Midsommar bland Levantens kullar

Jag funderar på hur den sjunde reserapporten kan bli intressant för er läsare under sommar och semester. Ni är säkert redan väl bekanta med situationen på Västbanken, och den tragiska situation och humanitära kris som vi just nu genomlever. Situationen är förstås mer spänd än när vi följeslagare anlände för tre månader sedan, men ändå skulle jag vilja skriva om något som närmar sig det lugn och den grönska som vi svenskar vill relatera till när det är sommar.

Bönorna är snart färdiga att skörda.

Ibland när vi reser över detta soltorkade landskap tror jag många bleka nordeuropéer förundras över att man i alla tider velat bo just här i det intensiva solgasset.

Återkommande har man slagits om den här torra marken. Dessutom har alla tre abrahamitiska religioner anknytning till just den här trakten. För många svenskfödda kan det framstå som obegripligt att de här karga ökennära kullarna och hedarna befolkades så tidigt. – När skog och svalka fanns längre bort.

– Hur orkar man med värmen och bristen på vatten? säger många. Och än idag är vattentillgång ett av de svåraste bekymren för israeler och speciellt för palestinier. Efter 1967 övergick alla vattenkällor på ockuperad mark i statlig israelisk ägo. [1]

Jag kunde drabbas av en släng av sådan etnocentrism under mina första veckor. Men ingen hade nämnt den Medelhavsvind som blåser in med fuktig svalka och att grönska och bördighet kan ha andra nyanser än Nordeuropa som de silverskimrande olivträden. Vattenkällor och små vattendrag dyker upp i dalarna och gör dem prunkande gröna av fruktträd och grönsaksodlingar. I övrigt är det en dovare men nyansrik färgskala på kulle efter kulle. Åsnornas färg verkar kunna skifta lika mycket som landskapet; de är faktiskt kamouflagefärgade. Lämpligare och nödvändigare djur kan man inte tänka sig i det kuperade landskapet! Vem var först; åsnan eller människan?

Sabri Abdullah, far till 17 barn med samma fru.En ort som kan förklara varför man vill slå sig ner i Levanten eller i det heliga landet kan vara den lilla dalen utanför byn Beitillu – i alla fall i de tider som föregick dagens bosättningspolitik. Vi får midsommarlunch mitt i Sabri Abdullahs odlingar. En fullkomligt pastoral plats med en liten egen vattenkälla. Här odlar han avokado, bönor, oliver, fikon, druvor och massor av grönsaker. Salvian växer vild och kan läggas i det söta teet. Det är en verklig kontrast till dammet och larmet i Ramallah två mil sydost om Beitillu. Många av de 3 000 invånarna lever just av fikon- och olivskördar.

Sabri tackar oss följeslagare eftersom byborna fått vår skyddande närvaro av ett tidigare team under olivskörden. Det hjälpte byn att bärga den bästa skörden någonsin. Andra år har de israeliska bosättarna från Nahli’el som ligger i öster (men från alla håll närmar sig nya bosättningar) trakasserat och hotat honom och byborna på olika sätt. Förra året skar de av bönornas växtställningar, och Sabri kunde inte skörda några bönor. Man vill inte tro honom, när han berättar att de ett tidigare år även skurit av hans vattenledning och förorenat vattnet så att skörden den säsongen gick om intet. [2]

Världen och livet är kontrastrik, så här sitter vi under vinet, det vill säga druvorna, och äter zarub. Det är en palestinsk specialitet. Man lägger kycklingen i folie i en av kol upphettad jord och stänger till så ingen luft kommer in; lägger jord och lock över gropen. Det tar en timme eller två och kycklingen får en mycket fin smak. – Säkert en uråldrig metod. Utemöblerna behöver inte tas in på kvällen och temperaturen i skuggan är 25 grader. Vinden från Medelhavet – och värmen – är mycket beroendeframkallande.

Vindruveklasar. Mycket skulle kunna vara beroendeframkallande i en sådan idyll, men det är bedrägligt. Landskapets skönhet är av evigt slag, men här saknas trygghet i vardagen och i stället finns en överskuggande osäkerhet inför framtiden. Ska familjen kunna fortsätta bruka sin ärvda mark? Sabir försvarar i själva verket de rättigheter som omfattas av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. [3] Han gör det genom att stillsamt och tålmodigt fortsätta bruka sin jord med den uthållighet som inger hopp och är en nödvändig del av Palestinas framtid.

Vi följeslagare önskar inget annat än kunna återkomma i oktober när oliverna ska skördas.

Bilder

1. Bönorna är snart färdiga att skörda. Foto: Margareta Tham
2. Sabri Abdullah, far till 17 barn med samma fru. Foto: Margareta Tham
3. Vindruvor från dalen utanför byn Beitillu. Foto: Margareta Tham

Källor

1. Ekim Caglar: “Med vatten som källa till förtryck i Palestina”, september 2012: http://www.palmecenter.se/Vad-tycker-vi/Nyheter/120903Med-vatten-som-kalla-till-fortryck/

Anders Jägerskog: ”FN:s vattenår 2013: Vatten – konflikter eller samarbete?”, april 2013. http://www.sakerhetspolitik.se/Hot-och-risker/Konflikter/Vatten-och-konflikt/

Emma Härdmark, Fokus: ”Utan vatten ingen fred.”, maj 2008.
http://www.fokus.se/2008/05/mellanostern-utan-vatten-ingen-fred/

2. http://pief.oikoumene.org/en/issues/settlements (The PIEF is an international, inter-church advocacy initiative for peace in Israel and Palestine)
eller http://www.oikoumene.org/en/resources/documents/central-committee/2009/report-on-public-issues/statement-on-israeli-settlements-in-the-occupied-palestinian-territory

http://www.btselem.org/settler_violence/20131225_olive_harvest

3. http://www.fn.se/fn-info/vad-gor-fn/manskliga-rattigheter-och-demokrati/fns-allmana-forklaring-om-de-manskliga-rattigheterna-/
Art 3: Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
Art 17:2: Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.

Den här reserapporten skrevs i . Bokmärk permalänken.