Israeliska fredsrörelsen kämpar mot ockupationen

Ett gäng unga killar går förbi och spottar förnedrande på marken framför en gammal kvinna, som just passerat 80. Hon säger inget utan tittar bara stint tillbaka på de unga männen, som drar vidare.

Klockan har just passerat 13 och tillsammans med flera andra följeslagare har vi samlats tillsammans med Women in Black — i en parkliknande rondell i västra Jerusalem — den del av staden, där många israeler bor. I 22 år har de stått där varje fredag, samma klockslag för att protestera mot ockupationen av ”det palestinska området”, Västbanken, inklusive östra Jerusalem och Gaza. Israeliska kvinnor som vänder sig mot sitt eget lands politik är inte populära — därför spottar flera unga israeliska män föraktfullt när de passerar. Andra låtsas att de inte finns utan tittar istället åt andra hållet. Bilar tutar och obscena gester görs — men kvinnorna står tysta och stolta kvar. En kvinna ber mig om hjälp att klättra upp på en stenmur, så att hennes svarta skylt ska synas lite bättre. En annan kvinna, Renate, står rakryggad i själen, men med böjd rygg.

– Åren börjar ta ut sin rätt, säger hon. Flera av oss som var med den där januaridagen för 22 år sedan, då vi startade vår protest, är nu gamla, men vi kommer hit ändå. Vi måste fortsätta att visa att ockupationen av Västbanken och Gaza är olaglig och står i strid med både FN:s resolutioner och internationell humanitär rätt.

Klockan 14 plockar de svartklädda kvinnorna ner sina skyltar och vi fortsätter för att möta dagens andra demonstration. På långt håll hörs det taktfasta ljudet av trummor. Det är en samling olika grupperingar som tågar från västra Jerusalem till östra Jerusalem (som Israel olagligt annekterat) för att stödja de palestinska familjerna i stadsdelen Sheikh Jarrah som fått sina hus ockuperade av israeliska bosättare. Familjerna protesterar sedan flera månader tillbaka genom att sätta upp tält på gatan framför sina hus. Den israeliska staten ser till att polis finns tillgänglig dygnet runt för att skydda bosättarna och staten betalar också för att inhyrda vakter ska trygga bosättarnas säkerhet.

På väg till demonstrationen möter vi en uppretad israelisk man som vill diskutera med oss. Han förstår inte varför en hel värld kan tycka att Israel ockuperar de palestinska områdena och att Jerusalem ska vara en delad stad.

– Jerusalem är en odelbar stad och ska för alltid vara en judisk huvudstad, skriker han till oss och till alla som passerar förbi. Hans ögon smalnar och halsen spänns när han lutar sig framåt och sakta höjer händerna för att kunna slå — men det blir inget slag – istället spottar han och skriker att vi är nazister och antisemiter. Israel är ett delat land på många sätt. En mur skär tvärs igenom landet, till största delen på palestinskt område — för att separera israeler från palestinier. Israelerna är också delade i sin syn på Palestina. De flesta jag mött stödjer åsikten att Israel inte ockuperar palestinsk mark och att östra Jerusalem är en del av Israel. Men det finns en fredsrörelse som hävdar motsatsen och som kämpar för att ockupationen ska upphöra. Mitt uppdrag är inte att ta ställning i konflikten men att agera när övergrepp mot de mänskliga rättigheterna och folkrätten sker. Som följeslagare tar jag också avstånd mot alla former av våld och kommer att se som min uppgift att dokumentera och berätta om övergrepp. När jag lite senare på dagen sitter på gatan i tältet tillsammans med de palestinska familjerna i Sheikh Jarrah ser jag några barn röra sig på andra sidan gatan, i det ockuperade huset. Och jag känner kraften i mitt uppdrag som både handlar om de palestinska familjer som fått sina hus ockuperade — men också om de israeliska bosättarbarn som helt ovetande om konflikten, förskrämt tittar ut bakom järngallret på det hus som deras föräldrar ockuperat.

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.