Jag vill bara försörja min familj

Vardagslivet i Yanoun fortsätter i stilla takt. Kvinnorna börjar dagen med brödbak och frukostförberedelser. Te och kaffe hälls upp i små koppar. Skolbussen kör barnen till en ny skoldag i den närliggande byn Aqraba. Fåren och getterna strövar omkring på de torra fälten.

Jag lämnar Yanoun för några lediga dagar i Jerusalem. För att komma till Jerusalem passerar jag vägspärren Qalandiya. Vanligtvis är det långa köer och mycket folk i rörelse men denna vecka firas den judiska högtiden Sukkot, vilket innebär att israeliska myndigheter har förbjudit palestinier bosatta på Västbanken att resa in i Jerusalem. Detta betyder i praktiken att endast israeler, palestinier med blå id-kort, det vill säga de som är bosatta i Jerusalem och vi med utländska pass får passera.

Jag går mot säkerhetskontrollen och ställer mig bakom de få personer som väntar vid gallergrinden. Alla tittar på lampan ovanför grinden och väntar på att den ska slå om från rött till grönt, vilket innebär att grinden öppnas under några få sekunder. Människorna suckar, går fram till gallret och tittar på soldaten som sitter bakom en glasvägg. Han sitter orörlig och tittar tillbaka med likgiltig min. Kön bakom mig växer. 20 minuter passerar innan det är min tur att tränga mig igenom grinden. Jag har en väska med mig som knappt ryms innanför det lilla utrymmet. Jag funderar på hur palestinierna med mycket packning någonsin ska kunna passera. Kanske är det inte meningen att de ska kunna spendera någon länge tid på andra sidan vägspärren. Efter att min väska åkt igenom röntgenmaskinen, visar jag mitt pass för soldaten och får passera. I mina tankar finns alla de personer som passerar här dagligen för att nå sin arbetsplats, få sin universitetsutbildning, besöka sjukhus, hälsa på släktingar eller vad anledningen kan vara.

Endast 20 % av muren är byggd på Gröna linjen (som är den internationellt erkända gränsen baserad på 1949 års stilleståndslinje). Resten byggs därmed inne på Västbanken vilket gör murens dragning illegal enligt Internationella domstolen i Haag. Detta leder till att många palestinier är instängda mellan muren och Gröna linjen i zoner med starka rörelserestriktioner. Familjer separeras, bönder skiljs från sin odlingsmark och barn från sina skolor. Invånarna i dessa zoner behöver ett tillstånd för att röra sig in och ut ur de stängda områdena. Ett sådant tillstånd krävs också för att passera vid någon av vägspärrarna som separerar Västbanken från Israel. Många nekas detta tillstånd, med hänsyn till Israels säkerhet. Ett tillstånd är inte heller en garanti för att få passera. Rörelserestriktionerna påverkar palestiniernas liv på flera sätt och kränker flera av deras grundläggande mänskliga rättigheter. [1]

För några veckor sedan var jag på besök i staden Tulkarem på norra Västbanken. Kvart över två på morgonen ringer klockan och det är dags att bege oss till Taybeh-terminalen som är en vägspärr mellan Västbanken och Israel. När vi kommer dit har människor redan köat ett par timmar för att vara säkra på att inte missa dagsinkomsten. Kön fylls på i snabb takt och alla väntar på att klockan ska bli tre, då terminalen öppnar. Många är trötta och irriterade. När den gröna lampan tänds springer de första människorna genom grindarna mot terminalbyggnaden där säkerhetskontrollen väntar. En till två timmar senare är de ute på andra sidan. Röd lampa betyder tvärstopp och väntan på upp till femton minuter tills nästa grupp människor kan ta sig igenom. Det är Ramadan och många i kön passar på att äta frukost och röka de sista cigeretterna innan solen går upp. Plötsligt blir det oroligt i kön, människor trycker sig framåt och ropar till varandra med upprörda röster. Anledningen är att ett tiotal personer i desperation klättrar över stängslet för att spara en timmes kötid, vilket skapar hetsig stämning.

Min uppgift är bland annat att räkna antalet män och kvinnor som passerar mellan klockan tre och sex på morgonen då terminalen är öppen. Denna morgon passerar 3 622 personer. Totalt sexton personer fick köa förgäves denna morgon. De blev inte insläppta i Israel utan fick återvända samma väg som de kommit. En man berättar att han blev förhörd och fick ta av sig alla kläder. Hela proceduren tog två timmar. Enligt mannen hänvisade den israeliska militären till ”security reasons” (säkerhetsskäl), som de ofta gör utan att behöva förklara sig mera. ”Jag vill bara försörja min familj” säger mannen uppgivet och tittar rakt in i mina ögon. Jag får en klump i halsen och har svårt att möta hans blick.

På väg hemåt möter vi en försäljare i 50-årsåldern som packar ihop sina varor. Han har stått vid terminalen sedan klockan tolv på natten och slutar sitt pass klockan sex eller sju på morgonen. Han tjänar ungefär 40-50 NIS per natt (cirka 100 kronor). Mannen berättar att han själv inte har tillstånd att resa in i Israel. Han har långt skägg och israeliska myndigheter säger att han ser ut som en religiös man. Mannen frågar sig om det inte finns många religiösa män i Israel och varför det är skillnad på religion och religion. De israeliska soldaterna kallar honom terrorist.

Några dagar senare är jag tillbaka i Yanoun. Det är lugnt och stilla. Jag går in till de tre damerna i huset bredvid, bjuds på en kopp sött te och tittar ut över kullarna som breder ut sig framför mina ögon. Det är så tyst, så tyst, men i mina öron ekar fortfarande rösterna av 3 622 personer vars önskan är att börja sin arbetsdag utan stängsel, taggtråd, signallampor och soldater. Personer som ”bara vill försörja sin familj”.

Cajsa Olsson
Yanoun oktober 2010

[1] http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=1162http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=1161http://www.btselem.org/English/Separation_Barrier/

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.