Avihari Stollar växte upp i en vanlig, liberal israelisk familj i Haifa. Han var som alla andra unga män i hans ålder och generation. - Den kunskap jag hade om Västbanken fick jag från media, berättar Avihari och det enda jag hade sett i TV och tidningar var självmordsbombare som kom därifrån. Något annat visste jag inte.
När Avihari var 18 år var det dags att göra militärtjänst och för honom var det helt naturligt att göra det. Hans farfar, far och storebror hade varit inom militären, så det var självklart för Avihari att också han skulle göra sin värnplikt.
Detta var 2002. Nu, tio år senare, är Avihari aktiv i Breaking the Silence [1], en organisation som startades 2004 av soldater som gjort militärtjänst i Hebron. Som namnet säger så bryter dessa soldater tystnaden och berättar vad som pågår i det ockuperade territoriet genom att berätta vad de själva varit med om och vad de gjort. Tills idag har 700 vittnesmål samlats in från soldater som representerar alla skikt inom det israeliska samhället.
– Vi fick åtta månaders utbildning inom det militära, berättar Avihari, den bestod i hur vi skulle hantera vapen och hur husrannsakningar går till. Vi fick inte någon utbildning alls på hur vi skulle bemöta människor. När de åtta månadernas grundutbildning var klar fick vi vid avslutningen höra ett tal om hur viktigt det var att vara cool, och att det inte finns någon känsla som är bättre än att döda en palestinsk terrorist.
Hans förband blev förlagt till South Hebron Hills, det vill säga området längst söder ut på Västbanken. När de välkomnades fick de höra att, ni som har kommit hit, ni är här för att visa er makt.
– Du är ung, du är oerfaren, du har ingen träning för det du ska göra och du ser allt i svart eller vitt, säger Avihari. Palestinier kan vara herdar eller terrorister, du ser dem endast som fiender, utan urskiljning.
– Första dagen på vårt förbands tjänstgöring blev en treåring dödad i en bosättning av en palestinier, så då fick jag mina fördomar bekräftade. Palestinier är samma sak som terrorister.
Uppdraget som Aviharis förband hade i South Hebron Hills var att se till att palestinierna inte körde på bosättarnas vägar. Soldaterna körde runt och blockerade tillfarterna till vägarna och upptäckte de någon palestinier som lyckats forcera hindren, stoppades han och uppmanades att genast lämna vägen.
– Det var tråkigt och frustrerande, säger Avihari. Första gången vi stoppade någon bad vi honom lämna vägen, nästa person som stoppades tog vi bilnycklarna av och behöll några timmar, sedan behåller du bilnycklarna längre och längre tid för varje person du stoppar, för att mot slutet av dagen helt enkelt ta bilnycklarna och slänga bort dem. De lugnaste perioderna, då inte så mycket hände var de svåraste för palestinierna, för då var soldaterna uttråkade.
– Du vill vara aktiv, och har du inget att göra tar du ut det på palestinierna, säger Avihari.
Uttråkade och frustrerade gjorde soldaterna en hel del husrannsakningar. Officiellt för att söka efter vapen.
– På de två och ett halvt år som jag var i South Hebron Hills var jag med om att göra hundratals, ja kanske tusentals husrannsakningar, säger Avihari, och vi hittade ett vapen. Hade vi gjort samma antal husrannsakningar i Tel Aviv hade vi funnit vapen i massor. Om vi hittade ett foto på någon som kastade sten, bedömdes ägaren till fotot vara terrorist.
Andra gånger när soldaterna behövde ha något att göra kunde de köra in i en stad och genom högtalaren tala om att nu är det utegångsförbud eller helt enkelt kasta ljudbomber. Sedan parkerade de strategiskt mitt i en korsning.
– Om en militärjeep står tillräckligt länge i en gatkorsning började barn och ungdomar till sist kasta sten på oss, säger Avihari. Det innebar att vi blev attackerade och kunde skjuta tillbaka. Visserligen med gummikulor, men de är minsann inte att leka med de heller. De kan göra stor skada. Barnen och ungdomarna kunde stå 300 m bort och kasta sten mot oss och vi försvarade oss med att skjuta gummikulor mot dem.
När Avihari hade gjort sina tre års värnplikt såg han en dag ett TV-program som talade om soldaterna i Hebron med omnejd. Ingenting av det han såg i TV stämde. Det var upptakten till att han gick med i Breaking the Silence, för han vill tala om vad som verkligen händer där.
– Jag berättar min berättelse för Israels skull, säger Avihari. De flesta israeler vet inte vad som händer, det enda de vet är att det finns aktivister som kastar sten på soldaterna, men inte varför. Jag var där. Ingen kan säga till mig att jag inte vet vad jag talar om, för jag var med om att göra dessa saker. Och jag är en vanlig israelisk kille. Jag och mina soldatkompisar, vi är vanliga justa killar, vi är inga rötägg och ändå gjorde vi det.
– Ockupationen av Palestina är omoralisk, avslutar Avihari, det handlar inte om säkerhet, utan om kontroll. Fråga mig, jag vet vad jag talar om för jag var där.
Aviharis berättelse om att det enda unga israeler vet om palestinier, är att de är terrorister, verkar fortfarande stämma idag tio år senare. När vi står vid jordbruksgrindarna [2] händer det ibland att de israeliska soldaterna kommer och pratar med oss följeslagare en stund.Vi får alltid frågan: ”Men hur vågar ni bo bland palestinierna, är ni inte rädda?” Och när vi svarar att vi inte är ett dugg rädda ser de ganska fundersamma ut och varnar oss för att det faktiskt är farligt. En morgon när vi hade stått och pratat ganska länge sa en av soldaterna:
– Ursäkta om jag är nyfiken, men hur mycket bråk är det mellan kristna och muslimer?
– Inget alls, svarade jag, de kristna som finns i Tulkarem har många muslimska vänner.
– Bråkar de inte alls? Jag har hört att det är mycket strider mellan kristna och muslimer på Västbanken, svarade han.
Okunskap och fördomar skapar rädsla. Jag önskar att de båda folken vågade träffa varandra och lära känna varandra. Helt enkelt bryta tystnaden. Då skulle de upptäcka att den andre också är en människa med drömmar och förhoppningar, och att båda vill leva i fred och frihet.
