Livet i an-Numan

Det är en vacker liten oas. Lugnet som råder i den lilla byn an-Numan är slående. Våren står i full blom, olika gröna färger tävlar om att slå varandra i intensitet. Mandelträden blommar. Solen skiner på en klarblå himmel. De pittoreska enkla stenhusen står på rad längs med gatan. Allt är rofyllt och stilla.

Jag hade gärna stannat vid denna beskrivning av an-Numan, men det går inte. Om blicken lyfts en aning ser du den israeliska bosättningen [1] Har Homa som växer och tar mer land från byn från västra hållet och muren [2] som omringar byn från tre håll.

En vägspärr bestämmer vem och vad som kommer in i byn. Den palestinska byn an-Numan ligger enligt Israel inom Jerusalemdistriktet och ska enligt rådande bestämmelser höra till kommunen och allt vad det innebär gällande infrastruktur och service. Det fungerar inte. Och den palestinska myndigheten har inte tillåtelse att agera eller utföra något i byn.

Skolbarn i an-Numan.

Det bor ungefär tvåhundra människor i byn. Ytterst få av byborna har Jerusalemdistriktets identitetshandlingar, vilket ger dem full rätt att leva i staden, men de flesta i byn har palestinska identitetshandlingar och har därför inte tillåtelse att vara i Jerusalem utan enbart på det av Israel ockuperade palestinska området.

Israel har an-Numans mark men inte ansvaret för människorna som bor där.

Efrat Ben Ze’ev möter upp i byn. Hon är en israeliska som sedan andra intifadan följt byn an-Numans öde. Hon börjar kortfattat presentera sig, men säger uttryckligen att hon inte vill tala om sig själv, utan om byn och människorna.

– Jag är född i Jerusalem på 60-talet. Under min ungdom så studerade jag utomlands och levde under långa perioder utanför Israel. Mitt engagemang för den palestinska befolkningens situation har funnits där i många år. Jag skrev min doktorsavhandling om palestinska flyktingar och sedan 2005 jobbar jag med informationsarbete om byn, berättar Efrat.

Hon börjar som aktiv i Ta’ayush [3] och deltar i demonstrationer och annat arbete som organisationen är aktiv med. Men under åren som går kommer hon närmare och närmare människorna i byn och idag åker hon dit, inte bara för informationsarbetet, utan för att träffa sina vänner.

– På  70- och 80-talet var det friare, vi kunde mötas. Israeler åkte till Betlehem och palestinier kunde åka till Medelhavet, fortsätter Efrat.

Yusef Dar’awi är född i an-Numan, före 1967. Han har följt förändringarna sedan ockupationen av det palestinska området. Han är orolig för framtiden.

– Ingen av våra barn kan stanna i byn och bilda familj och bygga en bostad åt sin egen familj. Sedan 1990 har inga tillstånd utfärdats för att bygga nya hus eller renovera befintliga hus. Ingen som inte har tillstånd att vara i byn, det vill säga endast de som bor där, får vara längre perioder i byn. Det finns ingen affär, ingen sjukvård eller klinik, ingen moské och ingen skola i byn, säger han, och fortsätter:

– Det är som ett fängelse. Du måste lämna byn för att få tag på allt du behöver, i stort sett. Har du varit och handlat sju kycklingar måste dessa passera den militära vägspärren. Allt blir dubbelt så dyrt på grund av resvägen. Min syster kan inte komma hit och stanna över för att hon inte har tillstånd för att vara i byn.

Efrat och Yusef sitter kvar i trädgården till Yusefs familj. Solen värmer och fåren bräker. Lugnet råder fortfarande.

Tänk om an-Numan inte finns kvar om några år.

Mandelblom i an-Numan.

Bilder

1. Barn på väg hem från skolan till an-Numan, för att komma till och från skolan måste de passera en vägspärr på den enda vägen in i byn. Foto: Mina Olsson.

2. Mandelträd i blom i an-Numan. Foto: Mina Olsson.

Källor

1. Humanitära konsekvenser av israeliska bosättningar i det ockuperade palestinska området. UNOCHA. Januari 2012. Hämtad 2015-02-17.

2. Humanitära situationen i Betlehemdistriktet. UNOCHA. Januari 2015. Hämtad 2015-02-17.

3. Ta’ayush (arabiska för living together) är en israelisk och palestinsk organisation som gemensamt kämpar för att nå ett slut på den israeliska ockupationen och uppnå lika rättigheter för alla, genom ickevåldsaktioner. Hämtad 2015-02-15.

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.