Mal’ale Mikhma

Efter vägspärren vid Qalandiya i nordöstra Jerusalem tar det inte många minuter innan taxin är ute på palestinska landsbygden. Vi åker genom ett kargt landskap med rödrosa klippor och knappt någon växtlighet alls. Motorvägen är snabb och modern och utanför fönstret susar kullar och dalar förbi i en kanske lite för hög hastighet, men eftersom chauffören verkar oberörd nöjer jag mig med att rätta till säkerhetsbältet. Någon bebyggelse syns knappt alls, men emellanåt ser vi på kullarnas toppar, skinande vita byggnader och hus. Det är på grund av dem vi är här.

Chauffören gör en snabb inbromsning och svänger av motorvägen. Efter några meter på avfarten rättar han rutinerat till sina Ray Bans och kör sedan rätt ut i terrängen. I snigelfart kryssar vi fram mellan gropar och stenar och rätt vad det är dyker där upp några byggnader bakom ett backkrön. Skjulen av plankor, plast och korrugerad plåt är beduinlägret som vi kommit för att besöka. Säg ”beduiner” och tankarna kanske vandrar iväg till rikt lastade kamelkaravaner på väg över sanddyner i brännande sol. Så är inte riktigt fallet här.

Familjen vi besöker lever av sina får i en by som heter Mal’ale Mikhmas. De säljer kött, mjölk och annat i närbelägna Ramallah, där de också köper sånt de behöver; diesel till traktorn och foder till fåren när det magra gräset inte räcker till. De är nomader så till vida att de har två läger som de flyttar mellan; ett för vintern och ett för sommaren, några kilometer bort. När vi klivit ur taxin möts vi av Mussad, en av sönerna i familjen. Han ställer fram stolar, bjuder på väldigt sött te i små glas och börjar berätta.

Familjen äger marken där de har sina får. De har bedrivit fårskötsel i flera generationer och har inga planer på att byta bransch. Men en dag för några månader sedan dök det upp några baracker på en kulle alldeles nära vinterlägret. Barackerna blev fler och runt dem byggdes staket och taggtråd rullades ut. Familjen Emlyat förstod vad som var på gång eftersom samma sak inträffat på andra kullar runt om i Palestina. Barackerna är en ”utpost”, bebodd av israeliska bosättare.

Allt eftersom utposten växer byts barackerna ut mot permanenta hus och utposten förvandlas till en bosättning. Bosättningen växer också efter hand och med den även det område runtomkring, som för bosättarnas säkerhet rensas från exempelvis beduiner och bevakas av israelisk militär. Ilan Fathi från den israeliska organisationen Breaking The Silence [1] säger att processen att göra en bosättning av en utpostering är enkel.

– Det tar 7-8 år att legalisera helt och kostar knappt någonting för bosättarna. Allt som krävs är en underskrift från en jurist och några stämplar.

Militären tillhandahåller infrastrukturen; de bygger vägar och drar fram vatten och el. Militären ritar även nya kartor med en säkerhetszon runt bosättningen. De kartorna får emellertid inte beduinerna eller andra som bor runtomkring tillgång till.

– De lär sig via ”trial and error”. Efter ett tag så vet familjerna var den osynliga gränsen går, berättar Ilan, och tillägger att det bor cirka en halv miljon bosättare på Västbanken och i östra Jerusalem.

Förutom att vara i strid med internationell rätt [2] hotar utposten alltså även att beröva familjen Emlyat på deras inkomst, tvinga dem lämna sitt hem och med största sannolikhet upphöra med den näring de ägnat sig åt i generationer. När vi druckit ur vårt te tar Mussads lillebror Yosuf med oss för att titta på utposten. Vi tittar, tar foton och räknar antalet baracker. Det handlar emellertid minst lika mycket om att vi visar upp oss för bosättarna uppe på kullen. Mussad berättar nämligen att utposten slutat växa sedan deltagare ur Ekumeniska följeslagarprogrammet börjat synas regelbundet i beduinlägret. Ilan från Breaking the Silence är försiktigt skeptisk och menar att det kan upplevas som att utposteringar slutar växa medan de egentligen bara blivit permanenta. Enligt den israeliska människorättsorganisationen B´Tselem har alla israeliska regeringar använt sig av olika systematiska strategier för att uppmuntra israeler att flytta till Västbanken. [3]

– Det kanske är en slump, men det kan också vara så att den internationella närvaron gör bosättarna lite mer försiktiga, säger han. Det är förbjudet att flytta in civilbefolkning på ockuperat område — vilket israeliska bostäder på palestinsk mark innebär, så det kan faktiskt spela roll att människor från världen utanför ser vad som pågår.

Jag funderar på vad llan och Emlyat har sagt. Samtidigt tänker jag på vad som hänt andra beduinbyar sedan utposter dykt upp alldeles nära dem och undrar hur länge familjen Emlyat kommer att få bo kvar i Mal’ale Mikhmas.

Källor

1. Breaking the Silence  består av före detta soldater som intervjuar andra före detta soldater som tjänstgjort i de ockuperade palestinska områdena under andra intifadan

2. I den fjärde Genèvekonventionens artikel 49 står det bland annat att ”The Occupying Power shall not deport or transfer parts its own civilian population into the territory it occupies.”, tillgänglig på http://www.icrc.org/ihl.nsf/WebART/380-600056?OpenDocument[3] B´Tselem, 2002, Land Grab — Israel´s Settlement Policy in the West Bank, s. 73

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.