Möte med soldat

Soldater vid skolan! Vi bromsar in, svänger av vägen och parkerar bredvid militärjeepen på planen utanför skolgården. Medan jag går fram till de två soldaterna som spanar upp mot byn tvärs över vägen, ser jag mig omkring och konstaterar att allt verkar lugnt. Jag hälsar och frågar varför de står där. ”Stenkastning”, svarar den ene soldaten. ”Inte nu, men det har varit”, tillägger han. ”Skolbarnen kastar sten på bilarna och vi ska se till att det är lugnt. Vi är här för att försvara vårt folk”.

Två israeliska soldater vid en jeep.

Nej, han har inte sett några stenkastare. Larmet kommer från den israeliska bosättningen i närheten. ”De kör ju förbi här och det är farligt när ungarna kastar sten”, säger soldaten. Jag ger mig inte in i diskussionen, men kan inte låta bli att tänka på alla gånger jag har stått vid vägkanten med hjärtat i halsgropen och sett skolbarnen skynda sig över vägen. Den är hårt trafikerad, inte minst av bosättare som kommer i hög fart ned för backen. Men det är en del av verkligheten som soldaten nog inte tänker på. Stenar är hårda men det är bilar också.

IMG_1304”När soldaterna är här är det ingen som kastar sten”, säger en lärare som står en bit ifrån. ”Du hör”, säger soldaten till mig, ”när vi är här är det lugnt och säkert”. Jag hajar till. Är det inte precis vad rektorn och lärarna brukar säga till oss följeslagare: ”Det är bra att ni är här för då är det lugnt. Barnen känner sig säkrare och tryggare”? Jag ser på soldaten där han står bredvid mig med maskingevär och hjälm iförd full stridsutrustning. Och jag ser på de tiotal barn som nu hukar längs skolbyggnadens vägg. Vi följeslagare kommer med våra västar och barnen flockas omkring oss; frågar vad vi heter, visar skolböcker och vill bli fotograferade. Olika slag av lugn och säkerhet i den verklighet som är så fylld av motsättningar och så tom på samförstånd.

Palestinska skolbarn tar sig över ett farligt övergångsställe framför skolan.Nej, han tycker inte att barnen behöver vara rädda för soldaterna. ”Vi står ju bara här. Vad är det som är farligt?” Men barnen har sett annat också – för några månader sedan, när soldater sköt in tårgas på skolgården. För barnen är soldater hotfulla vare sig de visar sig vid skolan, står vid vägspärrar eller gör razzia hemma i byn. ”Barnen är rädda för er”, säger jag. Men soldaten ser skeptisk ut.

Ja, han har varit med om att arrestera barn både på dagen och på natten. Han har sett att man binder för ögonen och att händerna binds bakom ryggen med ett plastband. Där slutar den del av verkligheten som soldaten ser.

Men alltför ofta fortsätter det som för trettonårige Ali och hans kompis Awad , 15 år. (1) Jag minns hur de sitter framför mig, allvarliga och lågmälda. Sakta och med stöd av föräldrarna berättar de om den dagen då de spelade fotboll i byn. Plötsligt dyker det upp några soldater och Ali och Awad arresteras. Pojkarna berättar att de med ögonbindlar och bakbundna händerna tvingades sitta på metallgolvet i en jeep. Efter en stunds tystnad fortsätter de: Vid förhören får varken advokat eller föräldrar vara med. (2) Nästa dag ställs de inför domstol anklagade för att ha bränt bildäck vid en demonstration. De säger att de i väntan på domen placerades i en cell med fyra andra pojkar. Cellen har inget fönster. De sover på en madrass, får inte gå ut och får inget besök, fortsätter de. Först efter åtta dagar, när det är dags för domstolen igen, får föräldrarna veta var deras barn finns och kan vara med vid rättegången.

På frågan om de blivit utsatta för hot och misshandel under förhören eller i fängelset blir Ali och Awad tysta. Till slut skakar de på huvudet. Nu vill de helst inte tala mer. De har inte återvänt till skolan; håller sig mest hemma och talar inte ens med varandra. Till fotbollsplanen vill de aldrig återvända. Nu ska de försöka komma igen med stöd av sina familjer. Domen blev böter på några tusen kronor. Många har råkat betydligt värre ut. (3)

Jag lämnar min tankar och frågar soldaten varför barn måste arresteras. ”När de kastar sten är de farliga och det är vår uppgift att skydda vårt folk. Vi är ju IDF” (4), svarar han och låter lite stolt. Vi avbryts när en av pojkarna på skolan kommer fram till oss. Han kanske är tio, elva år. Han lyfter sin handflata mot mig. Jag möter med min och vi slår ihop våra händer. Så vänder han sin handflata mot soldaten som möter med sin. Och Pang! Där slår de ihop händerna och soldaten ler och pojken springer skrattande därifrån.

”Det där är en fredsgest”, säger jag till soldaten. ”Palestinierna vill ha fred”. ”Vi vill också ha fred”, svarar han. Jag frågar honom om detta är något soldaterna talar om med varandra och han försäkrar att så är det. Han är 19 år och har gjort halva tiden av sin värnplikt, ett och halvt år i armén. ”Men jag skulle mycket hellre vara hemma än här”, säger han. ”Det är klart jag vill ha fred. Alla vill ha fred.”

Men om alla vill ha fred, varför blir det inte fred? ”Som det är nu måste vi försvara vårt land”, säger soldaten. Det är den verklighet han lever med. Och i den verkligheten ingår det att bekämpa ungdomar som kastar sten, särskilt med tårgas, ibland med skarpare ammunition och alltför ofta genom arresteringar. Han är 19 år, obetydligt äldre än de som kastar sten. Han vill försvara sitt land. Är det detta hans jämnåriga som kastar sten också vill, försvara rätten till att ha ett eget land?

I soldaternas värld är stenkastning ett hot mot den ordning de ska försvara. Det är ett motstånd som måste bekämpas. När jag skiljs från soldaten kommer jag att tänka på några ord i kyrkornas dokument Kairos Palestina:(5) ”Om det inte fanns någon ockupation, skulle det inte finnas något motstånd”. Jag undrar om soldaten någonsin har tänkt den tanken?

 

Fotografier:
Bild 1: Soldaterna på bilden är inte de som är nämnda i texten.
Bild 2: Glada skolbarn samlade kring en följeslagare.
Bild 3: Farligt övergångsställe framför skolan.

Källor

1. Namnen är fingerade

2. Förhållandet strider mot FN:s barnkonvention artikel 9:1 som föreskriver att barn inte får skiljas från sina föräldrar mot sin vilja.

3. Det finns många samstämmiga rapporter om hur illa barn behandlas i samband med att de arresteras. Organisationen Defence for Children International arbetar med utgångspunkt i FN:s deklaration om barns rättigheter med dokumentation, information och stöd bl a i form av juridisk rådgivning. Se http://www.dci-palestine.org/category/case-studies Se också Bound, Blind and Convicted, som bland annat beskriver hur en rättegång går till (sid 41 – 43). http://www.dci-palestine.org/category/publications Ali och Awad var försedda med fotbojor under rättegången och utan att förstå innehållet hade de innan undertecknat en skriftlig bekännelse skriven på hebreiska. Sin advokat träffade de först strax före rättegången som berättade att han redan kommit överens med åklagaren om ett förslag till straff, som också blev domstolens beslut. Rädda Barnen bedriver ett omfattande arbete bland annat tillsammans med KFUM för att stödja och rehabilitera barn som arresterats och fängslats http://mena.savethechildren.se/PageFiles/3731/Impact%20Report%20March%2012%20EN.pdf

4. IDF Vedertagen förkortning på Israels försvarsmakt Israel Defence Forces http://www.idf.il/english/

5. 2009 undertecknade kyrkoledare i Palestina dokumentet Kairos Palestine A moment of truth som beskriver och tolkar situationen i Palestina i kristet perspektiv www.kairospalestine.ps Svenska kyrkan har yttrat sig över dokumentet https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=578856

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.