Med vilken rätt?

Välkommen till det befriade Palestina! Året var 1996 och jag träffade en ung kvinna i hennes hem i Ramallah på Västbanken. Förhoppningarna i samband med den då pågående Osloprocessen var höga. Idag skriver vi 2013 och jag konstaterar att drömmen om friheten inte blev sann, tvärtom har livet under ockupation blivit alltmer begränsat.

På väg till skolan EAPPI G.Galmén okt 2013

Jag går genom säkerhetskontrollen på flygplatsen i Tel Aviv. Som vanligt ställs jag inför en rad frågor som har med flygsäkerheten att göra. Bra! Men utöver det får jag frågor om var jag bott, var jag varit, vad jag gjort, vilka jag träffat. Frågor som rimligtvis har ett helt annat syfte än flygsäkerheten. Jag känner mig kontrollerad på ett obehagligt sätt. Kontroll är precis vad den isrealiska ockupationen av de palestinska områdena handlar om, tänker jag när jag sitter på planet mot Sverige.

Väl hemkommen får jag frågan; ”Vad överraskade dig mest?” Då jag besökt Palestina och Israel ett flertal gånger under 2000-talet visste jag när jag anlände för tre månader sedan en hel del om vad som väntade. Och ändå inte! Så mitt svar på frågan blev; ”Den oerhörda kontrollen som ockupationsmakten har över den palestinska befolkningens vardag, det vanliga livet.” Med vilken rätt kan det politiska, militära och religiösa etablissemanget i staten Israel tillåtas att:

– Begränsa det palestinska folkets rörelsefrihet på ockuperad mark, det vill säga området öster om ”Gröna linjen” som utgör den internationellt erkända gränsen mot Israel. Det sker genom fysiska hinder, främst den ca 70 mil långa mur som slingrar genom Västbanken, avstängda vägar och militära vägspärrar där de som har tillstånd, dagligen måste passera och godkännas, ofta under tidskrävande och förödmjukande former. [1]

– Diskriminera den palestinska befolkningen vad gäller tilldelningen av vatten, samtidigt som man ger den israeliska befolkningen som flyttat in på ockuperad mark,  israeliska bosättare, att ha närmast obegränsad tillgång till vatten. Vidare att förbjuda palestinier att borra brunnar och samtidigt tillåta att militär och bosättare förstör deras vattenkällor, brunnar och cisterner.

– Genom ett komplicerat tillståndsystem  styra människors möjligheter att välja bostadsort. Här ingår processen för bygglov, vilket så gott som alltid resulterar i avslag. Därför bygger man ändå när familjen växer. Då riskerar man att hemmet med minuters varsel förvandlas till en hög av cement och armeringsjärn. I Östra Jerusalem är nu rivningsorder som berör minst 15.000 människor utdelade och möjligheten för palestinier, muslimer såväl som kristna, att bo och leva i den heliga staden Jerusalem minskar. [2]

– Försvåra livsvillkoren för beduinerna i Jordandalen genom att till exempel inte tillåta      anslutning till el, vatten och avlopp. Under hösten har militären mycket ofta gått in med bulldozers och rivit både bostäder och djurstallar och till och med utplånat hela byar. Jordandalen ges till de israeliska bosättarna.

– Tillåta militanta bosättare att stjäla, hugga ner och bränna olivlundar för att skrämma brot den lokala befolkningen och stjäla deras land. Militären är där för att skydda de israeliska bosättarnas framfart.

– Arrestera barn, förhöra dem under tortyrlikande former och sätta dem i fängelse [3]. Detta gäller palestinska barn som kastat sten på militärfordon eller vakttorn. För dem  gäller israelisk militär lag. För israeliska bosättarbarn som kastar sten, råder israeliska      civila lagar som ger ett helt annat skydd.

Listan av exempel på maktens språk och kollektiv bestraffning av ett helt folk skulle kunna göras mycket lång.  I mina resebrev har jag skildrat den diskriminering och de orättvisor jag mött, men också berättat om tappra, uthålliga israeler som protesterar mot det förtryck och den diskriminering som de ser användas mot det palestinska folket. Jag bara önskar att deras röster kunde höras starkare i det israeliska samhället idag. Jag tänker främst på människor jag mött från följande organisationer:

”Women in Black” med budskapet ”End occupation” www.womeninblack.org/en/jerusalem

“Machsom watch” israeliska kvinnor jag träffat tidiga morgnar vid den militära vägspärren /terminalen  Qalandia mellan Ramallah och Jerusalem. De är emot ockupationen och systemet med vägspärrar  och hjälper människor som har problem med sina tillstånd. http://www.machsomwatch.org/en

”Breaking the silence”, före detta israeliska militärer som tjänstgjort på Västbanken och som inte stått ut med att bära på sina svarta minnen utan valt att berätta om de handlingar man utfört gentemot den palestinska befolkningen. Det har ett pris att berätta och jag beundrar deras mod. www.breakingthesilence.org

”Parents circle” – israeler och palestinier som förlorat anhöriga i konflikten berättar i par sin personliga historia. Båda folken lider av konflikten och här har man valt att inte demonisera ”den andre” utan istället vara människa och arbeta för samexistens. www.theparentscircle.org

”New Profile” arbetar för att minska militärens starka inflytande i det israeliska samhället. Man arbetar mot ockupationen och för en annan lösning på konflikten än den militära. http://www.newprofile.org/english/

”Another voice”, invånare i Sderot , den isrealiska staden nära gränsen till Gaza, som trots att man lever under ständigt hot av beskjutning från militanta grupper i Gaza, protesterar mot Israels militära övervåld mot den civila befolkningen och istället ”bygger broar” mellan människor på båda sidor om gränsen i detta spända område.  http://www.othervoice.org/welcome-eng.htm

Första artikeln i FNs förklaring om De mänskliga rättigheterna lyder: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter…”. Ett slut på ockupationen är ett villkor för en rättvis fred med respekt för allas lika värde och rättigheter. Och det är bråttom!

Gunlög Galmén
Jerusalem november 2013

 

[1] http://www.diakonia.se/Documents/Diakonia/Publications/Diakonia%20folders,%20factsheets,%20posters/2013-Med-vilken-raett.pdf

[2] http://www.icahd.org/print/node/517

[3] http://www2.ohchr.org/english/bodies/crc/docs/co/CRC-C-ISR-CO-2-4.pdf  sidan 9

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.