Möte med palestinska skolbarn

De första höstveckorna innebär skolstart för många barn världen över - så också i Palestina. Spänningen och förväntningarna ligger i luften kanske speciellt för de elever som gör sitt första år. Men när man lever ett liv under ockupation som de palestinska barnen gör uppstår många svårigheter även i samband med skolgången.

children rapport 2

Klockan är sju på morgonen och jag sitter på ett stort betongfundament i skuggan av ett högt vakttorn vid muren och väntar. Jag är i byn Nazlat ’Isa vid en så kallad skolgrind, en militär vägspärr för skolbarn. Vid den här tiden ungefär brukar sju flickor och åtta pojkar dagligen passera för att gå till skolan. Barnens skola ligger på den östra sidan av muren men barnen bor på den västra sidan. Här, som på många andra ställen, går muren inte på den gröna linjen som 1967 beslutades som gräns mellan Israel och Palestina (1). Denna dag passerar barnen snabbt igenom rummet bakom den stängda dörren där israelisk militär sitter. De verkar lättade att det gick så smidigt – de kommer komma i tid till första lektionen, och nu är det ju en hel skoldag innan de måste passera här igen på hemvägen.

Jag och mitt team sitter på rektorns kontor på skolan där de sju flickorna går. Vi bjuds på kaffe och diskuterar situationen för dessa sju elever som bor på andra sidan muren. Senare när eleverna har rast hämtas även eleverna in på kontoret och vi får möta dem och prata med dem personligen. De berättar att de ofta hålls kvar länge i rummet vid skolgrinden där de idag kunde passera så snabbt. De förklarar att det beror helt på vem som står där och den soldatens humör. Ibland är det kroppsvisitering och koll av skolväskan osv. och ofta kommer de försent till första lektionen. Men andra gånger öppnar de till och med bilgrinden när de kommer och de kan passera direkt utan att först gå igenom rummet. När vi frågar rektorn om hon kan se att studieresultaten påverkas hos dessa flickor svarar hon att just hos dessa flickor finns en kämpaglöd och en vilja att visa att de, trots sämre förutsättningar, kan klara skolan lika bra som alla andra vilket ironiskt nog gör att de ligger i topp resultatmässigt. Flickorna och pojkarna som passerar skolgrinden behöver ha ett särskilt tillstånd som intygar att de behöver passera. Dessa elever får därför aldrig besök av sina jämnåriga klasskamrater. De kan inte ordna födelsedagsfester och bjuda in kamrater som de andra på skolan.

En annan plats, en annan morgon någon vecka senare. Jag står nu och väntar utanför två familjehus i byn Yanoun på skolbussen som ska ta barnen i dessa familjer till skolan (2). Jag är på besök här för att se hur följeslagarna som är placerade här jobbar. Yanoun är en liten palestinsk by bestående av bara några få hus och gårdar som ligger i en dal och i sluttningen omringat av höga berg. I fjärran skymtar Jordandalen och på andra sidan Jordaniens höga berg. Det är mycket vackert och pittoreskt här och människorna lever på sina djur och jordbruket helt nära naturen. Olivträd och mandelträd kantar byns i princip enda väg och fåren, åsnorna och hönorna är spridda över markerna, i sluttningarna och i skjulen invid husen.

Men något stör denna idylliska bild. Högst upp på toppen av varje berg som omringar byn syns ständigt växande israeliska bosättningar, samt på ett av dem en militärbas. Flera av bosättningarna har starka strålkastare riktade nedåt mot dalen vilket ger intrycket att man befinner sig på gården utanför ett fängelse. Folket lever i ständig rädsla och oro för vad som kan hända härnäst, eller vad bosättarna ska göra om de kommer – barnen inte minst. Många har flyttat härifrån och nu kvarstår endast ett fåtal storfamiljer vilket betyder totalt cirka 70 – 80 invånare. Många hus står tomma. EAPPI har sedan programmet startade för 11 år sedan konstant preventiv närvaro i byn. I uppdraget för följeslagarna i det här teamet ingår bland annat att göra dagliga morgon- och kvällspromenader för att tydligt visa sin närvaro både för folket i byn, bosättare och militär. Som en del av morgonrundan väntar följeslagarna tillsammans med barnen på att bussen ska komma och hämta upp dem. Vi ser barnen kliva på, dörrarna stängas och bussen åka upp för backen mot skolan.

Johan Petersson
Tulkarem september 2013

 

(1) http://reliefweb.int/sites/reliefweb.int/files/resources/3022CCC0D60D8D378525708A006D9909-ocha_OTS_westbank_opt010805.pdf

(2) http://seappi.skr.org/foljeslagare/placeringar/

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.