”Livet är underbart!”

Vårt första besök i flyktinglägret Aqbat Jaber utanför Jeriko började med att personen vi hade bestämt träff med inte var där. Vi blev istället mottagna av Jemile Abu al-Hazel, som med ett leende inbjöd oss att slå oss ner.

Jag fattade tycke för Jemile i samma sekund som jag träffade henne. Dock insåg vi att våra språkkunskaper inte riktigt räckte till att för att föra en begriplig konversation så vi tog hjälp av ett litet engelskt-arabiskt lexikon som jag hade i fickan.

Det dröjde inte länge förrän det bjöds på kaffe och något som väldigt mycket liknar kanelbullar. Jag och min gruppkamrat Gaelle introducerade oss och berättade varför vi var på besök. Vi ville veta mer om livet i det som är ett av Jerikos största flyktingläger, ett av de 59 flyktingläger i regionen som hyser palestinska flyktingar. [1]

Jemile Abu al-Hazel i flyktinglägret Aqbat Jaber Foto: Sofia Claesson.

Jemile Abu al-Hazel i flyktinglägret Aqbat Jaber Foto: Sofia Claesson.

När vi gick runt i Aqbat Jaber slogs vi av att det ser ut som vilket bostadsområde som helst. Detta samhälle, som 1948 inrättades som ett flyktingläger, är idag en liten stad som många andra, med skillnaden att de palestinier som bor här fortfarande har status som flyktingar. [2]

Jag är nyfiken på Jemile, hennes värme och hennes skratt gör att jag vill veta mer om vad hon tänker om livet som kvinna under ockupation. Vad innebär det att leva med flyktingstatus i sitt eget land, undrar jag.

Jag går rakt på sak och frågar: hur är livet i Palestina, i flyktinglägret Aqbat Jaber? Hon håller min hand, tittar mig i ögonen och säger:

– Vi älskar livet!  Livet är underbart!  Titta dig omkring och se hur vackert allt är omkring oss. Vi finns här för varandra. Vi hjälper och stöttar varandra, vi samarbetar och hittar styrka i varandra.

Plötsligt bli hennes ton blir allvarlig och hon fortsätter:

– Vi kämpar, vi ser våra barn bli skadade av militären. Även om det är någon annans barn i någon annan stad så är det fortfarande våra barn och vi bär det. Det finns inga jobb, arbetslösheten är hög, och tillgången till vatten är ett stort problem. Men starkast är den som har rätten på sin sida.

Jemile berättar och vi får hjälp med att översätta av en ung ingenjör som också bor i Aqbat Jaber.

Aza al-Akhras i flyktinglägret Aqbat Jaber Foto: Sofia Claesson.

Aza al-Akhras i flyktinglägret Aqbat Jaber Foto: Sofia Claesson.

Vid vår fika med Jemile deltar även Aza al-Akhras, en annan kvinna från flyktinglägret. Till Aza ställer jag frågan vad hon önskar att vi följeslagare ska säga till världen och Sverige.

– Bjud in oss till era länder. Låt oss komma och berätta hur livet är för oss här. Säg  att media borde berätta våra historier oftare.

Aza berättar om sin mamma som bor i Egypten. Hennes mamma är sjuk och Aza skulle så gärna vilja att hon fick komma och hälsa på, något som är mycket svårt då hon inte lyckats få ett tillstånd att resa till Palestina. Detta är hinder som för den som har turen att ha ett svenskt pass kan vara svåra att begripa.

Det är spännande att få prata med Jemile och Aza.  Jag tänker på hur mycket styrka och mod det krävs för att älska livet när svårigheterna avlöser varandra. Just därför känns det extra värdefullt att lyssna på Aza och Jemiles insikter om konsten att uppskatta livet.

Källor

1. Palestine refugees, UNRWA. Hämtad 6 januari 2016.

2. Aqbat Jaber refugee camp, UNRWA , 24 november 2009. Hämtad 6 januari 2016

 

Den här reserapporten skrevs i Jeriko. Bokmärk permalänken.