Minnen från Lifta

Vi åker på en motorväg i Jerusalems utkant, genom stora områden fulla av israelisk teknologiindustri. Plötsligt pekar Yacoub Odeh, vår 68-årige palestinska värd och vän, ner i dalen. ”Där är den, där ser ni Lifta, min hemby.” Vi åker av vägen och börjar gå ner för en slingrande stig. På båda sidor av den ligger fullt med hus, eller kanske rättare sagt välbevarade rester av hus. En bit ner i dalen ligger det som finns kvar av byns centrum.

I den bassäng som samlade upp dricksvatten från källan en bit upp badar några unga israeler. Lifta är idag klassat som naturreservat och ett populärt ställe för nyförälskade flörtande israeliska ungdomar. Men också för hemlösa som söker skydd bland husruinerna.

– Här var det alltid liv och rörelse, och där, ser ni, där bodde vi.

Yacoub pekar mot en hög av stenar i vilken jag kan ana konturerna av en husgrund. Han fortsätter berätta för oss om fikonträden som både gick att klättra i och sova under. Vi får se en av byns gemensamma ugnar och höra hans drömmande berättelse om mammas varma bröd som åts direkt från ugnen med bara lite olivolja. Han minns exakt hur det smakar och det vattnas i min mun när han berättar. Vi fortsätter gå ner igenom dalgången där Lifta är beläget. Vi får se moskén, skolan och den lilla kiosken där Yacoub handlade sötsaker. Det är idylliskt och jag kan själv känna hur jag skulle ha velat växa upp här.

Yacoub berättar att det 1948 bodde ungefär tre tusen personer i de fyra hundra husen i Lifta. Han var åtta år den kvällen i december för 60 år sedan då ett sionistiskt beväpnat gäng kom in på ett av byns caféer och dödade sex personer.[1] Bara några dagar efter tvingades han fly tillsammans med byns alla kvinnor och barn, det var för farligt att stanna kvar. På ett lastbilsflak, dold av några filtar, åkte de till Ramallah. Några månader efteråt kom Yacoubs pappa efter. Terrorn av byn hade fortsatt och det var omöjligt att stanna. En nyckel till huset var det enda de fick med sig, det var ju hela tiden meningen att de skulle komma tillbaka. I Liftabornas hus flyttade så småningom judar, främst med orientaliskt ursprung, in men kring 1967 så övergavs byn då husen ansågs allt för omoderna.

Yacoub berättar att det i varje hustak gjordes ett stort hål så att husen långsamt ska förfalla. Allt för att ingen någonsin ska kunna flytta in igen. Lifta var en av de första byarna som togs över, men inte den enda. FN uppskattar att ungefär 726 000 palestinier var tvungna att fly sina hem 1948[2]. Idag uppskattas antalet flyktingar till ungefär 5,5 miljoner. Yacoub är inte ensam, det finns många människor med nycklar kvar till ”sina” hus. Hus som för längesedan är förstörda. En del av fredssamtalen ägnas ständigt åt frågan om Yacoub och andra flyktingar. Jag frågar om det, han sträcker sig efter min kamera och säger:

– Visst kan jag ta din kamera men då kan vi inte ta varandra i hand och säga hej. Jag måste lämna tillbaka kameran, först då kan vi bli vänner.

Källor

[1] http://www.palestineremembered.com/Jerusalem/Lifta/index.html

[2] http://www.passia.org/palestine_facts/pdf/pdf2008/Refugees.pdf

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.