Med vilken rätt?

Det är dags för Jerusalem Marathon. Genomfarter är avstängda och tusentals åskådare sitter i bilkö. Med kort varsel har jag bestämt mig för att ta en ledig dag och fly staden. Det är också fredag, muslimers bönedag, en dag som ofta varit lugn under mina snart tre månader i östra Jerusalem.

Jameel, beduinguide, pekar ut grottan han bodde i under sin uppväxt.För de Västbanksbor som vill ta sig till al-Aqsamoskén i Gamla stan för att be kommer det att ta mer än en halvtimme att ta sig igenom den militära vägspärren Qalandiya. Personer över 60 år behöver inte tillstånd för att göra det, men den milslånga resan kräver flera bussbyten. Det blir svårt att nå fram i önskad tid med dagens trafikkaos.

Jag tänker på dem när jag med taxi åker till Sateh al-Bahar, en beduinby i höjd med havsnivån, halvvägs ner längs den branta vägen mellan Jerusalem och Jeriko. Jag tänker också på de två i mitt följeslagarteam som står redo i vägspärren för att notera öppethållandet och hur palestinierna behandlas av de unga, beväpnade, israeliska soldaterna vid kontrollen.

Längs vägen ser jag flera av de byar och skolor som vi följeslagare besökt flera gånger. [1] Mina tankar går till de familjer vi mött där, vid resterna av sina hus.

Israelisk polis och militär har anlänt tidigt på morgonen och på kort tid är hus, bodar och skjul oresonligt rivna. Ibland trots att ägaren haft byggnadslov; ofta därför att familjen utökats och byggt till utan tillstånd. Ibland utan att rivningsorder lämnats eller gjorts tydlig; ofta därför att rivningsordern lämnades för flera månader sedan utan att militären därefter tagit hänsyn till familjens överklagande. [2]

De familjer vi mött efter husrivningar har alla sagt:

– Vi ska bygga upp vårt hus och vår skola igen! Så fort vi fått ihop tillräckligt med pengar!

Med vilken rätt rivs dessa familjers hus? frågar jag mig på nytt. Och med vilken rätt har så många beduinfamiljer illegalt förflyttats från sitt nomadliv i Negevöknen i södra Israel? [3]

Nu är jag på väg till en vandring i bergen och ska, tillsammans med några följeslagarkollegor placerade i Jeriko, guidas av två unga beduiner – Jameel och Tareq.

De har efter högskoleutbildning i Betlehem och med stöd av det palestinska turistdepartementet bildat Sahari Eco Turism, den första i sitt slag i Palestina.

– Vi vill visa upp vår kultur och vårt traditionella levnadssätt, samtidigt som vi vill visa omvärlden vår vilja till delaktighet och utveckling, säger Jameel, när vi samlas kring kaffekitteln i det tält där vi efter vandringen ska äta och sova över.

– Vi kommer att vandra på stigar och gå över höjder som i tusentals års använts av våra förfäder och som varit handelsvägar. I landskapet finns rester av kloster och grottor där munkar drog sig undan för mer än tusen år sedan. Vägarna har också använts av pilgrimer på väg till Mekka, som vilat och bett i den stora moskén an-Nabi Musa (arabiska: profeten Moses).

Det är ett storslaget och vackert landskap vi tar oss över. an-Nabi Musa syns från många höjder. I flera väderstreck ser vi beduinfamiljer vid sina hem eller på väg med packade åsnor. Sluttningarna är vårgröna med lila skimmer från blommor.

Plötsligt står vi mitt i en stor familj av betande kameldjur (dromedarer). De unga djuren drar sig omedelbart till sina mödrar, men trots att vi bara är några meter från dem, bryr de sig inte om vår närvaro. I en andäktig tystnad rör vi oss runt de ståtliga djuren.

Dessvärre är vår enastående utsikt inte fri från israeliska bosättningar. Högst upp på kullar, innanför stängsel och med stora antennstolpar, ser vi de bosättningar som alltmer växer upp mellan Jerusalem och Jeriko.

Israels bosättarpolitik går ut på att förbinda äldre bosättningar med nya, från Jerusalem ända ner till Döda havet. Det innebär att Västbanken delas i två delar. Beduinfamiljer kommer att flyttas på nytt, denna gång till ett område norr om Jeriko, vilket starkt kritiserats av omvärlden. [4] I första hand för att det är illegalt att förflytta befolkning från ockuperad mark, men också därför att planen inte tar hänsyn till beduinernas traditionella levnadssätt.

– Alla familjer här har rivningsorder över sig. Israel vill bebygga höjderna och göra resten av området till naturreservat. Till oss säger de att det är militärt område och att vi därför måste förflyttas. Vi kommer att vägra flytta. Flytten innebär slutet för vår nomadkultur med kameler, getter och får. Socialt kommer våra klaner och vår familjestruktur att slåss sönder, säger Jameel.

Jag ber en tyst bön om att han i så fall ska kunna leva vidare med sin familj. En kort stund senare pekar han ut en stor grotta på bergsväggen där familjen brukat ta sin tillflykt, och där hans bror bott under vinterperioden.

Efter mer än fem timmars vandring och tre liter vatten är vi tillbaka i tältet och maten lyfts upp ur en jordugn, eldad med ved från olivträd. Det smakar fantastiskt gott och det arabiska kaffet har aldrig tidigare kommit mer i rättan tid.

– Titta vad jag har byggt säger Jameel, och pekar med stolthet in i ett mycket litet hus där han ställt i ordning ett klassrum med sju skolbänkar. – Vi har fått hjälp att få bänkar och snart kommer skolmateriel. Det palestinska utbildningsministeriet hjälper oss att få hit lärare.

Med all rätt tänker jag, och gratulerar Jameel och Tareq för bra initiativ!

Dagen efter har jag möjlighet att besöka den svenska skolan för barn med inlärningssvårigheter i Jeriko; SIRA-skolan [5].

Rektor och lärare gör där en fantastisk insats för att palestinska barn ska kunna börja sin skolgång i en oas av fred och omsorg. Det berör mig att se barnens glädje och att få höra om föräldrarnas engagemang, men också om deras oro inför kommande års möjligheter till utbildning och arbete för deras barn i denna söndrade del av Västbanken.

Jag passar på att fråga om även barn i beduinfamiljer går på skolan. Skolans rektor Salwa Shareef svarar att de försökt trots problem med transporter och svårigheter när beduinföräldrar inte kan läsa och skriva och därmed inte bli så delaktiga i skolgången.

– Men vi ger aldrig upp, vi tror på andra tider, säger Salwa.

– Inshallah, hälsar vi varandra i korus.

Ett överraskande möte på ökenområdets höjder.

Bilder

1. Jameel Khalil Hammadin, beduin och guide, pekar ut grottan han bodde i under sin uppväxt. Foto: Kenneth Kimming

2. Ett överraskande möte på ökenområdets höjder. Foto: Kenneth Kimming

Källor

1. Byarna är: al-Eizariya, Jabal al-Baba, Abu Dis och beduinskolorna i Khan al-Ahmar (Tyer school) och i Wadi Abu Hindi (Bamboo school).

2. Norwegian Refugee Council (NRC) informerar och utbildar andra organisationer i frågor som rör lagtillämpning på de ockuperade områdena; t.ex. tillstånd att bygga, processen kring husrivningar i östra Jerusalem och förflyttningar av palestinska beduiner. 2014-11-09. Hämtad 2015-03-15.

I ett faktablad från maj 2013 hänvisar NRC även till organisationen Bimkoms sammanställningar över husrivningar 1988-2013. Hämtad 2015-03-15.

3. Den kristna biståndsorganisationen Diakonia och Svenska kyrkan har gemensamt gett ut ett material om Israels ockupation, mänskliga rättigheter och krigets lagar. Med vilken rätt? 2013; sid 25-26 och sid 38-39. Hämtad 2015-03-15.

4. Läs gärna mer på följeslagarprogrammets internationella hemsida. Hämtad 2015-03-15.

5. SIRA (Swedish International Relief Association) byggde en ny skola i Jeriko 2012. Hämtad 2015-03-15.

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.