Kvinnorna i al-Walaja

Vi möter dem ofta – de stolta och starka kvinnorna. Vi mötte dem i al-Walaja, nio kvinnor som hade en vision och en dröm att göra skillnad för sin familj. Att bringa hopp till sin by. al-Walaja – kallad den vackra byn – är idag omgiven och begränsad av bosättningar och en utbyggnad av muren är planerad.

Att få sitt hem och hus rivet är en katastrof som påverkar familjen, släkten och hela byn. Foto: EAPPI Birgit

Vi besöker byn al-Walaja tillsammans med Daniela Dogers från organisationen Kurve Wustruw (1) som är kvinnornas samarbetspartner. Al-Walaja ligger vackert på en bergsluttning. Nere i dalen finns vad som sägs vara världens äldsta olivträd (2), enligt en japansk expertgrupp minst 4 000 år.

Hela byn al-Walaja förstördes 1948 under det som av palestinier benämns som Nakba, ”den stora katastrofen” (3). Byns 1 600 invånare var tvungna att lämna sina hem. Några stannade i flyktingläger i Jerusalem eller Betlehem, några flyttade till Jordanien. Ett hundratal stannade i området och återvände senare och byggde upp en ny by cirka 2 kilometer från den ursprungliga. Efter 1967, sexdagarskriget och den därpå följande ockupationen av Västbanken (4), kom en tredjedel av byn att överföras till Jerusalem utan att de boende tillfrågades. De resterande två tredjedelarna av byn ligger till 90 procent inom område C på Västbanken (5). Det betyder att den lyder under israeliskt styre. Det är i stort sett omöjligt för invånarna i byn att få tillstånd att bygga eller bygga till. Många väljer då att bygga ändå. Daniela visar oss de tre hus som rivits nyligen. Hon berättar att totalt har 120 hus rivningsorder. Det finns en enda väg till och från byn till Beit Jala och Betlehem. I dag omges byn av bosättningar, fler planeras och en utbyggnad av muren är beslutad (6,7,8).

Daniela Dogers berättar om samarbetet med kvinnogruppen. De ville förvandla sina trädgårdar till prunkande oaser som kunde ge tillskott till deras försörjning. De ville ta tillvara återvinningsmaterial. De önskade en trädgård som kunde stärka dem i deras dagliga liv.

Vi träffar två av kvinnorna, Lubna Rahman och Rasha al-Tin. De berättar stolt och visar sina trädgårdar. Just nu förbereder de för vintersäsongen och planterar sallad och bönor. Tidigare under sommaren har de odlat aubergine och tomater. Fruktträden runt omkring bär rikligt med frukt av granatäpple, citron, fikon och mandel. Vattentillgången är ett problem. Lubna berättar att de sparar regnvatten för att slippa köpa alltför mycket vatten. Inom område C har Israel kontroll över vattenkällorna.
– Det fanns tidigare 18 vattenkällor i byn, säger Lubna. De kontrolleras nu av den israeliska myndigheten. Några av källorna har förstörts av väg- och murbyggnationen.
Just de svarta vattentankarna på hustaken visar tydligt var det bor palestinier. De närliggande bosättningarna på höjden har löst det på annat sätt.

Staket som avgränsning. Muren och bosättningen på höjden finns dock alltid inom synhåll. Foto: EAPPI Birgit

Lubna och Rasha visar oss hur de har återanvänt bildäck, målat dem och förvandlat dem till krukor, odlingslådor och staket. Av återvunnet virke har de gjort krukor och möbler. Som en del av projektet deltog de i en utbildning att använda snickerimaskiner i Beit Sahour. Stolt berättar Lubna att hon var den första kvinnan på utbildningen. Nu har de en verkstad där de tillverkar möbler och prydnadssaker på beställning och för marknadstillfällen.

En söndag i november inbjuder kvinnorna till en samling på biblioteket i Beit Sahour. Tema för träffen är Sumud. Det blir en magisk kväll i det vackra biblioteket. Det är sex kvinnor i soffan. Nu är stunden här, en kväll de förberett länge. Tillsammans har de först delat sina svåra livsberättelser, formulerat dem och nu ska de dela med sig av dessa historier offentligt. Vi är ett trettiotal personer på plats. Vi känner oss privilegierade. De berättar om att föda barn under belägring, att sköta hemmet ensam med maken i fängelse, att inte kunna träffa sin familj i Jordanien under sex år och rädslan för att deras hus ska rivas.

Projektet har också dokumenterats i en fotobok Sumud – Existence is Resistance. Avslutningsorden i boken lyder: ”För er som kom att älska dessa kvinnors berättelser och deras ansträngningar, så är ni välkomna att besöka dem i al-Walaja.”

Som ekumeniska följeslagare besökte vi kvinnogruppen den 30 oktober 2019.
– Tack Lubna, Rasha och alla ni andra. Tack för att vi fick möta er, se era trädgårdar och egentillverkade möbler. Och framför allt, tack för att ni delade era berättelser om det svåra!

Rasha och Lubna är två av kvinnorna vi mött. De utstrålar Sumud, stolthet, uthållighet och kreativitet i sin utsatta och oförutsägbara tillvaro. Foto: EAPPI Birgit

Källor

1. https://www.kurvewustrow.org/was-wir-tun/ziviler-friedensdienst/regionen-und-partner/naher-osten/?lang=en
2. https://stopthewall.org/2011/10/24/al-walaja-oldest-olive-tree-world-endangered-occupation
3. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nakba

4. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stbanken

5. https://www.ochaopt.org/location/area-c
6. https://en.wikipedia.org/wiki/Al-Walaja
7. https://www.unrwa.org/userfiles/image/articles/2013/The_International_Court_of_Justice_AlWalaja_mini_profile.pdf
8. http://poica.org/2018/02/al-walaja-the-reality-of-geopolitical-isolation/

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.