Julefrid i Betlehem?

”O Betlehem du lilla stad hur tyst du ligger där …” Vi tar bussen till Betlehem – nästan. En av turisterna som hoppar av buss 124 tillsammans med oss ser lite bortkommen ut. Är det här verkligen Betlehem? Inte riktigt. Vi är vid Giloterminalen . Bussen får inte längre köra in i Betlehem.

Jag har firat jul här en gång förut – 1993, i Osloprocessens början då luften var full av optimism. Då klev vi av bussen på torget framför Födelsekyrkan. Nu får vi istället gå igenom en för tillfället rätt ödslig terminal, visa våra pass, låta röntga våra saker och passera igenom metalldetektorer. För oss med ”rätt” sorts pass är det inga problem, men jag har hört från mina följeslagarkollegor som ofta står och bevakar terminalen att det brukar vara långa köer när Betlehemsborna ska till och från jobb, utbildning eller sjukvård. Jag känner mig illa till mods i terminalen och får en känsla av att vara ett djur på väg till slakt där jag går genom fållorna.

På andra sidan välkomnas vi av den grå, höga betongmuren. Skylten från israeliska turistministeriet med texten ”Peace be with you” känns nästan som höjden av ironi. Julstämning? Knappast. Fast ett samband finns ändå med Betlehem för tvåtusen år sedan, eftersom Palestina även idag, liksom då, är ett land under ockupation. Maria och hennes trolovade fick dock plats i härbärget denna gång … Vi tog in hos Birgittasystrarna och vårt härbärge var en fridfull oas i det myllrande Betlehem. Här fann vi både julstämning, mänsklig värme och samvaro och, inte minst, en god julmiddag. Oroligheterna utanför dörren kändes långt borta.

Utanför Födelsekyrkan trängdes vi med tusentals andra för att ta oss in till midnattsmässan. Beväpnade vakter fanns överallt, även på Fredscentrets tak. Människor knuffades och använde armbågarna för att ta sig in till Fridsfurstens födelseplats. Vad skulle han säga om han kom tillbaka idag? Inne i kyrkan var det också trångt. Ett sus gick genom rummet när president Abbas kom intågande med sina livvakter mitt i mässan. Någon berättade att han kommer till midnattsmässorna – både den katolska och den ortodoxa (6 januari) – för att visa solidaritet och för att visa att palestinierna är enade. Den senaste tiden har det dock varit många interna strider mellan anhängare till Fatah och Hamas. Enheten känns långt borta.

Någon vecka före jul åkte Zofia, en följeslagare från Norge, till Betlehem för att träffa Miraz. Miraz är tolv år gammal och en dag när han var ute på balkongen och lekte med sina syskon och kompisar blev han skjuten från ett kontrolltorn på långt avstånd av en israelisk soldat. Miraz hade en leksakspistol och soldaten påstod att han hade känt sig hotad. Soldaten avlossade fyra fem skott. Miraz hade tur. Kulan gick genom ryggen och ut genom magen utan att träffa ryggmärgen, men tarmarna blev skadade. Han fick ligga på sjukhus en vecka. Zofia fick veta att militären hade kommit tillbaka till familjen just innan hon kom dit. Hon trodde att de gjort det för att be om ursäkt, men så var inte fallet. De hade kommit mitt i natten och sökt igenom hela huset och vänt upp och ned på allting. Någon trodde att det var för att försöka tysta familjen så att de inte skulle driva saken vidare.

Rune, också han en följeslagare från Norge, hälsade på en annan familj i utkanten av Betlehem strax före jul. Han berättar att familjens ”nya” hem är ett tält. Dagen före Lucia fick familjen 45 minuter på sig att packa ihop sina tillhörigheter. Sedan tog det en halvtimme att rasera deras hem, deras trygghet, deras investering. Familjen är uppgiven. Det är andra gången deras hus raseras och nu orkar de inte kämpa längre. ”Säkerhetsmuren” är tänkt att gå över familjens mark och huset var i vägen. Runt omkring på höjderna växer de israeliska bosättningarna så det knakar. Det är kallt i Palestina. Några dagar efter jul faller snön i Jerusalem. Må freden snart komma till Fridsfurstens födelsestad.

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.