Kärlek med förhinder

Häromdagen fick jag frågan hur det är för palestinier att bo i Jerusalemområdet. ”Byråkratiskt”, blev mitt direkta svar. Jag finner det svårt att beskriva alla de administrativa hinder många palestinier tvingas leva med och som i högsta grad påverkar det sociala livet. Därför får jag väl börja med att konstatera att det inte tar lång tid innan man lär sig att det är skillnad på palestinier och palestinier.

Marco sitter i sin peruanska landslagströja utanför vägspärren Qalandiya och tittar ut mot Ramallah.

Trots att de alla är palestinier som talar samma språk, har en gemensam kultur och gemensam historia, så har de olika rättigheter och status gentemot den israeliska staten. Dels finns det palestinier som bor inne i Israel och är israeliska medborgare, dels finns det dem som bor i Jerusalem kommun med permanent uppehållstillstånd i Israel och, och så finns det palestinier som bor på inne på Västbanken vilka enbart kan passera vägspärren med något av de många tillstånd som finns för att vistas i Israel.

Ursprunget till den komplicerade situationen är att Israel, i strid med FN:s säkerhetsråds resolution 242 [1] och den efterföljande resolutionen 478 [2], annekterade östra Jerusalem och delar av övriga Västbanken 1967. Istället för att utfärda medborgarskap till de palestinska invånarna i östra Jerusalem gav de israeliska myndigheterna dem permanent uppehållstillstånd i Israel. [3] De palestinier som inte ansågs bo i Israel eller i östra Jerusalem fick vare sig uppehållstillstånd eller medborgarskap utan måste ansöka om tillstånd för att komma in till Jerusalem, för att jobba, studera eller besöka dess heliga platser.

Ett väldigt konkret exempel på hur detta system påverkar palestiniers vardag och sociala liv är hur svårt det kan vara att ha en partner som inte har uppehållstillstånd.

Vi möter Ghaleb Nashashibi, en infödd Jerusalembo vars familj bott i staden sedan flera hundra år tillbaka och som har ett av de eftertraktade blå (israeliska) id-handlingarna vilket ger honom rätt att vistas och jobba i Israel. För några år sedan träffade han en kvinna från Ramallah, en stad som enbart ligger några kilometer från Jerusalem, och blev kär. Detta är en till synes vardaglig händelse och som i vanliga fall inte hade varit så mycket att skriva om, men i ockuperade Palestina är ingenting enkelt.

Det var enbart Ghaleb som kunde åka till kvinnans hemstad och passera den deprimerande vägspärren Qalandiya, då kvinnan enbart hade ett grönt id-kort från Västbanken. Det var inte en särskilt stor uppoffring när man är kär, menar Ghaleb. Det var snarare osäkerheten inför framtiden som gjorde att paret till slut gick skilda vägar.
”Vilken sorts framtid kunde jag erbjuda henne i Jerusalem? Vi var för unga för att ansöka om tillstånd, att bo här illegalt är ingenting man önskar sin fru och om jag skulle bo i Ramallah skulle jag kunna förlora mitt uppehållstillstånd [4]”, säger Ghaleb när vi möts över en kopp kaffe.

I sådana här situationer kan jag inte hjälpa att dra paralleller med mitt eget liv och när jag själv var 20 år och så där kär och galen som man väl bara kan vara i den åldern. Mannen jag hade fastnat för fanns i den peruanska huvudstaden Lima och vi stod inför samma val som Ghaleb och hans flickvän. Ska vi satsa på förhållandet och återförenas i min hemstad?

När beslutet var fattat tog det cirka åtta månader innan Marco och hans dotter Anita stod, förvisso snudd på blåfrusna men vid gott mod, på Arlanda en mörk februarikväll. Några år senare hade det tillfälliga uppehållstillståndet omvandlats till ett permanent tillstånd och sedan till svenskt medborgarskap som firades högtidligt vid Uppsala slott på nationaldagen. Även om vi stundtals genomgått en hel del frustration behövde vi aldrig göra avkall på våra drömmar som att läsa på universitet och resa utomlands.

Visst finns det alltid dem, även bland palestinierna, som väljer att kämpa för sitt förhållande trots hindren och som lever antingen illegalt i Jerusalem, eller bor ihop på Västbanken. De som väljer det senare alternativet riskerar att förlora uppehållstillståndet eftersom Jerusalembor med uppehållstillstånd måste kunna uppvisa att de bor och jobbar inom Jerusalems kommungräns (5). Den som förlorar sitt uppehållstillstånd har inte längre rätt till arbete eller till sociala förmåner och förlorar möjligheten att besöka sin familj. Man kan knappas påstå att detta är några attraktiva alternativ.

När vi möter Zakaria Odeh, direktören för ett nätverk som arbetar med mänskliga rättigheter i Jerusalem, the Civic Coalition for defending the Palestinian Rights in Jerusalem (CCPRJ) poängterar han att dessa lagar i högsta grad påverkar det sociala livet i Palestina. När unga människor möts idag, exempelvis på universitet i Betlehem, kommer frågan om vilken id-handling man har upp ganska snart. Det finns de som väljer bort vänner och potentiella partners på grundval av att de inte har likadana id-kort. Det är helt enkelt för komplicerat.

Jag funderar över orättvisan i detta när jag väntar på Marco och Anita på Ben Gurions flygplats. Om vi hade varit palestinier som skulle återförenas i östra Jerusalem istället för Uppsala hade vi aldrig fått krama om varandra den där februarikvällen 2008. Först 2015 skulle vi haft möjligheten att ansöka om uppehållstillstånd då mannen måste vara över 35 år. [6] Och då hade Anita, som precis fyllt 14 år, enbart kunnat ansöka om tillfälligt tillstånd att vistas i Israel. Kär och galen visst, men hade nog inte väntat sju år och gett upp mina framtidsplaner samt riskerar att förlora mitt uppehållstillstånd, sociala förmåner och rättigheter. [7] Utöver detta finns det inga garantier att man efter en lång väntan skulle ha fått tillstånd då den som ansöker kan nekas på grund av säkerhetsskäl som aldrig behöver redovisas. Detta rör inte bara den som ansöker som person utan även dennes familjemedlemmar såsom föräldrar, barn, syskon och ingifta familjemedlemmar. [8] Om man får barn med någon som har palestinskt id-kort är det inte självklart att barnet får uppehållstillstånd.

Idag uppskattas det finnas omkring 10 000 barn i östra Jerusalem som inte registrerats och därför inte har tillgång till sjukvård eller skola. [9] Det finns ingenting i den israeliska lagen som direkt säger att detta enbart gäller palestinier, men faktum är att detta inte berör israeler av judiskt påbrå då alla judar har rätt att flytta till Israel och få medborgarskap. [10] Resultatet av dessa lagar samt alla rörelserestriktioner som finns mellan olika delar av Västbanken och Gaza är att människor inte kan träffas och det palestinska samhället fragmentiseras.

En kvinna försöker komma in till al-Aqsa moskén. Idag hjälper det dock inte att ha det blåa id-kortet utan enbart icke-muslimska kvinnor får kommma in.

Bilder

1. Marco sitter i sin peruanska landslagströja utanför vägspärren Qalandiya och tittar ut mot Ramallah. Foto: Marie-Louise Kjellström.

2. En kvinna försöker komma in till al-Aqsa moskén. Idag hjälper det dock inte att ha det blåa id-kortet utan enbart icke-muslimska kvinnor får kommma in. Foto: Marie-Louise Kjellström.

Källor

1. Förenta Nationerna Resolution 241 (1967)

2. Förenta Nationerna Resolution 478 (1980)

3. ”Jerusalem: A City Divided”, Women’s Centre for Legal Aid and Counselling. September 2014

4. B’Tselem faktablad ” Family separation in East Jerusalem” 20 augusti 2013, Hämtat 17/9 2014

5. 1995 stiftades en lag vid namn “Center of Life” vilket gör att de som inte vill riskera att förlora sitt uppehållstillstånd måste bo och verka inom Jerusalems kommungräns.

6. B’Tselem faktablad ” Family separation in East Jerusalem” 20 augusti 2013, hämtat 17/9 2014.

7. B’Tselem faktablad ”Child Registration in East Jerusalem” Hämtat 17/9 2014

8. “East Jerusalem: Key Humanitarian Concerns”, UN OCHA. Mars 2011

9. “Palestinian Self-Determination: the Case of East Jerusalem”, JLAC. 2011

10. Lagen om återvändande 5710-1950, hämtad 24/9 2014

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.