”Jag drömmer om att ockupationen är över och vi lever i frihet!”

Vi sitter hemma hos Ghitam. Hennes händer är slitna av tungt arbete. Men händerna är vackra och hon gestikulerar mjukt där hon sitter på madrassen och berättar sin historia.

Ghitam i Madama är en av alla de tappra palestinska kvinnor, som på grund av ockupationen tvingas leva sitt liv i ständig oro för sin familj, sina barn, sina får, sin ekonomi, vattentillgången den här månaden, el-räkningen. Ghitam är stolt mor till 12 barn. Hon är också stolt över sina får.

– Jag fick tre får av Internationella Röda Korset för sex år sedan, säger hon, och nu har jag 17 stycken!

Ett tungt jobb har hon med att skära gräs för hand. Hon har inte längre tillgång till betesmark för sina får. Ghitam är född i Jordanien. Hon träffade sin man där och följde honom till hans hemstad. I 20 år hade hon inget ID-kort (beroende av krångliga invandringsregler — känner vi igen det på något sätt!). Under 20 års tid kunde hon inte besöka sin familj, som alla bor i Jordanien. Nu har hon ett ID-kort, men inte tillräckligt med pengar för resan. Som väl är kan hennes släkt sända ett bidrag ibland, så hon kan få glädjen att träffa de sina.

Hennes man är sjuklig och kan inte arbeta mycket. Hon har bara en son som förvärvsarbetar. Sönerna i övrigt har svårt att få jobb på grund av den dåliga ekonomin i landet. Innan muren [1] var byggd arbetade många i Israel. Men reserestriktioner och timslånga köer vid de militära spärrarna gör det oerhört svårt att ta arbete där.

Vattentillgången [2] är mycket begränsad för Madama-borna. Madama ligger omgivet av kullar både söderut och norrut med bosättningar [3] uppe på krönen. Den ena bosättningen har kontroll över marken där vattenkällan som tidigare försörjde hela samhället ligger. Ortsborna själva har inte tillgång till området. Sedan flera månader är källans fundament uppbrutet och förstört, stenar är nedkastade i källan och själva vattenledningen är ödelagd. Idag måste invånarna köpa det som tidigare var gratis. Vattnet till Madama transporteras med tankbilar och kostar nu Ghitams familj 900 kr per månad. Många hushåll har egna brunnar, men det räcker inte långt.

– Ungdomarna ska tvätta sig så ofta, både innan de går iväg och jobbar och efter, säger hon lite bistert.

Jag kan inte låta bli att le och påpeka att dagens ungdom är sig lik överallt. Vi ser att Ghitams händer är såriga. I hushållet finns ingen tvättmaskin, vattnet är för dyrt och el har hon inte kunnat betala på sex månader. Så hon tvättar för hand till de 14 personerna i hushållet. Ghitam berättar också att under olivskörden på hösten när jordbrukarna är på väg hem om kvällen med sitt skördealster händer det att bosättare tar sig ner till dem och stjäl de oliver som de mödosamt plockat under dagen.

När vi är på väg till Ghitam möter vi en israelisk-registrerad lastbil med ett berg av soppåsar på släpet. Den kör av från Väg 60, bosättarnas och turisternas ”by-pass”väg, och ner mot flickskolan, som ligger helt nära vägen, för att tömma avfallet bakom skolan. Vår kontaktperson Hassan, som också är en av ledarna i kommunen är med oss i vår bil. Han hoppar snabbt ut och tar en diskussion med föraren i sopbilen. Det slutar med att den vänder och kör bort samma väg den kom. Ghitam berättar att både israeler och bosättare kör av från Väg 60 och dumpar sitt avfall var som helst i omgivningen.

För tre månader sedan hände något skrämmande för hela familjen. En militärjeep kom ner från Väg 60 in i samhället, på en vanlig säkerhetsrunda. Då började några grabbar kasta sten mot militärerna. Naturligtvis jättedumt! Ghitams familj råkade gå på vägen just där det hände, vilket fick till följd att soldaterna beordrade familjen att gå som ”en mänsklig sköld” framför jeepen när den körde sin tur genom samhället. Innan stenkastningen upphörde hann en förlupen sten träffa en av döttrarna i huvudet. Skadan var lindrig, men rädslan påtaglig.  Jag frågar Ghitam: ”Vad drömmer du om inför framtiden?” ”Jag drömmer om att ockupationen är över och vi lever i frihet”, blir hennes omedelbara svar.

Denna beundransvärda kvinna har mandelträd i trädgården. När vi åker därifrån ger hon oss en handfull luddiga och gröna mandlar — de är ju inte mogna ännu, men vi stoppar dem i munnen med skal och allt, smakar surt och gott. Hon kramar om oss och säger på engelska: ”I love you!”

Källor

1. 2002 började muren byggas.

2. Palestinier på Västbanken konsumerar i genomsnitt 70 liter vatten/person och dag. WHO (Världhälsoorganisationen) rekommenderar minst 100 liter per person och dag. Israeler konsumerar fyra gånger mer. (Amnesty International — Oktober 2009  ”Thirsting for Justice”)

3. Bosättningar är särskilda bostadsområden för israeler, som byggts på ockuperad palestinsk mark. Enligt internationell humanitär rätt är det förbjudet att förflytta sin egen civilbefolkning in på ockuperat område. (Artikel 49 i den fjärde Genèvekonventionen.) Idag bor där c:a 460 000 bosättare. Läs gärna: Fred och rättvisa i Israel och Palestina, okt 2009 Diakonia.

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.