Med huvudet fullt av intryck

Helt plötsligt befinner jag mig i en annan vardag med andra vanor. Framförallt är omständigheterna helt annorlunda. Tre månader kommer jag att vara på den av Israel ockuperade Västbanken, i en liten by i norr som heter Yanoun. Sedan 2002 är Yanoun beroende av internationell närvaro för att byborna ska kunna bo kvar och slippa trakasserier och våld från israeliska bosättare i närheten. Det är svårt att säga vad som gjort djupast intryck när händelserna trängs och snurrar runt i huvudet.

Kanske är det mannen i byn som har gått från att behöva tjugo personer som arbetade i en månad för att skörda oliverna i hans odling till att själv skörda allt på tre timmar. Detta eftersom han inte längre kan nå sina träd som ligger för nära den utpost till en israelisk bosättning som har etablerat sig på höjderna ovanför och runtom Yanoun. Kanske är det den unga pojken, bara ett barn, som bor med sin mamma och sina bröder i några skjul en bit bort från byn och som i sitt ansikte och på sin hals bär spår som påminner om det tillfälle då han vallade fåren och gjorde upp eld och en granat som låg nergrävd exploderade och skadade honom.

Kanske är det männen som passerar den militära vägspärren vid Huwwara ut från Nablus och som med vana gester tar av sig sina livremmar, klockor och håller fram sina identitetshandlingar. Aldrig vet de hur lång tid det kommer att ta att komma till arbetet eller dit de ska.

Kanske är det busslasterna med tonårspojkar som är på väg till Ramallah för att högtidlighålla Yassir Arafats dödsdag. Nästan alla har ”palestinaschalar” runt halsen eller huvudet och de bereder sig på tre till fyra timmars väntan innan de kan komma igenom checkpointen. Vi står på avstånd och ser hur pojkarna som fått sina handlingar granskade av israeliska soldater får kliva ombord på bussen och fortsätta mot Ramallah efter att först ha lyft upp sina skjortor för att visa att de inte har några sprängämnen eller vapen under kläderna.

Kanske är det familjen i byn Burin som för några år sedan fick sitt hus nerbränt av israeliska bosättare, och vars olivodlingar i somras stacks i brand. De bor i utkanten av byn och känner sig ständigt hotade och osäkra på vad som väntar. När vi är på besök slår dock glädjen och gästfriheten emot oss och vi kvinnor får komma in och möta dottern som två dagar tidigare blivit mamma till en liten pojke. Kaffe dricks och välsignelser för den lilles framtid uttalas. Han är så liten och det är omöjligt att inte röras av den lilla, lilla handen som sticker fram ur filten eller att undra hur hans framtid ser ut.

Kanske är det affischerna som sitter på väggarna i Nablus som visar män med gevär i händerna, män som i de flesta fall blivit dödade i stridigheterna, men också de som valt att ge sitt liv för den palestinska sakens skull, som självmordsbombare.

Kanske är det när vi i Nablus träffar Fader Ibrahim som är präst i den anglikanska kyrkan. Han talar om de tretton olika checkpoints som omringar staden och gjort den till en sluten stad. Det är inte bra säger han, en sluten stad blir som ett slutet sinne. Det kommer inga impulser utifrån, och inget gott får riktigt möjlighet att växa till, slutenheten är en grogrund för fanatism och intolerans menar han.

Kanske bär jag ändå mest med mig besöket från den lilla skolan i Yanoun där lärare och föräldrar säger att barnen inte är lika rädda som de var för några år sedan, de är gladare och leker mer. Byborna menar att det hör ihop med att det finns en internationell närvaro i byn. Det känns bra mitt i alla omtumlande intryck.

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.