Militarisering i Det heliga landet

Den militära närvaron är stark på båda sidor om dengröna linjen. I både det palestinska och i det israeliska samhället formar vapen, soldater, militäranläggningar, fordon och symboler vardagen för människorna. Symboliken används för att skapa normer och forma beteenden hos invånarna i Det heliga landet.

Abu IsmaelAbu Ismael står på sin veranda och vinkar glatt. Han är muktar [1] i beduinsamhället Ein ad-Duyuk nordväst om Jeriko. Stolarna har han precis hunnit ställa fram eftersom han såg när vi kom körandes på andra sidan dalen. Han bjuder oss under taket och serverar oss arabiskt kaffe. Hans lilla hus har ett utomordentligt läge för att kunna följa vad som händer i området.

Bakom hans hus växer berget, där bakom finns en israelisk militärbas. Nedanför där vi sitter finns fler hus där några av hans barn och andra släktingar bor. Mellan Abu Ismaels hus och dessa hus går en väg. Där susar de israeliska militärjeeparna förbi flera gånger om dagen.

På andra sidan dalen sträcker sig åkrarna långa. Söderut finns palestinska bananodlingar. Norrut israeliska dadelodlingar. Från Abu Ismaels veranda ser vi en bosättning och ännu en militärbas. Söderut, mitt bland de palestinska odlingarna sticker ett tak upp.

– Ser ni taket där borta? frågar Abu Ismael och pekar på ett tak mitt bland bananodlingarna.

– Taket ni ser är en synagoga. Till den vandrar israeliska bosättarna flera gånger i veckan, ofta med militäreskort. De går över fälten och våra barn träffar ofta på bosättarna när de korsar vägarna som barnen tar till skolan.

Den israeliska militären använder sig av en metod som innebär ”att göra sin närvaro kännbar”. Målet är att genom olika handlingar ska palestinierna förstå att militären har makt över deras liv. Den dagliga militärnärvaron i Ein ad-Duyuk kan klassas som detta. Utöver vanlig närvaro används metoder som kallas ”mock arrests” och ”mock raids”.

Dessa metoder innebär att militären väljer ut en familj som de vet har en låg säkerhetsrisk. Tidigt på morgonen åker soldaterna till familjens hus, väcker alla som bor där, separerar män och kvinnor, och griper någon. Eftersom det här är en arrestering ”på låtsas”, så släpps ofta personen i fråga efter några timmar. Metoden används dels för att träna soldaterna för att göra gripanden och räder av högriskobjekt. Men framförallt är det en metod som används för att signalera till palestinierna att den israeliska militären när som helst kan komma in i ditt vardagsrum och vända din värld upp och ned. [2]

Ett annat sätt att göra sin närvaro känd är militärövningar i palestiniernas närområde. I Jordandalen sker militärövningar året om, men under vinterhalvåret intensifieras det. Invånarna i dessa områden möter en rad olika svårigheter såsom konfiskering av egendom, våld från bosättare, rörelserestriktioner, evakueringar och/eller vattenbrist. Dessa svårigheter, tillsammans med den militära närvaron, medför en fientlig miljö som skapar tryck på palestinierna att lämna sina hem. [3]

Även i det israeliska samhället har det militära en ständig närvaro. Vi följeslagare träffar Ruth Hiller, grundare av organisationen New Profile, som berättar om den israeliska militariseringen. Ruth förklarar att i det judiska samhället i Israel uppfattas militära åtgärder som något normalt och krigen som något oundviklig. Militära normer och värderingar genomsyrar och dominerar det civila samhället inom områden som utbildning, underhållning, stadsrummet, socialtjänst och familjeliv.

Ovan: Militärfordon åker mellan husen genom Ein ad Duyuk. Vänster: Två soldater på tåget från Haifa med maskingeväret vilandes i knät. Höger: En soldat har picknick på sabbat med sin familj med maskingeväret vilandes i knät.

I de israeliska städerna är det vanligt att se beväpnade soldater ströva omkring på gatorna, parker är dekorerade med krigsmemoria och gator är ofta uppkallade efter krig, militära förband och generaler. Integrationen i samhället är villkorad genom militärtjänst, den som inte deltar diskrimineras.

Ruth förklarar att föräldrarnas uppgift i det israeliska samhället är att förbereda sina barn för militärtjänst. Reklam och skolmaterial hyllar det militära och barn ses ofta utklädda till soldater på maskerad. Den årliga stora israeliska vapenmässan framställs som ett familjeevent och föräldrar och barn får testa de nya moderna vapnen. För en vapenskygg svensk som mig skickar varje vapen jag ser en varningssignal som säger att de inte hör hemma här. Men enligt Ruth så lägger inte israelerna märke till vapnen i gallerian, på bussen eller i förskolan. [4]

Både palestinier och israeler är starkt påverkade av den militariserade verklighet de lever i. Både New Profile, Breaking the Silence och Abu Ismael säger samma sak: Stoppa ockupationen, för allas vår skull. Vi skulle alla må så mycket bättre!

– Titta, titta nu! Ropar Abu Ismael plötsligt. Han pekar på ett israeliskt militärfordon som kör ner i dalen och genom byn.

En, två, tre, fyra… … totalt nio gånger kör ett eller flera militärfordon igenom byn under tiden vi är där. När vi är färdiga med att prata om militär närvaro och de senaste incidenterna kommer det lite mer avslappnade snacket igång. Det är tydligt att Abu Ismael och hans familj vill leva ett liv utan att ha ockupationen som ständigt huvudbry.

– Innan jag blev vald till muktar var jag taxichaufför, skrattar Abu Ismael stolt. Då kunde jag köra runt inte bara på Västbanken, men även på marken vi förlorade 1948 som nu ligger i Israel.

Efter ett tag bjuder kvinnorna in mig och min kvinnliga kollega till ett skjul runt hörnet. Att få närvara i det kvinnliga rummet är ett särskilt privilegium som männen missar. Där visar kvinnorna oss hur de lagar shrak, ett lövtunt bröd vanligt i beduinsamhällena. När det är färdiggräddat på den öppna elden njuter vi av brödet tillsammans. Det smakar ljuvligt.

– Bosättare, bosättare! Kom hit! ropar männen från andra sidan huset.

Vi skyndar dit och ser en man och en kvinna vandra över fältet, från de israeliska dadelodlingarna i riktning mot synagogan. Samtidigt syns en regnbåge över militärbasen. Fem minuter senare susar ett militärfordon genom byn. Barnen som leker på vägen får gå till sidan.

Kvinnorna visar oss hur man lagar shrak över öppen eld i Ein ad-Duyuk.

Bilder

1.Abu Ismael. Foto: Amanda Almström.

2. Ovan: Militärfordon åker mellan husen genom Ein ad Duyuk. Nedan, vänster: Två soldater på tåget från Haifa med maskingeväret vilandes i knät. Höger: En soldat har picknick på sabbat med sin familj med maskingeväret vilandes i knät. Foto: Amanda Almström.

2. Kvinnorna visar oss hur man lagar shrak över öppen eld i Ein ad Duyuk. Foto: Amanda Almström.

Källor

1. En muktar är en folkvald ledare inom en beduinklan. Abu Ismaels klan tillhör Rashaydehstammen.

2. Breaking the Silence/Bryt Tystnaden, israelisk organisation för soldater som valt att tala ut om sin tid som soldater i det ockuperade palestinska området. Information från rundtur (jan 2014) och föreläsning (okt 2014) med Shay Davidovich. Läs mer på Breaking the Silences hemsida eller i svensköversatta boken: Bryt tystnaden!

3. FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp. 2012. The Humanitarian Impact Of Israeli-Declared “Firing Zones” In The West Bank. Augusti. (Hämtad:2014-12-14)

4. Ruth Hiller från israeliska fredsorganisationen New Profile, föreläsning 2014-12-11. Läs mer på New Profiles hemsida.

Den här reserapporten skrevs i Jeriko. Bokmärk permalänken.