Livet på landet

Dammet yr kring mina fötter och hettan är överallt. Kisar upp mot solen och tillbaks ner på marken för att inte snubbla. På en stenig stig tar jag mig fram över den palestinska landsbygden, en expedition i ett ökenlandskap. När jag kommer över backkrönet ligger byn synlig, 33 stenhus omgivna av karga vidder och en israelisk bosättning. Jag kliver in i Jubbet adh Dhib där jag hälsas välkommen av väderbitna kvinnor och många undrande barn.

Vargpäls. Det är den ungefärliga översättningen av byns namn, Jubbet adh Dhib. Jag frågar om det finns vargar här. Nej, blir svaret. Dock finns det hyenor i Palestina, mycket större än de i Afrika, fast inte i Jubbet adh Dhib. Jag inser att jag inte kommer att få det svar jag söker och min svenska överanalytiska nyfikenhet känns trivial. Byn heter vargpäls och så är det med det.

Jag visas in i ett rum, enkelt inrett med soffgrupp och några dekorationer på väggarna. En palestinasjal, en palestinsk flagga och en keramiktallrik med Al Aqsa-moskén som motiv. Identiteten med landet känns stark. I hörnet står en dator övertäckt med en dammig plastduk och i rummet bredvid skymtar jag tvättmaskinen urkopplad. På den ett tvättfat i plast, fyllt med kläder. Jag ser gaslampor och stearinljus samlade i bokhyllan och förstår att Jubbet adh Dhib saknar el. El till att tvätta kläderna i maskinen och el till att använda datorn. El till att lysa upp rummen, till att hålla kylskåpet kallt och till att driva fläktarna som svalkar i sommarhettan.

Det är Ramadan men jag erbjuds té och sötsaker i den palestinska gästfrihetens namn. Alla är sugna och barnen ser storögt på mig när jag sväljer ner dryck och smular med kakor. Jag känner mig generad och ofin, men att säga nej till gåvorna är uteslutet. Då generar jag mina värdar och de känner sig ofina. Jag fastar inte och jag är deras gäst. En kvinna visar mig sina handleder och berättar att de värker illa från alla kläder hon tvättar, hennes händer är nariga från tvättmedlet och hon ska besöka en klinik på eftermiddagen. Doktorn har sin mottagning flera kilometer bort och hon kommer att ta sig dit på samma steniga stig som jag tog mig hit på, den enda vägen fram och tillbaks till infrastruktur, till medicin, skola, affär. Det finns två åsnor i byn, kanske rider hon på en av dem. Det finns en bil men den läcker bensin för att underredet skrapats mot det steniga landskapet.

En annan kvinna berättar att hon födde sitt barn på stigen för att hon inte hann fram till det närmsta sjukhuset 17 kilometer bort. Hon klev av åsnan och gav liv under himlen. ”Vi lever här som på medeltiden”, hör jag en man säga. ”Vad vi behöver är ett elnät och en asfalterad väg”. ”Och ett dagis och en klinik”, fyller kvinnorna i. Och vilken kamp som utspelats i Jubbet adh Dhib för att nå in i tvåtusentalets standard. Kamp mot myndigheter och byråkrati. Mot ockupation och särbehandling. För i den israeliska bosättningen som ligger två hundra meter bort lyser lamporna när människorna som lever där slår på strömbrytarna.

Jubbet adh Dhib ligger i ett område på Västbanken där planering av infrastruktur helt kontrolleras av israeliska myndigheter.[i] Område C. Över 200.000 palestinier lever i denna typ av område som utgör 61% av Västbanken. Fler än 400 städer och byar. Rackarns otur. För på sju år (2000-2007) har enbart 91 bygglov utfärdats till palestinier i område C. 94 % av ansökningarna fick avslag. Samtidigt som utveckling av palestinsk infrastruktur hämmas har expansionen av israeliska bosättningar, samtliga illegalt uppförda i område C, stimulerats av israeliska myndigheter.[ii] En halv miljon bosättare lever på palestinsk mark men under helt andra förutsättningar än sina palestinska grannar. För bosättarna råder moderna tider och barnen föds på BB.

Till dags dato har inte invånarna i Jubbet adh Dhib fått bygglov till vare sig elnät, asfalterad väg eller nya bostäder. Det är skillnad på folk och folk när grannarna i bosättningen bredvid bygger nytt, tvättar kläder i maskin och kör sina ungar till skolan på rediga vägar.

Källor

[i] Diakonia. Enkel guide till internationell humanitär rätt i det ockuperade palestinska området. Osloavtalen. http://209.85.129.132/search?q=cache:2Ac0n96VDJsJ:www.diakonia.se/sa/node.asp%3Fnode%3D1215+omr%C3%A5de+c&cd=8&hl=sv&ct=clnk&gl=se2009-09-26 Under Osloavtalen (1993-1995) delades Västbanken upp i olika kategorier — kallade för områden A, B och C— vilka reflekterar de olika nivåer av civil- och säkerhetskontroll som tilldelats de båda parterna. I område C (61 procent av Västbanken enligt UNOCHA), har den palestinska myndigheten begränsad maktbefogenhet över civila myndigheter såsom utbildning och välfärd. Med andra ord har de flesta civila myndigheter samt säkerhetsmyndigheter förblivit under den israeliska försvarsmaktens kontroll. Beslut om byggnadstillstånd ligger hos den israeliska civila administrationen. Israeliska myndigheter har också fullt ansvar över säkerheten i område C. Samtliga israeliska bosättningar är uppförda i område C och i dessa lever ca 500.000 personer.

[ii] United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs. OCHA Special Focus, occupied Palestinian territory – May 2008. “Lack of Permit” Demolitions and Resultant Displacement in Area C. http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_special_focus_demolition_area_c.pdf 2009-09-28

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page