Mina vänner i Tulkarem 

Tulkarem är en stor stad men de som bor här beskriver den ändå som en by där alla känner alla och många är släkt med varandra på ett eller annat sätt. För min del är detta bara en fördel, jag träffar nya människor varje dag och har snabbt fått fantastiska vänner. Aldrig trodde jag att jag skulle kunna komma människor så nära på så kort tid. Att beskriva livet i Tulkarem och i övriga Palestina med ord är svårt. Lukterna, smakerna, färgerna och ljuden saknas och det känns som jag aldrig kan göra människorna här rättvisa. I det här brevet vill jag i alla fall göra ett försök genom att berätta om några av mina vänner.

Abdulkarim arbetar för den israeliska människorättsorganisationen B´tselem, The Israeli Information Centre for Human Rights in the Occupied Territories. B´tselem etablerades 1989 i syfte att förändra Israels policy i det palestinska ockuperade området och främja respekten för palestiniers mänskliga rättigheter. B´tselem vill motverka den förnekelse som de anser finns bland israeler om vad som pågår i det palestinska ockuperade området samt påverka israeliska parlamentariker genom att dokumenterar kränkningar av palestiniers mänskliga rättigheter. På B´tselems hemsida finns många utmärkta rapporter som jag verkligen rekommenderar: www.btselem.org.

B´tselem har ett litet kontor i Tulkarem, dit jag ofta går för att dricka kaffe med Abdulkarim och få uppdateringar om läget i staden och omgivande byar. Abdulkarim är en klok man med ett eftertänksamt sätt och mycket sorg i sina ögon, som jag tror kommer av allt han ser dagligen och alla människoöden han får ta del av. Man vänjer sig aldrig, som han säger. Hur kan man någonsin vänja sig vid att se andra människor lida?

Insherah är en afropalestinsk kvinna vars far föddes i Haifa och flydde till Tulkarem Camp, det största av stadens två flyktingläger, under det första israelisk-arabiska kriget 1948. Insherah är lärare, aktivist och ansvarig för flyktinglägrets kvinnocenter. En av de manliga lärarna säger med stor respekt i rösten att Insherah arbetar lika mycket som 50 män! Hon är en stark kvinna med ett busigt skratt och plirande blick under sin hijab. Häromdagen fick Insherah veta att hon har utnämnts till rektor för en skola och hon kunde inte dölja sin glädje när barnen i flyktinglägret gratulerade henne med stående applåder.

I Tulkarem finns nuförtiden bara två kristna familjer, en grekisk-ortodox och en katolsk. Mouna är katolik och bor ensam med sin mor i ett litet, skjulliknande hus med mycket låg standard. Familjen kommer ursprungligen från Libanon och till skillnad från den andra kristna familjen som är väletablerade i Tulkarem är Mouna och hennes mor helt isolerade utan släktingar eller vänner. Modern är gammal och kan inte gå medan Mouna det senaste året har lidit av en blodsjukdom som ger henne utslag och vita fläckar över hela kroppen. Hon har inte råd med den medicin hon rekommenderats av läkare eftersom hennes och moderns ekonomiska situation är akut. Trots flera försök har de inte lyckats få någon hjälp via kyrkor eller internationella organisationer vare sig i Tulkarem eller i andra städer.

Shadi driver Oriental Call Establishment, som arbetar med att främja den palestinska kulturen bland framför allt unga i Tulkarem. De ordnar kurser i dabhka, traditionell palestinsk dans, oud, en slags gitarr, trummor och andra instrument. Sahdi spelar själv oud och sjunger i bandet Al-Asalah Music Band, vars yngste medlem är fjortonårige Jaffar. Sahdi säger att han har övergett politiken för att istället bekämpa Israels ockupation genom att stärka den palestinska kulturen. Jag förstår Shadis val. För inte så länge sedan avtjänade han ett fyraårigt fängelsestraff för att ha skrivit politiska sånger.

I Tulkarem finns en stor frukt- och grönsaksmarknad som jag besöker så gott som varje dag. Folk har vant sig vid att se oss följeslagare nu men många tittar ändå nyfiket, hälsar och säger välkommen, bjuder oss ofta på te och kaffe. Det är en härlig atmosfär i hela stadskärnan och vore det inte för värmen skulle jag gärna strosa runt i de trånga gränderna i timmar. Inne i marknadsområdet springer en massa småkillar runt och säljer allehanda varor för 1 shekel styck (mindre än 2 svenska kronor). De är riktiga försäljare fast de bara är i 10-årsåldern men de tjänar inga stora summor. De flesta pojkarna går i trasiga kläder och jag undrar ofta hur deras familjer har det.

En av killarna vi alltid träffar heter Amir (Amir betyder prins) och han lever verkligen upp till namnet. I början följde han oss var vi gick, såg på oss med stora hundögon, lade huvudet på sned och sade med alltmer desperat röst ”one shekel” när vi avböjde hans ivriga försäljningsknep. Till slut brukade han låta som om han höll på att kvävas, drog mödosamt efter luft och så ett sista ”ooooone sheeekel”… Vem kan säga nej då? Nuförtiden kommer Amir fram till oss, visar sin ask med tuggummin, tandpetare, bomullspinnar eller halsband och väntar inte ens på att vi ska svara innan han imiterar vårt ”la, shukran”, nej tack. Vi skrattar och så fortsätter vi prata om hans dag. Nu har Amir börjat skolan och det är han glad för, eftersom det betyder att han bara behöver jobba på marknaden halva dagarna. Jag lägger undan pengar för varje tuggummipaket jag inte köper av Amir och ska ge honom något fint innan vi åker.

Muawya är 34 år och bor i Shweikeh, en by utanför Tulkarem. Han har en universitetsexamen i Business administration men efter att länge ha försökt få jobb inom sitt område utan resultat köpte han en bil och började köra taxi. Förr om åren, innan muren byggdes och innan det fanns fullt så många checkpoints och andra rörelsehinder på Västbanken, brukade Muawyas taxameter sluta på runt 400 km per dag. Idag är den siffran 150, om det är en bra dag. Muawya tjänar runt 100 shekel om dagen (under 200 svenska kronor), av dessa går 70 % till försäkringar, skatt, reparationer på bilen och bensin. Resterande 30 shekel ska räcka till att försörja honom, hans fru och två små söner. Muawya är trött på livet i Palestina och vill flytta till något annat land där han kan få en dräglig tillvaro. ”Den dag mina barn vill studera på universitetet, vad ska jag säga då? Jag har ingenting att ge dem här.” Som många andra här i Tulkarem frågar Muawya mig om Sverige, om jag tror att han skulle kunna få bo där. Med skammen brännande tvingas jag krossa hans illusioner om mitt land som här har rykte om sig att vara så solidariskt med palestinier och andra utsatta folk runtom i världen. Det solidariska land som idag skickar tillbaka irakier till brinnande krig.

Mohammed är 11 år och bor med sin familj i ett vackert hus mitt i Tulkarem. Bredvid det vackra huset står en ruin som varje gång Mohammed tittar ut genom sovrumsfönstret påminner honom om den svartaste dagen i hans liv. När Mohammed var fyra år bombade den israeliska armén grannhuset sönder och samman och Mohammed såg allt som hände. Han chockskadades svårt och nu, sju år senare, lider han fortfarande av sina skador. Familjen har sökt behandling men läkarna säger att det inte finns något de kan göra. Mohammed har varit i London två gånger och besökt sin storasyster som bor där. Han älskar staden, visar alla gäster foton och en videofilm där han besöker London Bridge, Big Ben och House of Parliament, går i affärer, åker tunnelbana och pariserhjul. Varje morgon när Mohammed vaknar ber han sina föräldrar om att få åka tillbaka till London.

Mo´tasem arbetar på ungdomscentret i flyktinglägret Tulkarem Camp. Mo´tasem är en man med humor och värme, som alltid gör sitt yttersta för att ta hand om gäster som besöker centret och månar om barnen där som en far. Han är mycket stolt över flyktinglägrets fotbollslag och visar gärna filmer och bilder med lagets matcher. Han försöker lära sig engelska på egen hand för att kunna kommunicera med omvärlden via Internet. Mo´tasem skottskadades fyra gånger under den andra Intifadan, palestinska upproret, år 2000. Han sattes också i fängelse, enligt egen utsago utan att ha gjort något men han anklagades för att ha kastat sten. Som många andra ställdes han inför militärdomstol och han säger själv att rättegången var uppgjord från början. Mo´tasem dömdes först till 20 månaders fängelse men i slutet av den perioden förlängdes hans straff till ytterligare 20 månader. Först om tio år kommer han att kunna söka tillstånd att lämna Tulkarem för att till exempel resa till Nablus, en närliggande stad.

Samar är min bästa väninna i Tulkarem. Hon är en person med stort hjärta och en enorm omtänksamhet, vilket inte är lätt i ett land där så gott som alla människor lider och är i behov av hjälp. Samar har länge varit kontaktperson för följeslagarna och är också medlem av EAPPI:s (följeslagarprogrammets) lokala referensgrupp. Hon känner nästan alla i Tulkarem och är en ovärderlig källa till information och nya bekantskaper. Samar är 30 år, yngst av sju syskon och bor med sin mor. Vi pratar om fördelar och nackdelar med stora respektive små familjer och jag förstår att Samar har ett starkt socialt tryck från hela sin släkt, som förväntar sig att hon ska förbli hemma och ta hand om sin mor. Själv vill hon bo ensam, ta ansvar för bara sig själv som omväxling.

Samar är arbetslös sedan en tid tillbaka och söker med ljus och lykta efter ett nytt jobb. Häromdagen glittrade hennes ögon när hon kom hem till oss, hon skulle på en arbetsintervju. Problemet var att jobbet fanns i en liten by långt från Tulkarem dit det är mycket svårt att ta sig. Samar skulle behöva åka hemifrån mitt i natten för att komma i tid till arbetet. Men det här jobbet är bättre än inget jobb och Samar bestämmer sig för att försöka. Efter några dagars resande fram och tillbaka är Samar utmattad. Arbetsgivaren meddelar att hon hellre vill anställa en kvinna från byn eftersom Samar inte kan arbeta sena kvällar. Samar är tillbaka på ruta ett.

Alaa är 32 år och en av grundarna till Dar Qandeel, ett ungdomscenter i Tulkarem. Kärnan i Dar Qandeels arbete är att bevara och utveckla det palestinska kulturarvet. [1] Alaa är skådespelare, konstnär och skriver sånger till Dar Qandeels musikgrupp. Sångerna handlar om Palestina, om kulturen och värdigheten men också om livet under ockupation. De förmedlar en känsla av stolthet över det palestinska folket i den mycket förnedrande och nedbrytande situation som ockupationen är.

Alaa berättade om när han åkte till Amsterdam för fem år sedan för att delta i ett teaterprojekt. På kvällen gick han och vännen Ghassan ut för att äta. Ghassan var orolig att de skulle gå vilse och ville helst stanna på hotellet men Alaa försäkrade honom om att han skulle hitta tillbaka. Han hade två riktmärken; en skylt bredvid hotellet med en vacker kvinna som lutade ansiktet i ena handen och log förföriskt, och så byggnaden alldeles under skylten. De gick till en restaurang, åt och skulle sedan gå hem för att sova. Plötsligt var Alaa inte så säker på vägen längre för nu såg han skyltar med vackra kvinnor överallt, och alla byggnader såg likadana ut som den han hade sett vid hotellet. Hela natten letade de, frågade folk som inte svarade dem utan bara vände bort blicken. Till slut, klockan fyra på natten, satte de sig ned på trottoaren och sov. När de vaknade var det morgon och de såg sitt hotell tvärs över gatan. ”Min Gud hjälpte mig”, förklarade Alaa. Som vi skrattade åt Alaas första möte med Europa, hans träffsäkra beskrivning av en västerländsk storstad där allt ser likadant ut och ingenting är som i Palestina.  Alaa har ett stort foto uppsatt på kylskåpet, av sig själv vid en kanal i Amsterdam. Han sträcker sina armar mot den gråmulna himlen och hans ansikte har ett uttryck av total lycka och frihet. Det fotot griper tag i mig på ett sätt som få andra bilder har gjort. Blicken i Alaas ögon när han pratar om hur han dansade i regnet längs med kanalerna kommer att stanna hos mig för alltid.

Det här är några av de människor som har bjudit in mig i sina liv och gett mig förtroendet att berätta om dem för andra långt borta i Sverige. Gemensamt för dem alla, oavsett om de är akademiker, bor i flyktingläger, säljer tuggummipaket på gatan, kör taxi eller spelar musik, är att de lever under ockupation. Några har gjort det hela sitt liv medan andra minns tiden innan. Oavsett vilket, klandrar ingen av dem människor i andra länder. De säger att vi alla är människor som lyder under våra politiker. Politiker som de anser har glömt Palestina. Som en av mina vänner uttryckte det: ”Vi känner att människor i andra länder stödjer oss i vår situation. Det är inte folket som är problemet, det är deras regeringar. Världen är inte tillräckligt medveten än, därför gör inte politikerna något. Ju fler som berättar, desto fler vet och kan kräva förändring.”

Problemet är media, säger många: ”Vi förstod för sent vilken betydelse media har för den allmänna opinionen. Vi trodde att människor i andra länder visste vad som pågick här.” Israel har makt att föra fram sin sanning. Om palestinier hör man mest självmordsbombare, terrorister, fundamentalister. Väldigt lite berättas om det dagliga livet med checkpoints, rörelserestriktioner, nattliga räder av israeliska soldater, mark som beslagtas, hus som rivs, lamslagen ekonomi. Inget berättas om palestiniernas styrka, vänlighet, generositet och stolthet över sitt land och sitt folk. När jag åkte till Palestina, till Tulkarem, till resten av mitt liv, visste jag att jag inte skulle komma tillbaka hem till Sverige som samma person. Det kändes bra, och skrämmande. För att det okända är alltid skrämmande. Nu är jag inte rädd längre. Nu är jag bara glad och evigt tacksam för allt jag fick uppleva och vad det gav mig. Det har varit svårt men det har framför allt varit underbart. Jag kan nog aldrig sätta ord på vad den här tiden i Palestina har betytt för mig.

Källor

[1] www.dar-qandeel.com

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.