Med ord som vapen

I flera dagar har jag filat på orden, letat efter de rätta uttrycken för att beskriva det jag ser och upplever här i Palestina. Det är med blandade känslor jag försöker forma uttrycken som ska få er att förstå för inga ord i min värld gör situationen rättvisa. Samtidigt vet jag att orden är mitt enda vapen i kampen mot Israels ockupation. Denna reserapport är skriven på uppmaning av skolbarn i byn Tu´qua. De vill att ni ska veta.

De små barnen vandrar hand i hand på väg till skolan, på väg mot framtiden. Jag är vid en skola i byn Tu´qua söder om Betlehem. Ryggsäckarna hänger långt ner på benen på de minsta barnen och skratten klingar i takt med skutten, mitt hjärta blir varmt. Vårhimmeln är hög och mandelträden står i blom. Tu´qua är en förrädisk idyll.

Ett kraftigt skott avfyras och det ekar i dalgången. Mina tankar är glasklara. Jag springer över dalen som skiljer pojkskolan från flickskolan där skottet kommer ifrån, till platsen där militärjeeparna är uppställda. Jag har kameran i högsta hugg. Jag springer fort, snabbare än jag visste att mina ben kan röra sig. En soldat stoppar mig när jag kommer fram till en militärhummer. Han skakar och hans läppar darrar. Han har ett märkbart adrenalinpåslag. Vad är det som händer? Var kom skottet ifrån? Vad gör ni? Det är barn, på väg till skolan! Andfådd kräver jag svar. Soldaten puttar bort mig och säger att det är fara för mitt liv om jag tar ett steg till. Jag tror honom. Situationen andas fara. ”Elever har kastat sten på vår jeep så att fönstret sprack” säger soldaten med flackande blick som svar på skotten. Fler jeepar anländer, från alla håll. Ur hoppar soldater, klappar varandra på axeln och springer in i byn där jag tidigare blivit stoppad.

Visslingar och skrik hörs från de omkringliggande kullarna. De äldre eleverna har flockats för att visa sitt missnöje med militärens närvaro. Fler militärfordon strömmar till, fler soldater springer in i byn, studenterna skriker högre och jag ser hur de rör sig mellan husen längst upp på kullen där byn slutar. Skott avfyras, de är dova, som om någon slukat upp ljudet. Det är dödliga gummikulor som flyger genom byn. Några stenar seglar ner i närheten av pansarjeeparna, kastade från kullen ovan. Proportionerna är talande. Jag ser på och kan inte annat än hoppas att ingen skadas.

Plötsligt skär skriken från pojkarna på kullen genom luften. De springer för livet genom olivodlingar och herdelandskap, över stenar och buskar, jagade av soldaterna. Resten av mitt team från Betlehem anländer och vi tar oss till delen av byn där soldaterna är. Det råder en obehaglig tystnad inne i byn, solen gassar och gardinerna är fördragna. Det kärvar i munnen, svetten lackar och jag känner tröttheten efter vad som känns som en evighet av oro. Var vi än vänder oss syns soldater, men inga elever. Vi fotar jeepar och soldater, registreringsnummer och vapen.

Jag får ett samtal från skolan att de är rädda för att soldaterna ska komma in i skolan, vi tar oss dit. De 16 soldaterna packar in sig i sina jeepar och drar iväg så att grusvägen dammar i hettan. Faran är över för denna morgon.I skolan råder ett ordnat kaos. Ingen elev har lov att lämna klassrummet och endast ett 50-tal elever av de 700 barn som går i skolan har kommit till dagens undervisning. De andra sprang hem av rädsla och kom aldrig fram till skolan denna dag. Ahmed, engelskläraren torkar en tår och säger ” Det har varit rena paradiset här senaste tiden, ingen har blivit skadad eller dödad.”

Under flera år har skolan varit utsatt för våld av soldater, nattliga räder, genomsökningar, arresteringar och dödsskjutningar. Lärarna är frustrerade och eleverna rädda, det är allt annat än en trygg skolmiljö. Israel har byggt en väg mitt genom byn till en av bosättningarna precis i anslutning till byn. Soldater finns ständigt på plats för att, vad de säger, skydda de körande bosättarna från stenkastande skolelever.

När skoldagen är slut följer jag barnen hem, för tredje dagen i rad. Förbi soldaterna som har kommit tillbaka men håller sig på avstånd. Barnen är fulla av liv men ögonen avslöjar rädslan. Tu´qua är allt annat än paradislikt. Jag ser min barndom avspeglas i den lilla flickan med pippitoffsar, Mariam, jag konstaterar återigen att världen är vidrigt orättvis men vägrar ge upp hoppet om att vi tillsammans kan ändra på det. Skolbarnen i Tu´gua vill att hela världen ska veta. Berätta för alla du känner.

Källor

Utbildning under ockupation
Utbildning är inte bara en grundläggande mänsklig rättighet, utbildning är också avgörande för utveckling och en viktig säkerhetsfaktor i samhällen präglade av konflikt. FN´s befolkningsfond (UNFPA) slår fast i en rapport från oktober 2010 att, ”Formell såväl som icke formell utbildning ger ungdomar en känsla av normalitet och hopp inför framtiden, bidrar till välbefinnande och utveckling och reducerar risken att ungdomar hamnar i farliga aktiviteter”.

Enligt den fjärde Genèvekonventionen, som reglerar ockupationens lagar står det i artikel 50 att den ockuperande staten skall tillhandahålla fungerande institutioner när det kommer till omhändertagande och utbildning av barn.   Över en tredjedel av skolorna i Område C saknar grundläggande standard när det gäller säkerhet, rent vatten och toaletter. Många av skolorna riskerar dessutom att rivas av de israeliska myndigheterna och kommer förmodligen inte att kunna byggas upp igen på grund av de stränga reglerna för bygglov. (http://www.unicef.se/nyheter/2010/09/17/palestinska-barn-nekas-ratten-till-utbildning)

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.