Krigets musik

”Operation Cast Lead sades vara ett svar på de raketer som drabbade Sderot. Men en sak kan jag säga med säkerhet; det här kriget fördes vare sig i mitt namn eller för min säkerhets skull!” Nomika Zion darrar lätt på rösten när hon uttalar orden. Hon fingrar på kavajen och drar fingrarna genom det mörka håret. Nomika bor i det lilla israeliska samhället Sderot, beläget ungefär fem kilometer från Gazaremsans norra gräns. Vi möter henne i hennes hem, ett vackert litet radhus med mycket konst på väggarna och med bokhyllorna dignande av böcker på hebreiska.

 Jag kan leva med den sociala isoleringen, jag vet att folk ser mig som en förrädare. Men Israel är en demokrati och det är mitt ansvar att ifrågasätta min egen regering.

Sderot visar sig från sin sömnigaste sida när vi besöker Nomika. Gatorna ligger öde men rabatterna prunkar vackra i kvällssolen. En gammal labrador slumrar i Nomikas trädgård och lyfter lojt på ena örat när vi går in i huset. Sderot var under lång tid ett multikulturellt samhälle där många olika grupper levde sida vid sida.

Men under de senaste tio åren har Sderot förlorat den tolerans och öppenhet som tidigare kännetecknade staden. Sedan 2001 har fler än 8 000 raketer avfyrats mot Sderot från Hamasrelaterade grupper i Gaza, och periodvis så många som 60 varje dag. Sderotborna har drabbats av både fysiska och psykiska besvär som ett resultat av detta och många familjer har lämnat staden. Idag har nästan varje hus i Sderot ett skyddsrum, och lekplatserna är utrustade med speciella lektunnlar som också fungerar som skydd mot raketer. Rädsla och bitterhet gentemot grannarna i Gaza har kommit att prägla det lilla samhället.

 När raketerna började komma hördes fler och fler fientliga röster omkring mig här i Sderot. Folk kunde på allvar säga ”hela Gaza borde bombas” eller ”utrota Gaza”. Det som hände oss i Sderot fick många av mina grannar och bekanta att förlora förmågan att känna empati med den andra sidan. Vårt samhälle domnade känslomässigt och det gjorde mig jätteskraj. Jag ville inte leva i ett sådant samhälle, säger Nomika.

Nomika och hennes vänner samlades en kväll för att prata om sina upplevelser och hon upptäckte då att hon inte var ensam i sin frustration. Tillsammans kom de överens om att försöka visa en alternativ röst och att öppna upp för en mänsklig kontakt med grannarna i Gaza. De bestämde sig för att starta nätverket En annan röst. [1] Åtta år senare, den 28 december 2008 inledde den israeliska militären vad som kallades operation Cast Lead.

 Det var den absolut svåraste tiden i mitt liv. Jag oroade mig för min familj, för de unga kvinnorna och männen som tvingades strida i detta meningslösa krig och för mina vänner i Gaza. Vi hörde krigets musik dygnet runt — ljudet av bombanfall, beskjutning och granater — och varje gång tänkte jag ”hur många hem förstörs just i denna minut?”.

Operation Cast Lead inleddes utan någon förvarning och attackernas uttalade syfte var att förhindra vidare raketattacker utförda av grupper kopplade till Hamas. Operationen fortsatte fram till den 18 januari 2009 när vapenvila utropades. Nästan 1 400 palestinier hade då dödats varav runt 300 barn. Tusentals hem hade förstörts. [2] Under operationen avfyrades raketer från Hamasrelaterade grupper i Gaza med det uttalade syftet att skada israeliska civila. Tre civila israeler dödades. Nio soldater dödades under själva operationen i Gaza och över hundra soldater skadades. [3]

 Vi fick brev från våra vänner i Gaza. Hjälp oss, bad de, och jag visste inte hur jag skulle orka, det kändes som om mitt hjärta skulle sprängas.

Nomikas ögon tåras när hon talar och hon sväljer hårt. Samtidigt firade mina grannar här i Sderot, och soldaterna firade också, det var en allmän festyra och stämningen var nästintill euforisk.

Efter åtta dagar hade Nomika fått nog. Hon satte sig ner och skrev en artikel om sina upplevelser och tankar. [4] Artikeln fick stor spridning och snart strömmade det in kommentarer och åsikter till Nomikas inbox. De flesta stöttade henne och menade att de själva tänkt samma sak men inte vågat säga det.

 Då förstod jag att min röst inte är en ensam röst. Jag tror snarare att den är en tystad röst.

Idag, två år senare, har Israel lättat några av de restriktioner som varit en del av blockaden gentemot Gaza sedan 2007. Men införseln av byggnadsmaterial är fortfarande begränsad och många hus som bombades i operation Cast Lead har ännu inte renoverats. [5] Över 20 000 personer lever därför i överbefolkade hyreshus, hos sina släktingar eller i tillfälliga tältläger. Restriktionerna förhindrar också återuppbyggnaden av den infrastruktur som förstördes i operationen, vilket resulterar i bristfällig tillgång till vatten och elektricitet. Hälso- och sjukvården drabbas speciellt av dessa infrastrukturella problem och många svårt sjuka patienter får inte den vård de skulle behöva. [6]

 Här i Sderot återhämtar vi oss så sakteliga från denna fruktansvärda period. Men fem kilometer bort kämpar 1,5 miljoner Gazabor för överlevnad i vad som måste betraktas som ett fängelse. Det våra politiker inte förstår är att Gazabornas lidande är kopplat till vårt lidande här i Sderot, att våra situationer hänger samman och att lösningen inte är mer våld.

Källor

1. En annan röst (Other Voice) är ett nätverk som arbetar för att den civila befolkningen både i Gaza och i närliggande israeliska samhällen ska kunna leva i fred och frihet utan våld. Man menar att både israeler och palestinier lider av situationen såsom den ter sig idag och att enda vägen framåt går via ickevåld och ömsesidig respekt. Besök gärna www.othervoice.org/welcome-eng.htm för mer info.

2. Amnesty International Report, 2009, Israel/Gaza Operation ‘Cast Lead´: 22 Days of Death and Destruction

3. http://www.btselem.org/english/gaza_strip/castlead_operation.asp

4. Läs Nomikas artikel på http://www.huffingtonpost.com/nomika-zion/war-diary-from-sderot_b_157497.html

5. http://www.ochaopt.org/

6. http://www.btselem.org/english/gaza_strip/castlead_operation.asp

Den här reserapporten skrevs i . Bokmärk permalänken.