra politiska ledare” säger Nomika. “Det är enda sättet att få dem ta ett steg i rätt riktning. Vi kan inte göra det här själva.”

Källor

1] Den 27 december 2008 inledde Israel “Operation Cast Lead” som varade i 22 dagar. Den 18 januari 2009 hade 1380 Palestinier och 14 Israeler dödats, enligt statistik från UN Office for Coordination of Humanitarian Affairs. http://www.ochaopt.org/gazacrisis/

Den här reserapporten skrevs i . Bokmärk permalänken.