Israel kan!

Israels ockupation av Västbanken har pågått i drygt 50 år. Och det är 25 år sedan Nobels fredspris delades ut till Shimon Peres, Yitzak Rabin och Yasser Arafat för arbetet med Osloöverenskommelsen. Då, när överenskommelsen slöts 1993, var tanken att ockupationen skulle vara några år till och att man under den övergångsperioden skulle hitta lösningar som både palestinier och israeler kunde acceptera [1]. Förhoppningarna var stora om en palestinsk och en israelisk stat i fredlig samexistens.

Idag verkar hoppet om en fredlig samexistens i närtid inte längre vara särskilt stort. Israeler ser stora behov av att skydda sig mot palestinska terrorattacker och våldsangrepp. Och palestinier upplever hur Israels ockupation av Palestina leder till dagliga övergrepp av mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt. Misstro och oförsonlighet verkar frodas på bägge sidor. Det är lätt att känna att den här konflikten är olöslig.

Men det finns en hel del organisationer och enskilda här som jobbar på olika sätt för att minska klyftorna och öka förståelsen mellan israeler och palestinier och för att ockupationen ska upphöra. En sådan organisation är Breaking the Silence [2]. Den startades för 15 år sedan av före detta soldater, som upplevde att deras erfarenheter från tjänstgöring i de ockuperade områdena i Gaza och på Västbanken inte stämde med den bild som israeler i allmänhet har av vad som händer där. Genom att publicera skriftliga vittnesmål om vad de har varit med om som soldater och i olika sammanhang berätta om det för israeler och andra, så vill de öka kunskapen bland allmänheten och bidra till att ockupationen upphör. I Israel gör kvinnor cirka två års värnplikt och män tre år från och med 18 års ålder. Judar, med undantag för de ultraortodoxa, och druser kallas in till värnplikt, men inte kristna och muslimer [3] som kan göra militärtjänstgöring frivilligt.

Jag åkte på en dagstur i South Hebron Hills med Breaking the Silence. De organiserar turer för att visa besökare vad ockupationen konkret innebär. Vår guide var Dean Issacharoff. Han berättade att han hade vuxit upp i en religiös och ganska nationalistisk judisk familj i Israel, med släktingar som hade mördats i Tyskland under andra världskriget. Liksom hos många andra israeler fanns i familjen en stark övertygelse om vikten av att aldrig mera vara försvarslösa. Därför var det självklart för Dean att göra värnplikt. Han ville medverka till att försvara Israel mot terrorism och sökte sig till och antogs som soldat i ett elitförband som är inriktat mot att bekämpa terrorism på Västbanken [4]. Under en stor del av tiden som soldat upplevde han att uppgifterna de utförde var helt i sin ordning. Som ung och oerfaren vaktade han israeliska bosättningar på Västbanken. Ibland blev soldaterna inbjudna till bosättarna, lärde känna dem och deras familjer och blev goda vänner med dem. Även om ockupationsmakten enligt internationell humanitär rätt även ska värna om de ockuperades rättigheter rådde aldrig någon tvekan om att soldaterna var där för att skydda bosättarna mot palestinierna. Aldrig tvärtom. Soldaterna såg ofta bosättarna som en del av säkerhetsstyrkorna och det hände också att de fick vapen av armén. Enligt Dean är det mycket vanligt att bosättare trakasserar palestinier, men de arresteras sällan [5].

Han berättade också att nattliga arresteringar är ett vanligt uppdrag för soldaterna på Västbanken. Givetvis om man misstänker brott, men de nattliga arresteringarna görs även i övningssyfte för oerfarna soldater. Då går man företrädesvis till familjer som inte är kända för att protestera eller vara involverade i politiskt arbete, eftersom risken för att soldaterna ska utsättas för bråk och våld vid gripandet blir mindre då. Det kan verka som ett oskäligt övergrepp mot oskyldiga. Men eftersom även icke-involverade familjer ses som potentiella terrorister bedömer man det som en preventiv åtgärd, menar Dean.
Först mot slutet av sin värnpliktstid började han tvivla på om det här sättet att motverka terrorism verkligen var bra. Och stämde det som han var satt att göra i armén överens med de fyra grundprinciper som armén säger sig arbeta efter? Att försvara Israel och israeler – ja. Men det som stod i programmet om att handla utifrån universella värden som människors värdighet – nej, inte om man också betraktar palestinier som människor [6].

Dean blev så småningom en av de många före detta soldater som lämnade sitt skriftliga vittnesmål om vad de ser under ockupationen. Men han menar att trots att det idag finns över 1000 sådana vittnesmål, så vet de flesta israeler ingenting om vad ockupationen gör med både israeler och palestinier
Ändå är han hoppfull. Han säger att:
– En nation som Israel, som återuppväckte ett dött språk, som tog emot flyktingar från hela världen och kunde skapa en demokratisk stat i Mellanöstern, den har rimligen också förmåga att hitta en fredlig och rättvis lösning för både israeler och palestinier.
Det måste gå att släppa idén om att Israels frihet är beroende av Palestinas avsaknad av densamma. Det måste finnas en annan väg!