Jordbruksgrinden i Deir al-Ghusun

”Men hur kan du bo i Tulkarem? Jag menar, om du hade en dotter, skulle du ta med henne till Tulkarem då?” Frågan ställs av en israelisk soldat en småkylig morgon när solen precis håller på att gå upp. Vi är vid en av de jordbruksgrindar som vi regelbundet observerar.

Tre unga israeliska soldater med militärfordon bemannar jordbruksgrinden. Kontrasten mellan det gryningsljusa landskapets olivträd och soldaternas automatvapen och det höga stängslet med taggtråd, känns märklig. Framför grinden väntar en grupp människor. De flesta är lite äldre, vissa med åsnor, några med traktorer och en yngre kille med märkeströja och gympaskor, som inte alls ser ut som om han ska ut och arbeta på fälten.

Tulkarem är en stad på norra Västbanken, med cirka 45 000 invånare. Soldatens fråga avslöjar vad han tänker om staden. Tulkarem fick ett dåligt rykte i början av 2000-talet då flera självmordsbombare kom från staden, vilket ledde till häftiga motattacker från israeliska armén. Soldatens fråga visar också på den rädsla som gör att i stort sett vad som helst kan motiveras med argumentet ”säkerhet”. Tulkarem ligger nära den gröna linjen, det vill säga stilleståndslinjen från 1949; gränsen som skiljer det egentliga Israel från det ockuperade palestinska området. Detta innebär att staden ligger precis vid muren, eller säkerhetsbarriären som Israel kallar det, som Israel började bygga 2002. Tulkarem är på flera sidor omringat av muren.

Det mesta av muren är inte byggt på den gröna linjen, utan inne på det ockuperade området, vilket är olagligt enligt internationell rätt.[1] Byggandet av muren på detta sätt innebär att många palestinier äger mark som nu har hamnat på ”fel” sida om muren. Den brokiga samlingen människor (och åsnor) som väntar framför jordbruksgrinden står alltså i kö för att komma till sin egen mark. Ingen människa kommer igenom som inte har tillstånd. Grinden är öppen tre gånger om dagen, ungefär en timme åt gången.

Denna morgon, liksom alla andra, vinkas bönderna i tur och ordning igenom av soldaterna, och visar upp sitt tillstånd. Någon blir kroppsvisiterad, andra får sin last genomsökt. Vissa dagar används metalldetektorn, och då och då dyker en specialorder upp och ingen kommer igenom fastän man har tillstånd. Oftast går det hela dock ganska lugnt till för dem som släpps igenom grinden. Det största problemet är de som inte ens dyker upp, för att de inte fått tillstånd. I området runt Tulkarem är det är bara 18 procent av dem som tidigare brukade land på det nu stängda området, som får tillstånd att göra det idag[2]. Efter en timme stänger jordbruksgrinden, och vi följeslagare vandrar hemåt tillsammans med en äldre kvinna som inte fick passera för att hennes tillstånd gått ut dagen före.

PS. Och ja, jag skulle ha tagit hit min dotter, om jag haft någon. Sällan har jag träffat så vänliga och välkomnande människor som här!

Källor

[1] Internationella domstolen i Haag (International Court of Justice, ICJ) ansåg 2004 att muren på ockuperad mark är olaglig och strider mot folkrätten. Det gäller inte Israels byggande av en mur i sig utan de delar av muren som ligger på det ockuperade området istället för på den gröna linjen.

[2] “The Barrier Gate and Permit Regime Four Years on: Humanitarian Impact in the Northern West Bank”, UN OCHA Special Focus, November 2007

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.