Mellan muren och bosättningen

Synen av Hani Ameers hus får mig att häpna. Efter att ha passerat genom en grind i muren så står jag på en militärväg. Framför mig har jag Hanis hus. Efter Hanis hus ser jag ett stängsel och direkt på andra sidan stängslet ser jag den israeliska bosättningen.

Vi parkerar taxin på gatan en bit bort från grinden. ”Vi vill helst inte att bosättningens säkerhetspersonal ser oss”, säger Abed, vår taxichaufför.

För att komma till Hani Ameers hus så måste vi gå igenom en port i muren, den mur som skiljer nästan alla Västbankens palestinier från israeler, och som till 85 % är byggd på palestinsk mark. [1]

När man passerat genom porten i muren kommer man till Hani Ameers hus, som på andra sidan tomten är kringgärdat av ett högt staket som skiljer hans mark från den israeliska bosättningen Elkana som är hans granne. Israel har byggt bosättningar på Västbanken, bosättningar som är illegala enligt internationell rätt. [2] Genom att bygga muren en bit in på palestinsk mark så hamnar bosättningarna på västra sidan av muren och därmed separeras marken från resten av Västbanken.

Hani Ameers hus byggdes 1973, innan bosättningen Elkana byggdes 1977. [3] Ända sedan bosättningen byggdes har bosättarna försökt få bort den palestinska familjen från deras hus och mark. De har förolämpat familjen, kastat stenar på deras hus och trakasserat dem i deras dagliga liv, berättar Hani.

Jag frågar Hani Ameers son som ser ut att vara i 30-årsåldern hur det var att växa upp med bosättare som grannar.

”Vad vi än gjorde så lämnade vi aldrig huset tomt. Det var alltid någon hemma. Men till slut ville jag bo utanför muren”, säger han. När han gifte sig så flyttade han och hans fru ner till byn som ligger på östra sidan av muren på Västbanken. Det var för jobbigt för honom att bo kvar i barndomshuset, säger han.

Hani Ameer berättar att han tidigare byggt ett litet hus för sina barn att bo i på tomten bredvid det egna huset, men det revs av den israeliska militären. Han hade inget byggnadstillstånd, något som är i princip omöjligt för palestinier att få i område C eller i ”sömzonen” där Hanis tomt ligger. [4]

Gröna linjen kallas den gräns som blev 1949 års vapenstilleståndslinjer och är den officiella gränsen mellan Israel och det ockuperade palestinska området. När muren byggdes på palestinsk mark skapades det ett område mellan Gröna linjen och muren som kallas sömzonen. [5].

Vi får se bilder på växthus som Hani Ameer hade på tomten innan de blivit rivna i och med att muren byggdes. Innan muren byggdes hade han 23 dunum i anslutning till tomten (1 dunum = 1000 kvadratmeter). Nu har han bara 1 dunum som sin tomt. Han har ägarbevis på marken men det hjälpte inte.

”Netanyahu sa att de kommer bygga 283 nya hus i bosättningen”, säger Hani Ameer.

”Den här bosättningen? Sa han det idag?”, frågar jag förvånat. Det känns overkligt att sitta bredvid bosättningen som The Guardian skriver om samma dag som vi är där. [6]

Jag frågar hur det kommer sig att huset ens är kvar. Varför har inte militären bara rivit det som de gjort med många andra hus?

”På grund av alla internationella som kommit och besökt. Nu är det ett internationellt problem”, berättar Hani. Jag får höra att Sveriges, Ukrainas, Storbritanniens och Tysklands konsulat besökt familjens hus, vilket gör mig stolt.

Varje stat har rätt att skydda sina gränser, så det är inte det faktum att Israel har byggt en mur som är olagligt enligt folkrätten, utan att muren är byggd på ockuperad mark, innanför gröna linjen. [7] Som ekumenisk följeslagare i Israel och Palestina så har jag träffat många palestinier som också framför allt uttrycker kritik mot murens dragning: ”Om Israel måste ha en mur så får de bygga den på gröna linjen”, säger de.

Palestinier och israeler som jag pratat med ser muren som ett sätt att annektera land. När jag söker efter information om de nya 283 hus som ska byggas så kommer jag över Likuds (Benjamin Netanyahus parti) politiska plattform. De skriver bland annat:

“Israel kommer att annektera utvalda delar av Judéen och Samarien” och
“Förenkla och utöka landallokering” [8]

På vägen tillbaka hem så åker vi upp till en by där vi har bra utsikt. Abed pekar på tre olika bosättningar runt omkring och på muren.

”Här ska de bygga ut mer. Israel vill ha mer av vårt land” säger han.

Under min tid i området har jag träffat palestinier och israeler. Jag försöker förstå hur folk tänker och vad de är oroliga för. I Tel Aviv pratade jag med en trevlig israelisk man som kallar sig sionist men som inte tycker om bosättningarna.

”Okej”, börjar jag. ”Jag kan förstå motiven bakom ockupationen, även om den varat alldeles för länge, och jag kan till och med förstå argumenten för muren. Men kan du hjälpa mig förstå hur Israel kan rättfärdiga att bygga mer bosättningar?” undrar jag.

Han funderar ett tag, rycker på axlarna och säger uppgivet, ”Kanske att den här högerextrema regeringen vill ha mer och mer land”.

Idag bor det mer än 500 000 israeler på ockuperat palestinskt område. Mer eller mindre all mark som Israel deklarerat som statlig har allokerats åt bosättningarna, istället till fördel för den lokala palestinska befolkningen. [9]