Kom och gå en mil i mina skor

Min vandring som ekumenisk följeslagare började på vägen till Yanoun. Under tre månader har den tagit mig igenom både höjder och djupa dalar. Det är med tacksamhet jag ser tillbaka och inser att varje steg har lärt mig något nytt.

Vi följeslagare går med elever till as-Sawiyaskolan flera gånger i veckan.

Det finns en vacker berättelse i bibeln om hur en främling slår följe med lärjungarna på väg till Emmaus. [1] Främlingen ser och bekräftar dem men kommer inte med välmenande råd eller talar om vad de ska göra, utan går bredvid och lyssnar till deras berättelse.

Detta beskriver väl en del av mitt uppdrag som följeslagare de här månaderna.
Mina kängor har gått åtskilliga mil i Yanouns vackra omgivningar, där de israeliska bosättningarna sätter stopp för herdarnas vandringar på kullarna för att söka bete åt fåren.

Promenaderna har ofta tagit mig till kvinnorna i byn där jag samtalat och deltagit i de vardagliga sysslorna över en kopp te eller kaffe. Skratt och gråt har blandats när vi delat livet.

Jag har gått med de palestinska skolbarnen till skolan, pratat med dem om Zlatans senaste mål och lyssnat när de berättat om lärare, oro inför prov eller frustration över den israeliska militärens närvaro utanför skolan.

Deras leenden och vilja att få kontakt har värmt mig många kalla, tidiga morgnar. Barnens drömmar om frihet att en dag få resa eller att få studera till läkare eller pilot har sporrat mig att gå bredvid dag efter dag för att ingjuta hopp.

Med tunga steg har jag gått in genom militärdomstolens portar och bevittnat hur minderåriga palestinska pojkar sitter med handfängsel och fotbojor medan deras föräldrar och syskon med tårögd blick får se dem i några minuter innan rättegången återigen skjuts upp.

Jag har hjälpt bönder plantera olivträd och sedan sett hur träden ryckts upp med rötterna på order av militären eller av bosättare nattetid. Men också fått följa hur eldsjälar som Bashar Mohamed i byn Qaryut vägrar acceptera att marken tas ifrån dem. Genom att arrangera manifestationer där hundratals människor samlas för att åter igen plantera, sjunga och ha picknick på den mark som tillhör deras by gör man motstånd.

Vid vägspärren Qalandiya har jag stått sida vid sida med palestinier som dagligen måste fösas igenom gallerförsedda gångar för att scannas och visa sina id-handlingar på väg till jobb, skola eller fredagsbönen. Många gånger har jag överväldigats av den omsorg de visat mig eller de samtal och den humor som tagit mig igenom flera timmars väntande.

Mina steg har tagit mig till Nablus cirkusskola där barn och ungdomar har en fristad med engagerade tränare som ser dem och lär dem att använda sin kreativitet och sina talanger. Där jonglering, akrobatik och dans blir det fönster mot friheten som behövs för att kunna hantera ett liv som innebär så många restriktioner.

På utbildningsdagar och ledig tid har stegen förts till Jerusalem, Haifa och Tel Aviv där möten med organisationer och enskilda israeler gett nya erfarenheter samt en ödmjukhet inför de insatser som görs för fred och rättvisa, även om det innebär att kritisera sin egen stat.

Hana Barak är en av de äldre, israeliska kvinnor som arbetar ideellt för Machsom Watch, en kvinnoorganisation som arbetar aktivt för palestiniernas mänskliga rättigheter, genom att stå i vägspärrar och att hjälpa palestinier med arbetstillstånd och rättsliga processer.

– Jag är pensionär sedan länge och skulle kunna leva ett bekvämt liv. Men jag vill kunna se mig själv i spegeln när slutet närmar sig, säger Hana.

– Alla palestinier är inte änglar, tillägger hon med glimten i ögat.

– Men de har samma rättigheter som du och jag och så länge jag orkar kommer jag att fortsätta kämpa mot orättvisorna de utsätts för.

Idag har jag slagit följe med över tiotusen människor som kommit för att delta i Palmsöndagens procession över Olivberget i Jerusalem. Kristna palestinier går först med palmkvistar i sina händer medan hosiannaropen skallar.

Andra har kors gjorda av blad och flera viftar med palestinska flaggor. Hebreiska katoliker går dansande i tåget med gitarrer och klara röster. Tillsammans med människor från hela världen manifesterar vi Jesu intåg i Jerusalem och sånger på arabiska, italienska och polska blandas och bildar en mäktig kör. Vid sidan går några sysslolösa militärer och på hustaken samlas palestiniernas muslimska grannar för att delta i glädjen och festen.

Idag har jag sett fredens och fridens Jerusalem.

Samtidigt har många kristna palestinier vägrats tillstånd att besöka den heliga staden just idag.

Varje steg jag tagit de här månaderna har fört mig lite närmare insikten om hur viktigt det är att inte komma med färdiga sanningar eller tro att jag har hela bilden.

Samtidigt har varje steg inneburit att jag sett de orättvisor och brott mot mänskliga rättigheter som sker i palestiniernas vardag och som begränsar och dikterar hur de ska leva.

Min tid som följeslagare är slut. Min väst har jag lämnat över och min stegräknare är avstängd. Kängorna byter jag ut mot vårskorna i Sverige. Det finns många berättelser kvar som jag inte fått höra. Men det jag upplevt och de möten med människor som berört mig vill jag dela vidare. Det har jag lovat efter att ha gått några mil[2] i mina medvandrares skor.

Procession på Palmsöndagen i Jerusalem.

Bilder

1. Vi följeslagare går med elever till as-Sawiyaskolan flera gånger i veckan. Foto: Anneli Nilsson

2. Procession på Palmsöndagen i Jerusalem. Foto: Anneli Nilsson

Källor

Jesus vandrar med lärjungarna till Emmaus men de känner inte igen honom. Under vandringen berättar de för honom om påskens händelser och han lyssnar till deras berättelse. Lukas 24:13-17

Rubriken Walk a mile in my shoes har jag hämtat från sången som Elvis Presley och Carola med flera sjunger:

Walk a mile in my shoes
Walk a mile in my shoes
Hey, before you abuse, criticize and accuse
Walk a mile in my shoes

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.