Klockan tre på morgonen

Under den tid jag är i Israel och Palestina besöker jag regelbundet vägspärren i Tarqumiya. Här passerar mellan 5 000 och 8 000 palestinska arbetare varje söndagmorgon för att ta sig till arbetet i Israel.

Jag försöker fundera ut hur en sådan här morgon skulle ha sett ut om det hade varit min vardag hemma i Vintrosa. Att varje morgon behöva ägna flera timmar åt en resa som utan hinder bara tar 30 minuter. Om jag hade varit en av arbetarna på Västbanken som varje morgon köar för att ta sig till sina arbeten på andra sidan den mur som sträcker sig längs med nästan hela Västbanken. [1]

Sedan 2001 har kvinnor från den israeliska människorättsorganisationen Machsom watch [2] noterat och dokumenterat vad som händer i och runtom vägspärrar i Palestina och Israel. Förra söndagen var Rachel och Judith från Machsom watch vid vägspärren i Tarqumiya.

Många av organisationens kvinnor är liksom Rachel och Judith pensionärer. De hjälper enskilda palestinier att ta reda på varför de inte längre har arbetstillstånd, ser till att de får rätt hjälp när någon har blivit arresterad, de hjälper palestinier som bor i sömzonen [3] att få tillstånd att arbeta på sina marker och de dokumenterar och rapporterar vad som händer i vägspärrarna.

Tillsammans med Machsom watch uppskattar vi följeslagare den här morgonen att cirka 800 arbetare står inne i det skjul som är första anhalten genom vägspärren.

De flesta börjar arbeta börjar klockan 07.00 och det är nödvändigt att komma riktigt tidigt till vägspärren för att vara säker på att komma i tid till sina arbeten. Att komma försent till arbetsplatsen inne i Israel kan innebära att arbetstillståndet som de behöver för att passera muren dras in. Fler och fler bilar och bussar kommer och släpper av folk.

Jag och min kollega tar fram våra räknare och börjar klicka. Hur många kommer igenom och hur många måste vända tillbaka? Emellanåt hinner jag att prata med kvinnorna från Machsom watch och med en del av de arbetare som väntar på att få komma igenom.

Vår chaufför tolkar tre olika arbetare som inte hinner lämna sina namn:

– Jag är gift och har en son och en dotter. Jag har arbetat i Israel i fem år. Hur ska jag annars kunna försörja min familj? Det kan ta mig en timme att komma igenom här varje dag hela veckan men det finns inga alternativ.

– Ta bilder på det här, visa världen.

– De behandlar oss som djur.

Rachel som varit närvarande vid den här vägspärren i tio år säger att mycket idag har förändrats till det bättre i dessa stora vägspärrar. Färre och färre unga soldater tjänstgör och istället är vägspärrarna till stor del privatiserade och privata vakter arbetar där.

Hon säger att fler och fler bland den israeliska allmänheten förstår att de palestinska arbetarna är vanliga människor som måste in i Israel för att kunna försörja sig.

Jag försöker också förstå. Det jag ser är cirka 1 000 män som trycker på för att komma till första spärren. Spärren låses varannan minut och är stängd i två minuter, ofta fastnar två personer i ett av mellanrummen. De trycks dessutom upp mot gallret eftersom trycket bakifrån är så stort. Bara första kvarten går 730 personer igenom. Väl igenom springer de till nästa spärr som finns i nästa byggnad. Dit kan jag inte följa med.

Kvinnorna från Machsom watch lovar att senare köra mig genom vägspärren där bilar får passera så att jag kan få se hur det ser ut där.

När bilen stannar på andra sidan hinner vi knappt ut innan en palestinsk man kommer fram och ber om hjälp för sin sons räkning. Sonen har fått sitt tillstånd att passera indraget utan synlig orsak. Nael lovar att undersöka saken.

Väl framme vid utgången kan jag ändå inte se någonting då byggnaden är i så dålig kondition och lamporna inte fungerar. Jag väljer därför att inte gå in. [4]

Rachel säger i slutet av vårt samtal att vad som är viktigast är att israeler och palestinier lär sig att förstå varandra. Jag undrar hur Rachel kan låta så positiv och hoppfull. Hennes svar på min fråga blir:

– Har jag ett val?

Fotnot: Rachel and Judith heter egentligen något annat.

Följeslagare vid Tarqumia

Bilder

1. Ekumeniska följeslagare samtalar med en man som har blivit vägrad inträde i Israel. Foto: EAPPI

Källor

1. Separation barrier. B’Tselem. Hämtad 2015-02-04.

2. Machsom watch. Den israeliska kvinnorganisationen Machsom watch arbetar för att palestinier ska kunna röra sig fritt i Palestina och motarbetar vägspärrarna mellan Israel och Palestina. Hämtad 2015-02-04.

3. Seam Zone, Wikipedia. Sömzonen är den del som ligger mellan muren och gröna linjen från 1967. Siffror från 2006 gör gällande att det bor cirka 57 000 palestinier i enklaver inom detta område. Förutom svårigheten att bo i sömzonen så finns det många bönder med hus på ena sidan muren och mark på andra sidan. De måste söka specialtillstånd för att bruka sin mark. Hämtad 2015-02-04.

4. För att få en bra bild av förhållandet vid en vägspärr så rekommenderar jag den här korta videon på Youtube om förhållandena vid vägspärr 300 i Betlehem av journalisten Yoram Cohen. December 2014. Hämtad 2015-02-04.

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.