Marken i al-Khader är hotad

al-Khaders mark är bördig. På de utsträckta kuperade vidderna samsas oliv-, druv-, fikon- och mandelträd. Det har snöat häftigt några dagar tidigare och det ligger fortfarande drivor kvar. Snön smälter fort i vårsolen, det porlar vatten från alla håll. al-Khaders jordbruksmark kallas Wadi al-B’ar (the valley of the wells). Sju vattenkällor rinner samman i dalgången. Det är lätt att glömma bort den verklighet som råder.

Den 23 februari klockan nio på morgonen beger sig Ibrahim Sabeeh till sin mark, vägen dit går på slingriga lervägar. Han har inte tillåtelse att använda den asfalterade vägen som leder till marken, den är avstängd sedan år 2000.

Hans mark ligger mycket nära den israeliska bosättningen Efrat [1], ungefär femtio meter ifrån bosättningen. Idag tar det honom nästan två timmar att ta sig till sin mark jämfört med tidigare då han kunde använda den asfalterade vägen, då endast en kvart.

Ibrahim har arbetat på sin mark i några timmar när privat säkerhetspersonal från den närliggande bosättningen åtföljd av israelisk militär anländer. De säger åt Ibrahim att han inte får bruka sin mark längre.

Den privata säkerhetspersonalen hävdar att det är ”state land” – statlig mark. Den israeliska ockupationen innebär, för de palestinska bönderna, att mer och mer land konfiskeras. [2] Enligt Ibrahim har de inte med sig några dokument som förklarar varför han inte får vara på sin mark. Han berättar:

– Det är inte första gången det här händer. Jag har upplevt denna sorts trakasserier tidigare, problemen började redan år 2000. De försöker skrämma mig och ta min mark. Det känns som att de alltid finner ett sätt att straffa oss och göra framtiden osäker.

Ibrahim vet att det inte är någon idé att försöka argumentera med den israeliska militären eller bosättarna om att få stanna kvar och bruka sin jord. Han väljer att gå.

– Jag har försökt driva ärendet om äganderätt och fri tillgång till marken i över tio år utan resultat. Antingen säger de,myndigheten för civila administrationen och polisen, att jag inte brukat min mark på ett antal år därför tillfaller marken staten eller så har jag inte de rätta dokumenten, vilket jag har, säger Ibrahim med uppgiven blick.

Ibrahims familj är stor, elva familjemedlemmar. Han försörjer sig och sin familj på det som jordbruket ger.

al Khader är relativt stor by väster om Betlehem. Den huvudsakliga inkomstkällan i byn kommer från vad jordbruket producerar. Största delen av byn är jordbruksmark, främst grönsaker, tomater och gurka. Med även fruktträd som oliver, fikon, stenfrukter och mandel.

Byn är indelad i område A-, B- och C sedan 1995 i och med Osloavtalet. [3] 85 % av byns mark är område C, det vill säga under total israelisk militär kontroll. [4] Precis som Ibrahim har många i al-Khader förlorat, eller enormt svårt att ta sig till, sin egen mark.

Det sker brott och orättvisor på båda sidor, men det är en obalans som råder på det ockuperade palestinska området, en obalans som inte ger rättvisa åt palestinier. Att som palestinier inte ha möjlighet att lita på att rättsväsendet utreder och dömer de brott som begås är orättvist. Och det går inte att bortse från att den israeliska militära ockupationen skapar obalans och orättvisa.

Flera gånger under min tid här har jag hört orden:

– Vi kan leva tillsammans men då måste vi leva under jämlika villkor.

Ibrahim Sabeeh på sin mark, bonde från byn al-Khader.

Bild

Ibrahim Sabeeh på sin mark, bonde från byn al-Khader. I bakgrunden tornar bosättningen Efrat. Foto: Mina Olsson.

Källor

1. Humanitära situationen i Betlehemdistriktet. UNOCHA. Januari 2015. Hämtad 2015-03-01.

2. B’Tselem – The Israeli Information Center for Human Rights in the Occupied Territories. Område C. Publicerad oktober 2013. Hämtad 2015-03-01.

3. Västbanken, område C. Humanitära situationen. UNOCHA OpT Area C Factsheet. Augusti 2014. Hämtad 2015-03-01.

4. B’Tselem – område C, planering och tillväxt i al Khader. Hämtad 2015-03-01.

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.