Molotovcocktails och förstörda brunnar

I mitt första resebrev skrev jag om anledningen till att det Ekumeniska följeslagarprogrammet (EAPPI) finns just här i Yanoun. Hot och våld fick innevånarna att lämna byn 2002. Den internationella närvaron gjorde det möjligt för innevånarna att komma tillbaka och fortsätta leva här.

Redan under vår första vecka i Yanoun började vi besöka alla hemmen. Sonen till den gamle herden som blev svårt misshandlad 1996 berättade om sin far och när han slutat gjorde han en stor gest uppåt: ”They are crazy, they are wolves.” ”Bosättarna där uppe är galna, de är vargar.” Bosättare uppe på kullarna runt byn bor i så kallade ”outposts”, utposteringar från den stora, judiska bosättningen Itamar. De är religiöst motiverade och har ganska extrema åsikter. På deras hemsida skriver Lea Goldsmith (min översättning): ”när vi kom till Itamar var där en stark känsla (vibrationer) i luften… jag är här, där jag bör vara.” Hon noterar också att ”inte så många judar har kommit för att ´resettle´, återta (marken)”. (http://shechem.org/itamar)

Till våra arbetsuppgifter hör också att besöka familjer i andra byar. I ett par av dem, Asira och Burin. som vi besöker varannan vecka, är anledningen också hot från bosättare. En av familjerna i Burin har berättat för oss. Deras mark blev avskuren från resten av byn när en ny väg byggdes, en väg som bara används av bosättare. De har fått sin brunn förstörd. Cementringarna i den slogs sönder och vattnet rinner nu direkt ut i marken utan att kunna samlas upp. När regnvattnet, som samlas i en cistern, inte räcker längre är man tvungen att köpa vatten både till hushållet och djuren. Vid ett tillfälle kastade bosättare molotovcocktails in i huset. På stengolvet finns fortfarande brännmärken kvar, väggen har man reparerat.

En annan gång blev familjen instängd i ett rum av israelisk militär. Deras mobiltelefoner beslagtogs så att de inte kunde ringa efter hjälp. Grannarna på andra sidan vägen attackerades av bosättare som rullade brinnande bildäck mot deras hus. Nyligen blev en herde hotad. Bosättare sköt i luften och den unge mannen blev tvungen att gå tillbaka hem med sina djur. Familjen vi har mest kontakt med i Asira bor litet isolerat i utkanten av byn. Huset är inte färdigbyggt ännu. De har också fått molotovcocktails kastade mot sitt hem. Brännmärken finns kvar utanpå huset, liksom davidsstjärnorna som målats dit av bosättarna som bor på bergssluttningen ovanför. Ägarna målar över men bosättarna kommer tillbaka och målar dit nya stjärnor. Det tecken som användes under nazitiden i Tyskland för att stigmatisera judar, används nu som ett hot mot palestinier.

Vid vårt förra besök såg vi att bosättare var på väg nerför sluttningen men de vände och gick tillbaka uppåt. Vi vet inte om det hade någon betydelse att vi var där eller om de skulle ha vänt ändå, men familjen verkade glad att vi var där. Vi fick inte åka därifrån utan att sitta ner en stund till och dricka kaffe. För ett par veckor sedan var en man från Yanoun, byn där vi bor, ute med sina får, men blev tvungen att vända tillbaka. Han mötte en beväpnad bosättare med hund. Eftersom han inte ville riskera att hunden skulle bussas på fåren, att få dem skjutna eller att han själv skulle skadas valde han att gå tillbaka in i byn.

Någon dag tidigare blev vi kallade ut en morgon. ”Det är bosättare i byn.” Tio tonåringar med en ledare kom nerför sluttningen genom de små odlingarna inne i byn. De frågade var vattenkällan låg. Efter att ha stannat vid den en stund fortsatte de, inte längs vägen men över åkern med spirande vete. Det såg ut som en skolklass på utflykt, vilket det kanske också var. Hoppas bara att andra skolklasser har mer respekt för växande gröda. Ett par av ungdomarna ville gå ut och följa vägen, men blev kallade tillbaka av de andra. Vi kunde inte se att de förstörde något vid källan, inte heller såg vi några vapen. En lärare jag talade med senare skakade på huvudet och sa att bosättarna alltid är beväpnade. De här hade kanske bara små pistoler som rymdes i fickor och ryggsäckar. Vi kände lättnad när de gav sig av utan att något särskilt hänt. Efter en stund fortsatte barnen att leka och de vuxna fortsatte med sitt. Det var lätt att förstå att allvaret finns där, att hot och våld inte är så långt borta. Naturligtvis har inte alla bosättare uppfattningen att de har en gudagiven rätt till marken här. De största problemen orsakar de bosättare som ger en religiös motivering till rätten att ”återta” mark där palestinier levt i många generationer.

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.