Krigets musik

 När man skjutsar till dagis sitter man som ensam vuxen i en bil full med barn som alla sitter fastspända i sina säten. Detta är varje förälders värsta mardröm och ständiga dilemma  om raketerna kommer nu, vilket barn ska jag först lossa och sätta i säkerhet?

Nomika Zion bor i det israeliska samhället Sderot. Bara dryga två kilometer nordöst om Gaza. När beskjutningen från Gaza var som mest intensiv, i början av 2008, träffades detta lilla samhälle av mellan tio och sextio raketer per dag, flera månader i sträck. De flesta raketerna kom på morgonen, när människor är på väg till dagis, arbete och skola. ”Varje sak som ska uträttas i vardagslivet blir ett emotionellt projekt. Jag måste alltid tänka på och i förväg ha en plan för vart jag kan ta skydd.”

Totalt sedan 2001 har Sderot träffats av 8 000 raketer. Nomika är israel och judinna, uppvuxen på en kibbutz i mellersta Israel. Sedan 1987 har hon bott i Sderot där hon grundade en ny form av kollektiv livsstil, en så kallad ”urban kibbutz”[1]. Vi följeslagare träffar Nomika i hennes hem i Sderot. Vi sitter inklämda i hennes vardagsrum vars väggar är fulla av konst och barnteckningar.

Hon berättar för oss om hur livet i detta lilla israeliska samhälle präglas av ständig rädsla och oro. Alla bostäder, alla skolor och arbetsplatser ska nu enligt lag vara försedda med skyddsrum. För några år sedan däremot var skyddsrummen sällsynta ”Det var som rysk roulett att gå ut” säger Nomika. Nya byggnader har inga fönster mot sydväst, varifrån raketerna kommer. De flesta busskurerna är idag bepansrade. Även lekplatserna har inbyggda skydd för raketbeskjutningen. När larmet ljuder har man femton sekunder på sig att ta skydd, något som samtliga invånare är tränade i. Erik Yellin, en annan Sderotbo och tillika fredsaktivist som vi träffar, berättar att han reagerar så fort han hör en hund skälla. Hundarna hör nämligen ljudet från raketalarmet innan det kan uppfattas av ett mänskligt öra.

I Sderot bor idag cirka 20 000 personer, befolkningen här har minskat med runt tio procent de senaste åren. På grund av den ständiga oron och påfrestningen som livet i Sderot innebär är det många som väljer att flytta om möjligheten finns. Det Sderot som Nomika en gång drogs till på grund av sin mångfald och tolerans har enligt henne själv i mångt och mycket förändrats. Trots det har hon valt att stanna kvar. Invånarna i Sderot har förändrats. ”Mannen som för 25 år sedan vägrade göra militärtjänst på ockuperat område säger idag att om de [i Gaza] skjuter en raket på oss måste vi förstöra en av deras byar” berättar Nomika. ”Människorna har blivit förtärda av skräck och hat, inte bara här utan på många håll i Israel. Människor blir mer och mer extrema, något som politikerna försöker dra nytta av”.

Det är i den kontexten som Nomika höjer sin röst och går emot sin regerings politik och många av sina grannars åsikter .2008 fick Nomika nog av ensidig rapportering och en mediebild som visar på hämndlust och glorifiering av militär och krig. Tillsammans med vänner i Sderot startade hon organisationen Other Voice ”för att offentligt höja en annan röst, för att tillsammans dela våra rädslor” [2]. Genom telefonkontakt med vanliga människor i Gaza, ”som förresten hatar Hamas men är rädda att uttrycka det offentligt eftersom det skulle riskera deras liv”, byggde de upp ett nätverk som tillsammans vill jobba för en långsiktig fredlig lösning. Other Voice vägrar att se Gaza eller Hamas som fienden – ”vi vill se människorna”.

I december 2008 inledde Israel Operation Cast Lead (gjutet bly) i Gaza. Under tre veckors tid pågick bombningen 24 timmar om dygnet. Sderot ligger geografiskt så nära Gaza att Nomika och hennes grannar hela tiden hörde och kände hur husen och marken skakade när bombningen pågick. Detta är vad Nomika beskriver som den outhärdliga ”krigets musik”. Samma sak kallar en annan Sderotbo ”den vackraste konsert jag någonsin hört”.- Gradvis förlorar vi förmågan att se den andra sidan. Vi förlorar vår empatiska förmåga — något som är väldigt farligt, menar Nomika.

Efter tio dagars bombande under Cast Lead kunde hon inte längre vara tyst. Hon pratade med tidningar och tv och skrev också en mycket uppmärksammad artikel där hon tydliggjorde att ”detta krig sker inte i mitt namn och inte för min säkerhet [3]”. Under hela tiden som kriget pågick hade personerna i Other Voice daglig kontakt med människor i Gaza. I första hand via e-post, vilket inte var helt enkelt då Gazaborna vanligtvis hade elektricitet endast en timme per dag. ”Jag tänkte mer på dem än på oss” men ”jag har inte tillräckligt mycket plats i mitt hjärta [för att rymma alla som lider]” säger Nomika. Hon tänker också på de unga israeliska soldaterna ”de är också människor, men hur och som vem kommer de tillbaka? Om inte fysiskt skadade så är de mentalt sårade. Krig leder till krig.”Vi har nu haft en period av relativt lugn och media har haft blicken riktad åt annat håll. Gazaborna lever inte i direkt krig och att raketer träffar Sderot är idag ovanligt.

Trots det säger Nomika att invånarna i Sderot lever med ”traumatisk stress”, inte posttraumatisk, eftersom det aldrig har blivit något ”post”. Om sina grannars situation i Gaza säger hon: ”knappt tre kilometer från mitt hem lever en och en halv miljon människor i ett ghettoliknande utomhusfängelse.” Israel drog sig tillbaka från Gazaremsan 2005 men kontrollerar fortfarande dess gränser [4].

De senaste veckorna har det dock börjat bli hetare i området igen. 19 palestinier har dödats av israelisk militär under den senaste tiden [5]. Erik Yellin säger att ”jag har samma känsla nu som jag hade innan Cast Lead”. Men fredskämparna i Sderot ger inte upp. Nyligen anordnade Nomika, Erik och andra fredsaktivister en demonstration vid Erez checkpoint under baneret ”Ingen Cast lead II”.

Källor

[1] http://en.wikipedia.org/wiki/Migvan

[2] www.othervoice.org

[3] Läs artikeln på: http://www.peacengo.org/article.asp?ID=283

[4] Läs mer om Gaza på: http://www.btselem.org/english/Gaza_Strip/ och http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=1076

[5] http://www.haaretz.com/news/diplomacy-defense/israel-warplanes-strike-hamas-targets-following-gaza-rocket-fire-1.356235

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.