Itamar Shapira och hans familj

Det är en regnig kväll när jag träffar Itamar Shapira i västra Jerusalem, bara några hundra meter från Gröna linjen. Vi sitter på ett kafé och jag frågar direkt om han tror att den israeliska regeringen efter valet den 22 januari kommer att annektera område C, som Bob Lang, en representant för bosättarrörelsen hade berättat för mig under ett möte i Efrat utanför Bethlehem tidigare samma dag.

Han svarar utan tvekan:

– Det är sannolikt och det vore bara en logisk utveckling med tanke på den rådande situationen.

Itamar är 32 år gammal.

– Min familj var tidigare sionistisk, så är det inte längre berättar han.

Vad är det som är hänt? undrar jag. Itamar uppfostrades i ett rikt område norr om Tel Aviv.

– Där jag bodde tjänstgjorde alla i det israeliska flygvapnet. Min far var i flygvapnet i 20 år, han var överste.

Även en av Itamars bröder, Yonatan, tjänstgjorde som kapten i flygvapnet och hans äldre bror, Zohal, tjänstgjorde i Sayeret Matkal, en specialstyrka i den israeliska armén.

Hans bror, Yonatan, är känd i Israel sedan han i september 2003 skrev det s.k. ”piloters brev”. Brevet undertecknades av 27 piloter som klargjorde att de skulle vägra att utföra vad som de beskrev som illegala order och att de fördömde ockupationen som negativt för Israel. 1 Yonatan och hans kolleger blev utkastade av flygvapnet.

I december var det Zohals tur att vägra ta order som han och 13 andra inom Sayeret Matkal betraktade som omoraliska. 2

Itamar, som är den yngsta av de tre bröderna, tjänstgjorde inom Nahal-brigaden 1999-2002, under den andra Intifadan. Han berättar att han under denna tid deltog i alla slags ”kollektiva bestraffningar”, operationer som: rivningar av hus som ägdes av familjer till palestinier som var misstänkta eller arresterade för att ha begått terroristattacker, arresteringar, nattrannsakningar osv.

– Jag var med i tre eller fyra uppdrag där palestinier dödades och en gång var jag involverad i en operation där vi dödade upp till fyra palestinska poliser utanför en palestinsk by. Det var den 12:e september 2001. Innan dess hade vi respekterat område A 3 och hållit oss utanför på grund av den amerikanska pressen. Men efter den elfte september fick vi påbörja operationerna även i område A. Denna gång var jag en av mördarna. Vi sköt 2000 kulor mot bilen

Sedan 2004 har Itamar vägrat att tjänstgöra i armén och han berättar för mig vilken djup identitetskris de tre åren som värnpliktig har orsakat honom.

– Allt jag hade trott på under hela mitt liv utmanades av vad jag hade sett och gjort under tjänstgöringen inom armén. Jag var en del av våldspiralen, om inte rent av orsaken.

Itamar säger vidare:

– att tjänstgöra för att skydda sitt land är en plikt för alla israeler, om än en större plikt för mig med tanke på min bakgrund.

Det som hände 2003-2004 har inte bara ändrat Itamar utan även hela hans familj. En familj som till en början var strikt sionistisk men som genom sönernas beslut att vägra, ändrade deras liv. Helt plötsligt behandlades de inte som förut av deras omgivning.

– Vi hade en lång diskussion och reflektion inom min familj.

Itamar berättar att han har deltagit i demonstrationer mot ockupationen sedan 2002 men det tog honom två år för att en gång för alla bestämma sig att vägra att återvända till armén. Under kriget i Libanon 2006 vägrade han att tjänstgöra som reservist och blev därför häktad i 10 dagar i Haifa.

– Egentligen borde jag ha suttit i fängelset i två veckor men fängelset evakuerades p.g.a. raketer från Libanon, fast bara reservisterna släpptes.

Sedan 2002 har Itamar varit engagerad i många prominenta israeliska fredsorganisationer såsom Breaking the Silence 4, Rabbi for Human Rights 5 och Israeli Committee against House Demolitions (ICAHD) 6. Han har dessutom tillsammans med sin bror Yonatan och några andra grundat Combatants for Peace 7.

– Just nu är et dock mamma som är den mesta engagerade i min familj men även min bror Yonatan är mycket aktiv.

Han erkänner att han är lite desillusionerad efter alla år av engagemang och att han inte varit så engagerad på sistone.

– Jag deltar i demonstrationer men jag vet inte riktigt om det funkar.

När jag frågar honom om han har hopp om att konflikten ska lösas förklarar han:

– det är klart jag har hopp men mitt hopp är mer en vision än en praktisk lösning av konflikten.

Han är övertygad om att ickevåld är den enda vägen. Han skulle vilja bli mer engagerad igen och har provat ta nya initiativer för fred med sina palestinska och israelisk vänner.

– Jag lider för jag vill göra något.

Hans flickvän är engagerad i organisationen, Zochrot 8.

Zochrot i sin tur samarbetar med Badil 9, en palestinsk organisation som jobbar med flyktingfrågor. Itamar hjälper till ibland och när han pratar om detta märker jag att hans frustation och ledsamhet försvinner för en stund.

Itamar har en vision för fred men den kräver modiga beslut, modiga som de besluten hans familj fattade.  Dessa hoppas han ska kunna göra skillnad och en dag förverkliga drömmen om att få leva i fred.

Hebron, januari 2012
Michele Prisco

Notes:

  1. Washington Report on Middle East Affairs, Yonatan Shapira: Israel´s Pilot Refusenik
    www.wrmea.org/wrmea-archives/273-washington-report-archives-2000-2005/april-2005/8572-special-report-yonatan-shapira-israels-pilot-refusenik.html 
    The Guardian, ’We’re air force pilots, not mafia. We don’t take revenge’
    www.guardian.co.uk/world/2003/dec/03/israel 
  2. The commandos have Courage to Refuse.
    www.seruv.org.il/english/news_item.asp?msgid=85
  3. Se fotnot 2
  4. Breaking the Silence
    www.breakingthesilence.org.il/
  5. Rabbis for Human Rights
    http://rhr.org.il/eng/
  6. Israeli Committee against House Demolitions
    www.icahd.org/the-facts
  7. Combatants for Peace
    http://cfpeace.org/
  8. Zochrot
    www.nakbainhebrew.org/en
  9. Badil
    www.badil.org/
Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.