”Jag gör det bara för min fru och mina barn”

Torsdagen den 17 mars kom jag till Qalandiya kl 05.00 som vanligt, men till skillnad från mina första besök stod det nu redan runt 500 män och väntade på att ta sig igenom. Till en början såg det relativt lugnt ut.

Att gå till Qalandiya är bland det mest påfrestande av alla uppgifterna vi har som följeslagare här i Jerusalem. Vi måste gå upp mitt i natten för att göra oss i ordning och ta en taxi dit eftersom inga bussar kör så tidigt. Dessutom är det mentalt väldigt påfrestande att se alla dessa människor tvingas stå och köa i upp till tre timmar varje morgon bara för att ta sig till jobbet, gå i skolan eller besöka sjukhus. Jag har personligen sett otaliga barn och ungdomar vända åter efter att ha väntat i kön en timme eller mer. De säger att de redan missat sin lektion eller föreläsning, så det är lika bra att försöka senare, som att stå där och vänta. Detta påverkar drastiskt deras utbildning och därmed möjligheter i framtiden.

Att se allt detta varje vecka utan att känna att man kan påverka situationen är svårt för oss, men är inget mot vad alla dessa människor själva går igenom.Torsdagen den 17 mars kom jag till Qalandiya kl 05.00 som vanligt, men till skillnad från mina första besök stod det nu redan runt 500 män och väntade på att ta sig igenom.

Till en början såg det relativt lugnt ut. Många hade väntat sedan tidig morgon men det rådde ändå ett tålmodigt lugn. Inom kort blev dock väntan för lång för några personer som började klämma sig in i kön precis innan de tre metallburar man måste ta sig igenom för att komma till metalldetektorerna och ID-kontrollerna.  Detta blev startskottet till ett tumult som varade ända tills vi var tvungna att ge oss iväg på andra uppdrag tre timmar senare. I Jerusalem är det vanligt att folk förlorar jobbet om de kommer försent – därför går många upp i ottan för att vara säkra på att komma i tid, för att sedan kunna jobba sina 10 timmar och därefter återvända hem i tid för att gå till sängs.När jag frågar en man om hur han står ut, säger han till mig att det är enda sättet för honom att få pengar så att han kan ta hand om sin familj. Jag gör det bara för min fru och mina barn, säger han och lägger till att så här lång tid tar det inte ens att passera en flygplatskontroll i USA.

Trängseln denna dag var så kompakt att jag till och med fick se en man bli bortburen från kön efter att ha svimmat av att stå tätt packad tillsammans med flera hundra andra män timme efter timme. Två andra klämde sig tillbaka genom den smala gången för att få frisk luft och sitta ner ett tag. En av männen hade svimmat tidigare på dagen och var inte i stånd att passera i denna trängsel. Jag frågade om han inte kunde passera genom den särskilda gången för gamla, sjuka och kvinnor men då han var på väg till jobbet och inte till sjukhuset sa han att han inte var tillåten.

Qalandiya är en av fyra vägspärrar där palestinier från Västbanken kan passera in i Jerusalem om de har arbetstillstånd eller behöver uppsöka sjukvård [1]. Övriga gränser mellan östra Jerusalem och resten av Västbanken är blockerad av en nio meter hög betongmur med det uttalade syftet att öka säkerheten i Israel.

Jag tror på fred! Det känns ibland som om denna konflikt kommer fortsätta för evigt, men jag tror inte det är sant. Det går att lösa även denna konflikt — men det kräver ett slut på ockupationen av det palestinska området. Så länge Israel ockuperar Västbanken och Gaza kommer den här konflikten fortsätta att eskalera ännu mer. Båda sidor förlorar ekonomiska medel och möjligheten till ett säkert liv så länge konflikten fortsätter. Verklig säkerhet kan endast vinnas genom fred, inte genom att bygga upp höga murar och breda staket.

Källor

1. UN OCHAOPT, 2011, s. 68, http://www.ochaopt.org

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.