Kvinnors oro

Solen går ner bakom bergen. Sista ljuset färgar himlen röd. Snart är det mörkt och tyst. I den ljumma brisen blandas hundarnas skall med prasslet av presseningar från husen. I Susiya är det kväll och för oss följeslagare som skall övernatta i byn är middagen serverad.

Vi tar av oss skorna innan vi går in i huset. Barfota slår vi oss ner på madrasser på golvet. De minsta barnen ligger mellan oss och framför oss står faten med mat. Ost, ris, tomater och inlagd gurka och sist men inte minst bröd som bakas varje morgon. Det är dagens rätt.

Hiam Umm Ahmad, gift med Nasser Nawajah.Kvinnorna slår sig ner och serverar maten till Zahariye Nawajah som är en av byns äldsta invånare. De börjar prata om vad som hände tidigare under dagen.

– Plötsligt hördes skottlossning alldeles intill byn. Alla sprang vi runt för att hämta barnen som var ute och lekte med några pappersdrakar. Det visade sig att det var militären som sköt, och att det var barnen som gjorde att de sköt, berättar Zahariye.

Susiya är en liten ny på södra Västbanken och här finns israelisk militär närvarande i en postering nära den israeliska bosättning som byggts alldeles intill byn.

Militären förklarade för kvinnorna att de skjutit varningsskott mot barnen eftersom de ansåg att de lekte för nära bosättarnas hus, som militären.

– Från början var det inte så många bosättare som bodde här, och då hade vi som bor i byn inga problem. Men sen, när bosättarna blev fler och fler och militären kom för att skydda dem, då började problemen, fortsätter Zahariye.

Senast militären var här i byn var för fyra månader sedan, berättar hon. Då sökte de igenom tälten i byn.

– De kommer på natten och barnen vaknar och gråter. Trakasserierna gör att vi ständigt oroar oss, säger Zahariye.

Hon har nio barn och 32 barnbarn och de flesta bor i byn.

Vi reser oss från madrasserna och tackar för maten. Hiam Umm Ahmad, som ätit tillsammans med oss, tar sin dotter Delia i famnen och följer med oss en bit på vägen. Det är dags för oss att sätta oss under den strålkastare som lyser upp vårt hus där vi ska övernatta. Vi kommer att vara uppe hela natten i ljuset av strålkastaren så att vår närvaro ska synas bort till bosättarnas hus och till militären.

– Det är inte så mycket vi kan göra åt den spända situationen, säger Hiam. Men vi försöker att uppmuntra barnen att leka och inte tänka så mycket på problemen.

Hiam Umm Ahmad, gift med Nasser Nawajah.Men trakasserierna från militären gör att barnen är oroliga, konstaterar hon, och säger att när barnen vaknar på natten och hör ljudet av en bil frågar de om det är någon bosättare eller om det är militären som kommer för att riva husen.

Trots den spända situationen och den ständiga oron är hon hoppfull inför framtiden. Hon hoppas att Högsta domstolen i Israel ska godkänna den masterplan som invånarna i Susiya lämnat in.[1] Det är en byggnadsplan som invånarna behöver för att få tillgång till el och vatten och att få tillåtelse att bygga hus som inte ständigt hotas av rivning.

– Allt finns färdigt, säger hon och pekar mot ledningar som går förbi byn till bosättarnas hus.

– Där finns både vatten och el och det är bara för myndigheterna att koppla ledningarna hit, så får vi också tillgång till den infrastruktur som bosättarna har.

Men för att det ska bli möjligt behöver byn masterplanen som hon hoppas att Högsta domstolen snart ska godkänna.

– Då kan våra barn få en lika säker framtid som bosättarnas barn, de som ständigt vaktas av militären, konstaterar hon.

Bilder

1. Zahariye Nawaja, en av byns äldsta invånare. Foto: Siv LB

2. Hiam Umm Ahmad, gift med Nasser Nawajah. Foto: Siv LB

Källor

1. Susya update:High Court hearing postponed. Rabbis for Human Rights 30 juli 2015
Hämtad 2015-08-22

Den här reserapporten skrevs i Yatta. Bokmärk permalänken.