Knackningen

Plötsligt händer det. Men det gäller att ha hjärtat öppet. För någon vecka sen besökte vi ”the Union of Arab Women in Tulkarem.” Det är en ideell stiftelse som driver förskola och barnhem. Vi besökte förskolan. 70 barn i tre grupper ställer en del krav. Vi visades runt. Barnen sjöng. Vi gick en trappa upp. En avdelning bedriver skola och träning för barn med särskilda behov. Träning och skola för 32 barn. Olika grupper delade efter barnens olika behov.

En grupp höll på med arabiska. De satt runt tre bord när vi stegade in. Vi fotograferade och den stolta läraren visade en del alster som barnen producerat. Vi gick runt och tog i hand och tittade i skolböckerna. Då kom han fram till mig. Han ville att jag skulle falla på knä. Sen la han sin hand på mitt huvud och läste en välsignelse. Sju år och Downs syndrom. Han gav och jag fick ta emot. Han studerar och tränar vidare bland människor som ser och uppskattar honom. Jag gick vidare med en känsla av helighet.

Vi ser det överallt. Vi ser det överallt om vi är öppna. Om hjärtat är öppet kan vi känna hur Gud knackar oss på axeln. Med en svag knackning. Gud knackar och säger: Jag vill bara påminna dig hur mycket jag älskar dig. Jag är villig att erkänna att det inte är lätt vare sig i Arvidsjaur eller i Tulkarem där jag har varit i tre månader. Det är inte lätt när vardagen hela tiden är delad mellan det vackra och sköna och det destruktiva.

Den första tiden här översköljdes jag av allt negativt. Allt som ett ockuperat område kan vara fyllt utav. Vägspärrar med arroganta soldater. Tillstånd i alla valörer som palestinierna ska bära med sig. En mur som klyver ett område i två delar och delar människor från släktingar och vänner. Bönder som varje dag ska passera muren för att ta sig till sitt land som de brukat i generationer. Människor som bor i flyktingläger eftersom deras farföräldrar tvingades iväg från sina byar 1948. Politisk instabilitet och korruption. En ekonomi som slagits sönder av alla hinder. Israeliska bosättare som skyddas av israeliska soldater trots att det är bosättarna som är hotet. Ett Osloavtal som få verkar tycka om och en andra intifada som inte ledde till den befrielse man hoppades på.

Men mitt i detta så händer det. Knackningen. När jag stannar av och ser och lyssnar. Inte rusar. Vad ser jag och vad hör jag? Ser jag bara stängsel och murar och soldater? Förnekar jag det jobbiga och bara ser blommor och fåglar? Eller kan jag se både och? Gud knackar mig på axeln för att hjälpa mig att se helheten och befria mig till handling oavsett var jag befinner mig.

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.