Mahmud Hazama, 77 år

Sextio rättsfall för att försvara sin jord. Född 1937 i ett traditionellt hus på sina marker, nu förbjuden att besöka platsen. Huset är en gammal synagoga, hävdar bosättarna i Adei Ad, säger Mahmud.

Mahmud berättar med en stark stämma, hans arabiska är klar och ljuder av auktoritet. ”Denne man vet vad han talar om” tänker jag, trots att jag inte förstår ett ord av vad han berättar. Tolken behöver aldrig fråga om, som när vi träffar andra palestinier. Mahmuds språk låter som vackra diktstrofer.

Vi står uppe på en höjd och blickar ut över den bördiga slätten till byn Tumusayya, söder om den israeliska bosättningen Shilo. Mahmud är klädd i traditionell galabeya i den varma sommarvinden. Mahmuds brorson, Rabah Ali Mohammad Hamza, cirka 45 år, är med på turen runt byns ägor.

Från vänster Rabah Ali Mohammad Hamza brorson till Mahmud Ahmed Mohammed Hamza, jordbrukare.

Mahmud börjar berätta; alla händelser började efter att bosättningen Shilo började byggas 1969. Fem byar runt bosättningen har förlorat land efterhand som åren gått.

”Vi var helt ovana och förstod inte allt som hände och vilka konsekvenser bosättningen skulle få för oss. 1997 började människor flytta till höjden de nu kallar för Adei Ad. När vi klagade till den ansvarige israeliske officeren sa han ”oroa er inte de kommer snart lämna, om bara två tre månader så har de ledsnat”, men de blev bara fler och fler. En av bosättarna, Boas hette han, började plöja upp där vi sått vete. När vi klagat och kämpat ett tag för våra marker försvann han men då kom en som var ännu värre.”

Mahmud berättar vidare. ”Vi sådde vete, bosättaren brände vår skörd när kärvarna torkade på åkern. Oliverna stal de innan skörden och förgiftade våra olivträd. De borrar ett hål och sprutar in någon kemikalie i stammen så träden torkar och dör efter två – tre månader. Flera år har vi planterat oliver på våra åkrar. Plantorna ryktes upp av bosättarna efter några månader. Förra året släppte bosättarna ut får på våra marker. Fåren åt upp varenda planta. I våras planterade vi 700 plantor. Hittills har de fått vara ifred. Vi köper plantorna för en shekel styck.” Det är ett subventionerat pris, antagligen med bidrag från EU, Mahmud är dock inte helt säker.

År 2000 ställde bosättarna en vit villavagn på Mahmuds mark i det som nu är Adei Ad. Mahmud klagade hos polisen och ärendet gick till domstol där Mahmud kunde besvisa att han ägde marken. Bosättaren dömdes att flytta villavagnen från området. Villavagnen stod kvar länge, Mahmud fick åter gå till domstol för att domstolen skulle ge order till polisen att ingripa. Den vita villavagnen försvann men veckan efter stod det en svart villavagn på samma plats. Nytt varv i domstolen. Den vita villvagnen var borta, domstolsbeslutet gällde inte den nya vagnen, det var ju bevisligen en annan. Och så håller det på.

Genom åren har Mahmud klagat hos den israeliska polisen. I början fick han inget gehör för sina klagomål. För något år sedan kom en ny polis till området, Rafael Albaez, en israelisk polis som tidigare invandrat från Marocko. Rafael Albaez fick bort den svarta villavagnen. Bosättaren ställde upp två nya vagnar på en kulle ännu längre in på Mahmuds mark. Rafael Albaez hjälpte Mahmud att få bort vagnarna utan domstolsförhandlingar.

Mahmud pekar på några byggnader längre ned i dalen, två tält för att förvara foder, två hus och inhägnad mark. ”Allt ligger på min mark, 160 dunum [1,6 hektar]. Ärendet ligger i Högsta domstolen för beslut. Det är mitt sextionde domstolsärende. Jag har två advokater, en får jag bekosta själv och den andre är gratis från en organisation som hjälper oss. Den israeliska civila administrationen i Bet El gjorde inget denna gång. Varje gång hittills har jag bevisat min äganderätt, en lagfart som kallas tabo på mina 1 320 dunum [132 hektar]”. Mahmuds röst är mycket stark och övertygande i den stilla sommarbris som sveper över höjden där vi står.

Den 59:e rättegången handlar om att bosättaren hade inhägnat nedre delen av området och planterat vindruvor på marken. Efter domstolsbeslut kom israeliska armén för att riva staketet. När halva staketet var borta kom bosättaren och hävdade till officeren att han hyrt marken på 20 år. Bosättaren överklagade i sin tur till domstol. Bosättaren hävdar att han hyrt av en israelisk organisation som köper in mark och hyr ut till bosättare.

”Byggnaderna i dalen har varit där sedan 2013. Nu kräver polisen mer bevis. Polisen säger att jag skall fotografera den israeliske byggnadsingenjören så de kan förhöra rätt person. Mahmud har sagt till polisen att det måste de reda ut. Det är polisjobb att ta reda på byggnadsingenjören, som har visat sig vara beväpnad”.

Mahmuds brorson, Rabah cirka 45 år, tar till orda och vill visa var hans far och Mahmud växt upp. Vi vandrar 200 meter till branten framför oss. Nedanför på 200 meters avstånd ligger en ruin, ett halvt hus. Rabah har återvänt till Palestina efter 22 år som affärsman i Panama. Rabah berättar att nu får vi inte gå dit, bosättarna hävdar att detta är lämningar av en synagoga. ”Vägen som löper genom dalen nedanför husruinen fram till Mahmuds 160 dunums får vi heller inte använda”, säger Rabah. ”Bosättarna har spridit ut hemmagjorda fotanglar på vägen. Fotanglarna består av ett en decimeter långt plaströr med långa spikar genom. Kör man på dem får man punktering”.

”Den israeliske DCO:n [DCO står för district coordination officer]  fick punktering på två däck när han var här för att undersöka situationen”, avslutar Rabah. DCO är de israeliska myndigheternas institution för civila frågor i det ockuperade Palestina.

”Ser ni det ringformade staketet vid huset”, frågar Mahmud. ”Där var vattenkällan. Far hade en bra källa, vi levde gott här på våra odlingar”.

Mahmuds mark som nu en bosättare använder för eget jordbruk.

Bilder

1. Från vänster Rabah Ali Mohammad Hamza brorson till Mahmud Ahmed Mohammed Hamza, jordbrukare. Foto: Karl-Göran Sundvall.

2. Mahmuds mark som nu en bosättare använder för eget jordbruk. Foto: Karl-Göran Sundvall.

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.